Messianism och mångkultur

Jakobsböckerna

Olga Tokarczuk

Övers: Jan Henrik Swahn

Ariel förlag

Polsk litteratur är mest känd för sina poeter, men det finns också intressanta prosaister. Ett av de absolut mest spännande polska författarskapen idag är Olga Tokarczuks.  Hon debuterade redan 1979, och har sedan dess skrivit en lång rad säregna romaner med en alldeles egen stil och inopportunt aktuella ämnen.

Hennes genombrottsroman Gammeltida och andra tider från 1996 (på svenska 2006) är en (mar)drömresa genom den moderna historien, och är ett mästerverk helt i klass med den magiska realismens litterära giganter i Latinamerika.

Olga Tokarczuks senaste roman är ett mastodontverk som utspelar sig i mitten av 1700-talet. Europa plågas av sociala spänningar och Upplysningens idéer skrämmer makten allt mer. På andra sidan Atlanten får britterna allt svårare att hålla uppstudsiga kolonister i schack.

Och i Östeuropa går det politiskt splittrade en gång i tiden så mäktiga polska kungariket mot sin undergång. Landets dödsryckningar åtföljs av social oro, och som vanligt blir judarna syndabockar. 

Desperata bönder i Ukraina ställer till med blodiga pogromer, samtidigt som katolska kyrkan framför anklagelser om ritualmord. Det är visserligen mot påvens uttryckliga förbud mor sådana åsikter, men kyrkan i Polen är tillräckligt stark, och biskoparna tillräckligt skuldsatta hos judiska bankirer, för att strunta i påven där långt borta i Rom.

Då dyker han upp som ett ljus från öster, juden Jakob Frank från det ottomanska Turkiet. Han påstår sig vara Messias, och vinner snabbt många anhängare. Gruppen kring Frank är en märklig blandning av toppstyrd sekt, urkommunistisk egendomsgemenskap och sexuell lössläppthet.

Det judiska prästerskapet sätter sig i motvärn till heretikern, med understöd av delar av den katolska hierarkin, och Jakob tvingas fly tillbaka till Turkiet, där han konverterar till islam.

Tack vare hjälp från inflytelserika polska magnater och en del biskopar tillåts han återvända, och konverterar nu till kristendomen. Två gånger om.

Han fängslas, friges av de invaderande ryssarna, flyttar till Mähren, umgås med den österrikiske kejsaren, och slutar sina dagar på ett överdådigt slott utanför Frankfurt.

Ett fascinerande öde, och det är lätt att förstå att Tokarczuk ville skriva en roman om denne märklige man. Och fascinationen var tydligen så överväldigande att det blev ett monster till bok på 960 sidor!

Jakobsböckerna är en episk bladvändare, Tokarczuk kan berätta en historia och hennes språk är oemotståndligt levande, det gnistrar, doftar, skälver, triumferar och förtvivlar.

Ändå lämnar läsningen ett tomrum. Det är svårt att få grepp om huvudpersonen, hans dragningskraft förblir oförklarlig, han framstår mest som en manipulativ och tyrannisk posör och streber.

Aktualiteten är inte heller helt uppenbar. Assimileringens med uppgivande av sin identitet som diskriminerade grupper tvingas till för att undgå förtryck är ett fenomen som talar förstås till dagens läsare.

Likaså att kulturen består av en mängd fragment vars ursprung har fallit i glömska för länge sedan.

Men krävs det verkligen nästan tusen sidor för att berätta det?

Romanen har förvisso fått fin kritik, och belönats med Nike-priset, Polens förnämsta litterära utmärkelse, men samtidigt har romanen och författaren väckt starka kontroverser i hemlandet.

I en intervju strax efter att hon hade fått Nike-priset sa Tokarczuk bland annat att polackerna har fantiserat ihop en idealiserad bild av sin historia, att de har förträngt att de har varit slavägare och mördat judar. Det var dags att skriva Polens historia på nytt, utan att blunda för de hemskheter som har begåtts.

Tokarczuks uttalanden möttes omedelbart av en veritabel störtflod av hat och hot, med sällsynt grova sexistiska, xenofoba och antisemitiska tillmälen.

Frågan om polackernas mord på judar under andra världskriget har under senare år blivit föremål för seriös historisk forskning i Polen, medan det bland allmänheten är fortfarande i stor utsträckning ett rött skynke och en skymf mot en heroisk nation som fått lida så mycket.

Den som förnekar sina fel är dömd att upprepa dem. Om inte litteraturen sätter stopp för det förstås.

Olga Tokarczuk på svenska:

2002 - Spel på många små trummor (Gra na wielu bębenkach, 2001 [noveller] urval och översättning Jan Henrik Swahn, Ariel/Ellerström)

2005 - "Professor Andrews i Warszawa" [novell] (översättning Irena Grönberg). I antologin Navelsträngen i jorden (Tranan)

2005 - Daghus, natthus (Dom dzienny, dom nocny, översättning Jan Henrik Swahn, Ariel, 1998)

2006 - Gammeltida och andra tider (Prawiek i inne czasy, översättning Lennart Ilke, Ariel, 1996)

2009 - Löparna (Bieguni, översättning Jan Henrik Swahn, Ariel, 2007)

2010 - Styr din plog över de dödas ben (Prowadź swój pług przez kości umarłych, översättning Jan Henrik Swahn, Ariel, 2009)

2014 - Björnens ögonblick(Moment niedzwiedzia [essäer], översättning Jan Henrik Swahn, Ariel, 2014)

2015 - Jakobsböckerna (Księgi Jakubowe, översättning Jan Henrik Swahn, Ariel, 2014)