Bland vargar och människor

 

Löpa varg
Kerstin Ekman
Bonniers

Det är föga förvånande att allt fler skönlitterära verk tar upp ekologiska ämnen ur olika aspekter. Med stor sannolikhet kommer antalet sådana skildringar bara att öka med tiden, miljöfrågorna tränger sig på, och det kommer att bli en allt större efterfrågan på berättelser kring relationen människa och natur. Men redan nu kan vi konstatera att Kerstin Ekmans ”Löpa varg” har satt ribban för den sortens litteratur, och den nivån är riktigt hög.

Kerstin Ekman har valt sin huvudperson med omsorg. Det är ingen ”miljömupp”, snarare raka motsatsen. Ulf Norrstig, bördig från Hälsingeskogarna, dit han också återvänt efter studierna i södra Sverige, är passionerad jägare, han äger egna jaktmarker och har i många år verkat som jaktledare för sitt jaktlag. Han är dessutom jägmästare till yrket.

Nu har han hunnit bli till åren, han har passerat 70, hälsan är inte den bästa längre, och han börjat så smått och lite motvilligt utvärdera sitt liv. Och till en viss del omvärdera. Ett möte – på behörigt avstånd – med en praktfull varg blir lite av en mental vändpunkt.

Det dröjer inte länge förrän han hamnar i konflikt med flera, de flesta, av sina forna kamrater inom jaktlaget. Det handlar inte om jakten som sådan, utan om vilka metoder man är beredd att ta till, och kanske framför allt attityden, till jakten, till djuren, till naturens värld i sin helhet.

Han är ingalunda någon djurromantiker. Rovdjuren kan vara nog så farliga, och de kan ställa till med stor skada, vilket exemplifieras med all tydlig åskådlighet vid åtminstone ett par tämligen blodiga tillfällen.

Berättelsen har delvis formen av en deckare, en genre som aldrig varit främmande för Kerstin Ekman. Det är tätt och spännande, utan att göra minsta avkall på psykologiskt djup. Språket är sällsynt träffsäkert, äkta och trovärdigt in i minsta hummande mellan Ulf och hans hustru.

Upplösningen är lika öppen som oväntad.

Ekman lyckas bredda och nyansera debatten kring rovdjuren i vår natur, inte minst vargen och det hat som sedan länge är artens ständiga följeslagare bland människorna.

Men det är mer än så. Det är samtidigt en fin skildring av åldrandet, och hur svårt vi har att acceptera det. Det är även en bild av en vilsen manlighet som inte förmår att hitta sin nya roll.

Stor litteratur i litet format.