Litteraturåret 2022 - Barfotakvinnan

 

Tänkte försöka sammanfatta litteraturåret 2022, och då avses mitt år med de böcker som jag läst under 2022. Från början tänkte jag räkna upp tio titlar, men det fanns fler som pockade på uppmärksamhet, och då bestämde jag att en sådan lista kan gott innehålla så många böcker som jag vill ta upp.

Listan kommer nedan, och den utgår inte från någon inbördes ranking. Jag ska dessutom publicera en recension per dag för varje bok. Kommentera gärna!

* Daniel Stein, tolk - Ludmila Ulitskaja

* Shuggie Bain - Douglas Stuart

* Den stora skrivboken; Beviset; Den tredje lögnen - Agota Kristof

* Siemensrullen - Håkan Andersson

* Allt förgäves - Walter Kempowski

* Den sista gåvan; Paradiset; Efterliv - Abdulrazak Gurnah

* Intill vanvett, intill döden - Kirsten Thorup

* Ett land av snö och aska - Petra Rautiainen

* Upplyst gryt - Max Blecher

* Härkomst - Sasa Stanisic

* Resenärer - Helon Habila

* Återvändarna - Dulce Maria Cardoso

* Oppermanns- Lion Feuchtwanger

* Det gyllene huvudet - Jachym Topol

* Löpa varg - Kerstin Ekman

* Orkansäsong; Paradais - Fernanda Melchor

* Barfotakvinnan - Scholastique Mukasong

Ömsint porträtt av en mor i skuggan av ett folkmord

Barfotakvinnan
Scholastique Mukasonga
Övers: Maria Björkman
Tranan

I Scholastique Mukasongas prisbelönta roman ”Madonnan vid Nilen” skildras förspelet till folkmordet i Rwanda. En miljon människor, tutsier och hutuer som vägrade delta i massakern, mördades på ett brutalt sätt, medan det internationella samfundet, med de forna kolonialmakterna Belgien och Frankrike, och katolska kyrkan i spetsen tigande åsåg mördandet. Med de dödade gick en hel värld, en kultur under.

”Barfotakvinnan” är Mukasongas andra bok på svenska, det är en berättelse om hennes mor, hon som mördades i likhet med större delen av författarens familj. Men det är lika mycket en skildring av en förlorad värld och en krossad kultur.

Lika sakligt som kärleksfullt beskriver Mukasonga ett tätt sammanhållet samhälle i skärningspunkten mellan tradition och modernitet, och som dessutom lever i skuggan av trakasserier, förföljelse och ett tilltagande hot om våld och utplåning. Massakrer på tutsier hade förekommit tidigare, och folkmordet 1994 föregicks av deportationer av tutsier till ogästvänliga trakter där de hindrades att bedriva sin traditionella boskapsskötsel.

I förvisningen försöker man fortfarande att slå vakt om sina gamla sedvänjor. Man vill gärna bevara de traditionella sätten att odla mat och brygga dryck, bygga hus, använda beprövade medicinalväxter, upprätthålla hierarkier och könsroller, och arrangera lämpliga äktenskap.

Och man tillber både Jungfru Maria och Ryangombe och andra mäktiga andar. Skillnaden är kanske inte så stor som man skulle kunna tro. Hur skiljer sig tron på andeväsen och förebud från dyrkan av det ”heliga” vattnet från Lourdes?

Det traditionella tutsisamhället är inte heller främmande för nymodigheternas lockelser. Man drar sig inte för att i vissa avseenden ta efter de ”högre stående”, det vill säga sådana som gärna imiterar de vitas beteenden. Utbildning står högt i kurs, man uppskattar underkläder, vill gärna ha glasögon och ett avträde inomhus.

Mukasonga varken romantiserar eller exotiferar, hon skildrar sin mor och det samhälle som hon själv växte upp i konkret och osentimentalt, med mild humor och godmodig ironi.

Men ingenting kan ändra det faktum att en mörk skugga av de kommande morden hänger ödesdigert över berättelsen. De agerande är långt ifrån omedvetna om det. Det gör i ordning gömställen, det planeras i lönndom för flykt till grannlandet Burundi, och det är framför allt barnen som ska räddas till varje pris.

Ibland lyckas det, oftast inte. Mukasongas mor faller offer för mördarna, tillsammans med så många andra, under tre månader dödas närmare en miljon människor. Mukasongas äldste bror får nio barn och hans mamma hoppas att åtminstone några ska överleva och föra släkten vidare. Lakoniskt konstaterar Mukasonga: ”Hon misstog sig”.

”Barfotakvinnan” är ett ömsint porträtt av författarens mor, en elegi över ett kulturellt folkmord, och inte minst en hyllning till landets kvinnor. ”Mödrarna Kurage finns överallt i dagens Rwanda”.

Tidigare publicerad i Opulens