Judejävel
Bernt
Hermele
Leopard
När Bernt Hermele är sju år gammal blir han kallad
”judejävel” då han frågar några pojkar om han får spela fotboll med dem. Han
inser att det är en förolämpning men tar inte åt sig. Han är trygg i sin
judiska gruppidentitet, kränkningen studsar bara tillbaka, det finns för honom
inget nedsättande i att vara kallad för jude – det är ju vad han är. Och jävel?
Tja.
Bernt Hermeles föräldrar hade sina rötter i Polen och
Tyskland, och hade turen att komma till Sverige med sina föräldrar och familjer
innan Förintelsens mordiska klor fick tag om dem. När Bernt kommer till världen
1953 växer han upp i en genuin judisk miljö på Söder i Stockholm. Det är
arbetarnas Fattigsöder, och familjen Hermele bor i ett hus i folkmun kallat
”judehuset”, deras grannar är judar (bland annat familjen Porres med den
blivande jazzsångerskan Nannie), hela deras umgänge är uteslutande judiskt. Det
är ett segregerat liv, Bernt är 15 år gammal när han första gången kommer på
besök i ett icke-judiskt hem!
Helt hermetiskt tillslutet var förstås inte deras tillvaro,
Bernt Hermele berättar hur han höll igång kontakten med det icke-judiska genom
serietidningar, radio och så småningom tv.
Segregationen till trots måste den judiska gruppen anses
vara välintegrerad, lojaliteten till landet Sverige var grundmurad och
språkkunskaperna i allmänhet goda. Det går tydligen att anpassa sig utan att
”ta seden dit man kommer”, som det så elegant uttrycks i den politiska
undervegetationens rasistiska vokabulär.
Integration men inte assimilation.
Frågan var emellertid inte helt okomplicerad inom den
judiska församlingen (inte ens församlingens namn var självklart, skulle det
heta judiska eller mosaiska?). Hur mycket särskiljande inslag, förutom
religionen med dithörande traditioner, skulle det finnas i det judiska livet i
Sverige? Det gällde inte minst startandet av den judiska Hilleskolan i
Stockholm.
Motståndarna hävdade att alltför mycket autonomi skulle
fjärma judarna från det svenska samhället och marginalisera dem.
Motsättningen hade delvis en underliggande ömsesidig misstro
mellan de gamla, etablerade ”tyska” familjerna och ”nykomlingarna” från
Östeuropa.
Frågan komplicerades ytterligare av att hänga nära ihop med
inställningen i Palestinafrågan.
Sionismen var länge svag i Sverige, men kom
undan för undan att vinna mark även här. Hermele beskriver med stor noggrannhet
alla turerna kring de olika fraktionernas strider inom församlingen, något som
med fördel kunde kortas betydligt, och istället erbjuda fler inblickar i
författarens intressanta liv som framgångsrik ekonomijournalist och skribent.
Även om Bernt Hermele kommer ut ur den judiska ”bubblan”
under det förlösande 70-talet, fortsätter han att lever ett ganska
traditionellt judiskt liv med huvudsakligen judiskt umgänge. Han påstår
visserligen att han undviker länge Palestinakonflikten, något som det är lite
svårt att tro, men visst medger han en speciell relation till Israel.
År 2002 inträffar en tragisk händelse som blir till en
vändpunkt i hans liv. Hans mor dödas i Netanya av en palestinsk
självmordsbombare.
Av en sådan handling förväntas man känna inte bara sorg,
utan än mer vrede och hat, och hata inte enbart mördaren utan hela hens grupp,
om det nu är en nation, religion eller ideologi.
Men till omgivningens förvåning, bestörtning och fördömande
känner Bernt Hermele varken hat eller vrede.
Han är fundersam själv, och mest för att förstå sig själv
spelar han in en tv-dokumentär om självmordsbombaren, då han bland annat
träffar dennes familj.
Fortfarande inget hat. Tvärtom utkristalliseras en
humanistisk övertygelse. Folk är folk, och det är tillfälligheter som avgör
vilka vi blir, en grundläggande insikt för empati, ”Varje dag behöver vi
påminnas om att vi inom oss bär på en Hitler såväl som en Gandhi”, skriver
Hermele.
Det är bra att olika grupper bygger en identitet, men det är
absolut nödvändigt att kunna gå utanför gruppen, att ”Utifrån det specifika/../
se det som förenar mig med andra”.
Genom att expandera känslan för familjen och nära vänkretsen
till gruppen/nationen skapar etniciteten en falsk känsla av samhörighet och
farliga lojaliteter. ”Men att en vilt främmande människa skulle känna sig stolt
eller behöva ta avstånd från något som jag har gjort eller sagt, bara för att
vi båda två är judar, är för mig en obegriplighet.”
Intressant nog har jag från helt andra utgångspunkter, med
en diametralt annorlunda uppväxt, kommit fram till exakt samma slutsatser.
Den stora skillnaden är att jag aldrig behövde utmana mina
egna invanda tankemönster, vilket Hermele tvingade sig själv till. Och till det
krävs det mod.
Han löper linan ut. Hans identitets bägare rinner över under
Gazakriget 2014. Han kan omöjligen förlika sig med den blinda lojalitet som
uttrycks av den judiska församlingens medlemmar till staten Israel, trots att
det uppenbarligen begår svåra krigsbrott.
Han skriver en debatt artikel i Aftonbladet ”Bomba inte Gaza
i mitt namn”, och möts av ett oförsonligt hat, till och med dödshot.
Bernt Hermele begär utträde ur judiska församlingen, där han
har varit medlem i 61 år.
”Fri men också ensam”, skriver han. Det låter faktiskt inget
vidare.
”Judejävel” – bara den titeln! – är en bok som i det lilla
kretsar kring dagens stora frågor om identitet, nationalism och gemenskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar