Drömmarnas omöjlighet mot trist verklighet

Blattejävlar!

Goran Vojnovic

Övers: Sophie Sköld

Rámus, 2013

Vi lever i migrationernas tid. Väldiga folkströmmar förflyttar sig från syd till nord, från öst till väst, undan krig, förtryck, fattigdom, misär och elände. Inte helt överraskande går strömmarna huvudsakligen från fattiga områden till rikare länder. Det gäller också inom länderna.

Innan det blodiga inbördeskriget sprängde sönder forna Jugoslavien fanns där en inre migration, framför allt från det relativt fattiga Bosnien till det välmående och välutvecklade Slovenien.  Redan innan Jugoslavien upplöstes var migranternas situation inte helt okomplicerad. Efter att de nya staterna bildades på den jugoslaviska federationens ruiner och kommunismen demonterades blev bosniernas läge betydligt mer utsatt och marginaliserat.

Marko, huvudpersonen i Vojnovics roman, bor i Fuzine, en gigantisk förort till Ljubljana, en gång i tiden Jugoslaviens största bostadsprojekt, numera ett socialt utsatt område, med stor andel invandrare, och som domineras av arbetslöshet, kriminalitet, missbruk och hopplöshet. Här är Slovenien ingen framgångssaga.

Ungdomar som Marko betraktas med nedlåtande misstänksamhet av majoritetssamhället, och de ger igen genom att ställa sig utanför, och förakta tillbaka. Deras drömmar är hämtade direkt från amerikansk populärkultur, men livet i en slovensk förort har inte många likheter med glättiga bilder av rikedomen i Hollywood.

Kollisionen mellan drömmarnas omöjlighet och verklighetens hopplösa tristess resulterar inte oväntat i skolk, snatterier, missbruk och aggressivitet. Förortens gemenskap bygger i hög grad på stereotypa roller med tuffa attityder i förening med spelad likgiltighet, som förutsätter solidaritet inåt och taggarna utåt i ett utanförskap som man har gjort till sitt eget. Det är otroligt mycket förträngda känslor och svikna förhoppningar som söker sitt utlopp, utan att någonsin finna det. Det är ett tillstånd där katastrofen ligger ständigt på lur.

Goran Vojnovics språk har en starkt konsekvent energi som på ett rakt genom genuint sätt återger ungdomarnas språk, med dess förortslang, trotsiga bosnismer, populärkulturens amerikanismer, kreativa innovationer, lakoniska cynismer och en rikedom av svordomar – alla med sexuell anspelning – som slår den svenske läsaren med fullständig häpnad.

Vojnovic skapar en språklig klaustrofobi, som först mot slutet när han låter den tuffa masken falla och släpper in en smula sentimentalitet, undviker risken att explodera okontrollerat.

Innan den ultimata katastrofen inträffar tvingas också Marko till ett uppbrott, som skapar en öppning, en möjlig väg ut mot framtiden, ja överhuvudtaget en framtid.

En roman som äger, om samtiden som suger.