Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

fredag 19 augusti 2016

Hembygden tillhör alla



Sverigedemokraterna vill ge mer pengar till hembygdsrörelsen. Hembygdsrörelsen vill inte ha med Sverigedemokraterna att göra. Det där med hembygd kan tydligen vara både komplicerat och kontroversiellt.

Hembygdsromantiken blommar upp kring förra sekelskiftet som en reaktion mot att hembygden upphör att vara självklar. Utvandringen och urbaniseringen skapar en djup rotlöshet och hemlöshet och en stark känsla av förlust. Mångas identitet blir vag och osäker. Det finns också en politisk slagsida med hotande social oro och radikalisering.

Det är därför knappast förvånande att hembygdsrörelsen är till en början ett konservativt projekt.

Märkligt nog kopplas den ihop med den framväxande nationalismen. Vän av ordning kan tycka att de två är varandras motsatser, men de konservativa gjorde oförskräckt en logisk kullerbytta och förklarade med den franske högerradikalen och rasisten Maurice Barrés ord att ”sann nationalism bygger på lokalkänsla”.

Carl Larsson talade om ”den stora gemensamma torvan”, och liknande tankar återfinns hos till exempel Verner von Heidenstam och Ellen Key.

Det svenska kulturlivets ständige Gossen Ruda August Strindberg å sin sida hånade hembygdsromantiken. I ”Svenska folket” och även i ”Det nya riket” påvisar han skadeglatt att ”urgamla” traditioner i själva verket är av ganska nytt datum, och att mycket av allmogekulturen bygger på utländska element och influenser. Det påminner onekligen i hög grad om dagens kulturdebatt.

Det är knappast en tillfällighet att hembygdsrörelsen reorganiseras under 30-talet. Begreppet ”hembygd”, Heimat, var centralt för den nazistiska ideologin. Det är här man finner det naturliga och ursprungliga, det äkta – i motsats till det urbana industrisamhällets rotlösa dekadans.

Här har vi ytterligare en av historiens paradoxer, nazismen delade vurmen för hembygden med modernismen inom konsten, och de två gick annars inte alls bra ihop.



Ingen förkroppsligar denna motsättning mer åskådligt än Emil Nolde. Han räknas som en av 1900-talets mest inflytelserika tyska konstnärer. Hans konstkarriär tog fart sent, först kring 1910 då han var redan en bra bit över 40. Bland annat blev han 1898 inte antagen till Konstakademin i München, ett öde han delade med Adolf Hitler (som inte blev antagen i Wien), en person som kom att spela en stor roll i Noldes liv.

Efter en flyktig flirt med impressionismen tidigt under sin konstnärsbana sålde Nolde sin artistsjäl till expressionismen, med van Gogh som husgud. Han tog avstånd från det som han uppfattade som ytligt dekorativt i den franska konsten (impressionisterna), och sökte istället det primitiva och ursprungliga, han gjorde bland annat en resa till Söderhavet, och det fann han i expressionismen. Den betraktade han som ett uttryck för det sant tyska, som för honom var detsamma som det rena och det starka, och som hade sin grund i hembygden.

Redan under 20-talet blev Nolde medlem i nazistpartiet, och han var – fullt logiskt – rabiat antisemit.
Samtidigt är det lätt att göra sig skyldig till övertolkning här: att se konst som uttryck för en nationell identitet var vanligt i början av 1900-talet (och är förmodligen inte heller helt främmande för vår egen samtid), och sökandet efter det ”primitiva” delade Nolde med många andra konstnärer vid den tiden, till exempel Gauguin och Picasso, som ju politiskt utvecklades i en helt annan riktning.

Noldes kärlekshistoria med nazismen blev obesvarad. Trots vädjanden och protester var han en av konstnärerna som hängdes ut på den famösa utställningen Entartete Kunst (urartad konst) i München 1937.

Nolde stämplades som ”degenererad”, mer än tusen av hans verk konfiskerades, några såldes utomlands, många förstördes. 1941 belades Nolde med totalt yrkesförbud, och förbjöds att måla också privat, ett förbud han bröt tämligen konsekvent emot.

Efter kriget togs nazismens styvmoderliga behandling av Nolde till intäkt för att stryka ett streck över hans eget nazistiska förflutna, och han levde de sista åren av sitt liv som hyllad och uppburen konstnär i Västtyskland.

Ambivalensen hos Noldes konst är Heimat-myten fångad i en konstnärs förvirrade ideologiska universum, och ger ett bra uttryck för problematiken kring hembygdsbegreppet. Är hembygden något slutet och fixerat en gång för alla i ett mytiskt förflutet att knyta an till exklusivt för dem av födelse invigda? Eller ett levande arv av mångfald som ständigt förnyas, berikande och tillgängligt för alla som vill ta del av det?

Svaret på dessa frågor kan visa sig vara avgörande för vår framtid.

1 kommentar:

  1. Är hembygden något slutet och fixerat en gång för alla i ett mytiskt förflutet att knyta an till exklusivt för dem av födelse invigda? Eller ett levande arv av mångfald som ständigt förnyas, berikande och tillgängligt för alla som vill ta del av det?
    "Både och" måste väl bli svaret.

    SvaraRadera