Från en kall och grym värld

En hemstad

Kristian Lundberg

W & W, 2013

Malmö är Kristian Lundbergs stad. Staden är en fysisk plats, där konkreta händelser utspelar sig, men lika mycket ett mentalt och politiskt tillstånd. Här finns alla hans minnen, det som har gjort honom till den människa han är. Och det är ingen munter historia; ”Det finns vissa kvarter och områden i Malmö som jag får tvinga mig att passera igenom.”

Här växer Kristian Lundberg upp med en frånvarande far och en psykiskt sjuk mor. De fem syskonen är ofta hungriga, hemma finns det sällan eller aldrig någon mat, och det är enda anledningen för dem att gå till skolan. De flyttar runt för att undkomma socialen. Kronofogden är deras mest frekventa gäst. De besöken är djupt förnedrande – och lika meningslösa som resultatlösa, det finns ändå ingenting att utmäta.

Det är en ofattbar fattigdom mitt i välfärden, det är en misär som ställer de som drabbats utanför samhällets gemenskap, som berövar barnen deras jämnårigas glädjeämnen och upplevelser. Semester är ett okänt begrepp här, och Kristian Lundberg är nästan vuxen första gången han går på bio.

Det är en kall och grym värld med misshandel, missbruk och kriminalitet. Det är klassamhället.

Färden genom det som Lundberg med ett välfunnet ord kallar ”klassmörker” leder lätt till en desperat jakt efter pengar. Det leder raka vägen till en ökänd pedofils lägenhet, där de utsatta finner ett överflöd som förvägrats dem, och en sorts uppskattning och värme, som de också saknar.

Och traumatiska minnen för livet; ”Det kan ta ett helt liv att vänja sig vid sig själv.”

Och en del klarar inte det. Lundberg redogör sakligt för möten med forna kamrater som numera befinner sig på samhällets botten, några finns inte längre, trycket blev för stort, och deras unga liv ändade med överdos eller självmord. Lundberg själv har funderat på självmord sedan han var tolv år gammal.

Kristian Lundberg har en egen stil som är en märklig blandning av bibliskt, mer ny- än gammaltestamentligt, och vilket jag uppriktigt sagt har lite svårt för, men som uppvägs av de poetiska kvaliteterna.

Han närmar sig ämnet stegvis, eller kanske snarare i cirklar, med omtagningar, variationer på temat som går allt djupare och tätare inpå det smärtsamma.

Samtidigt bjuder han in läsaren i en ständigt pågående dialog. Det finns ingen försoning, det finns bara berättelser, och den som äger sin berättelse är fri att leva det liv som är ”smärta och hopp sammavävda”.