Ett mäktigt berättarflöde

Enligt en bekant författare "årets läsfest".

Vägen mot Bålberget

Therése Söderlind

Wahlström & Widstrand, 2013

Efter Therése Söderlinds prisade debut för ett par år sedan med ”Norrlands svårmod” var förväntningarna högt ställda på hennes nästa roman. Efter en succédebut brukar den andra romanen vara ett svårt prov, där många faller genom. För Söderlinds del är resultatet blandat.

Hon bevisar än en gång att hon är en gudabenådad berättare, hennes berättarflöde är hela vägen lika mäktigt som någonsin Ångermanälven. ”Vägen mot Bålberget” är en episk tegelsten av det slag som nästan ingen skriver längre, och den är en riktig bladvändare.

Therése Söderlind är också en mycket säker och medveten stilist, med en som verkar outtömlig språkrikedom, levande karaktärsteckning, stark förmåga att skapa stämningar och frammana olika tidsepoker. Med detta sagt kan jag inte låta bli att anmärka på at hon vid ett flertal tillfällen tappar greppet. Blandar ålderdomligt och modernt så att det skär sig rejält.

Dessutom kan talet bli otidsenligt, som när en knappt litterat bonde på 1600-talet använder ord som ”remarkabelt”, eller ännu värre när en vuxen mansperson i Nyland någon gång under 1970-talet, i vuxet, ocensurerat sammanhang säger saker som ”åt fanders”. ”jäklar”, och ”åt helsike”.

Utgångspunkten för romanen är den stora häxprocessen i Torsåker då omkring 60 kvinnor dömdes till döden, och avrättades på Bålberget – numera känt som Häxberget. Söderlind nöjer sig dock inte med att ”bara” berätta historien kring processen.  Istället skildrar hon fyra människoöden, som på olika, direkta eller indirekta, sätt är knutna till 1600-talets dramatiska händelser. Platsen är Nyland med omnejd. Två kvinnor, två män, två direkt inblandade: Malin som var en av de anklagade och dömda, Olof som vittnade mot sin egen mor, de två andra är deras sentida anförvanter under 70- och 2000-talen.

Tanken bakom är att knyta ihop dessa fyra öden, men även om Söderlind är en mycket skicklig på att konstruera intrigen i sina romaner, lyckas det inte något vidare bra.

Jag måste också erkänna att jag inte begriper vad det är hon vill ha sagt med sin roman.

Starkast är berättelsen om den häxdömda Malin, med tydliga paralleller till Förintelsen, ett spår som Söderlind tyvärr inte utvecklar.

Dessvärre tycks Therése Söderlind inte heller lita fullt ut på sin berättelse, utan drar iväg i värsta såpoperastil med incest, okänd fader, möjlig incest, spekulativ sex och mer i samma stil.

För oss som bor i Ådalen är igenkänningsfaktorn stor i romanen. Söderlind kan sina kringelkrokar runt Nyland, och det är lika trevligt varje gång som Bollsta och Kramfors glimtar förbi.

En stor berättarbegåvning som kan bättre. Jag ser fram emot nästa roman.