Återupptäckt Agrell gestaltad i dans

Renässansen för Alfhild Agrell tar sig många olika uttryck. Det senaste bidraget är Elin Kristofferssons dansföreställning i Naturum som utgår ifrån novellen Sorg från 1898.

Föreställningen är betitlad ”Känn hur det skälver” och är en sinnlig och plastisk gestaltning som pendlar mellan stillhetens harmoni och brutalt våld, mellan blind hänsynslöshet och desperat vård, den går från självklar närvaro till flykt i panik.

Inramningen med Skulebergets branta väldighet i bakgrunden förhöjer den estetiska upplevelsen. Elin Kristoffersson dansar ute, och inte minst de lynniga vindbyarna gör dansen tekniskt svårare, vädrets makter skapar en utmaning för dansaren, samtidigt som det tillför föreställningen en ny dimension.

Musiken av Apocalyptica och Metallica är kongenial med dansen, och skänker åtminstone mig en helt ny förståelse av hårdrockens musikaliska universum.

Elin Kristoffersson berättar att hon var mycket tilltalad av innerligheten i Agrells text. För Alfhild Agrell-sällskapet som är initiativtagare till föreställningen handlar det om att låta författaren komma till tals på många olika sätt. Och Naturum har ju som mål att kommunicera en bättre förståelse av naturen, och det sker bäst genom att tala till olika sinnen, lika mycket till förnuftet och intellektet som känslan och intuitionen.

Dansföreställningen är baserad på Alfhild Agrells novell Sorg, som ingår i samlingen Nordanfrån. Den utgavs första gången 1898 under pseudonymen Stig Stigson. Det passade sig inte för ärbara damer att ägna sig åt skriverier, och om de ändå envisades med dylikt, blev de inte riktigt tagna på allvar.

Novellen är egentligen en prosadikt, förmodligen Agrells enda försök i den genren. Den saknar yttre handling, utan är ett poetiskt flöde som beskriver järnvägsdragningens förödande konsekvenser för naturen.

Skog huggs ner, djuren tvingas fly, Agrells natur är besjälad och befolkas av mytiska varelser, som också de blir hemlösa. Människan är girig, naturen är värnlös – skogen har sorg.

Novellen lästes i sin helhet av Gun Rosvall från Alfhild Agrell-sällskapet.