Sensualismens Höga visa

Liknelseboken

Per Olov Enquist

Norstedts, 2013

Per Olov Enquists författarskap kan liknas vid en cirkelrörelse. Han går varvet runt med olika ämnen, genrer och stilar. Snävar in allt mer för att till slut nå den innersta kärnan, det som är inte bara viktigt utan viktigast, inte bara bra utan utmärkt, inte bara skrivande utan liv.

För Enquist är en författare som tar sitt skrivande på största allvar. Det är viktigt vad och hur man skriver, och ska så vara! Därför har man också ett ansvar som författare.

Och när den åldrande författaren, snart 80 år, efter närmare 30 romaner, av vilka den senaste ”Ett annat liv” ansågs som starkt personlig och mycket utlämnande, upptäcker att det är något viktigt som fattas, ja i själva verket kanske rent av det viktigaste, blir han tvungen att skriva en ny roman. En kärleksroman.

Till saken hör förstås att ju äldre man blir desto mer blir man varse hur mycket man sitter fast i sin barndoms värderingar och normer. För Enquist som är uppvuxen i en frikyrkomiljö i Västerbottens inland innebär det, bland annat, att kärlek är tabu. Ja inte kärleken till Gud, men kärleken människor emellan, och sådant som sexualitet är fullständigt onämnbart.

Egentligen är det än värre. Enligt frikyrkans stränga moral skall man icke förhäva sig, och att skriva betraktas definitivt som ett sätt att försöka göra sig förmer. Och inte är det ett riktigt arbete heller!

Men det finns en väg ut. ”När jag var barn lärde jag mig att det trots allt fanns en typ av poesi som inte var synd. Det var Bibelns liknelser.”

Redan tidigt under hans författarbana meddelar hans starkt troende mor att det kan vara OK att skriva, men det måste vara sant!

Det visar sig också att hans far skrev dikter – kärleksdikter – vilket kan vara förklaringen till Per Olov Enquists författarådra, men också hans anlag före alkoholism. Häftet med faderns dikter spelar för övrigt en viktig roll genom hela romanen.

Det är tacksamt med liknelser när man ska skriva om ett tabubelagt ämne, och det passar också bra för Enquists cirkelliknande författarskap. Han går runt runt, cirklarna blir allt snävare och mindre, och han närmar sig sitt ämne med full respekt, det är viktigt med hela bakgrunden på det att ingenting ska missförstås.

Språket är fullt av dialektala uttryck och vändningar, för det kanske är så att ju äldre man blir desto mer faller man in i barndomens naturliga uttryckssätt, och desto mindre bemödar man sig om att ”prata fint”, den svenska som lärs ut vid lägre och högre lärosäten, och som av någon anledning anses vara ”korrekt”.

Enkelt och utan åthävor skriver han sig fram till den avgörande händelsen då han blir av med oskulden. På ett sätt lite lustigt, och definitivt symptomatiskt, då skuld – och indirekt oskuld – intar en så central plats i den frireligiösa förkunnelsen.

Enquists skildring är rakt genom äkta i alla sin naturliga enkelhet, det är den skälvande osäkerheten, lyckan bortom orden, den allvarsamma tacksamheten, tillsammans bildar de en sensualismens Höga visa.

Den unge, eller om det är den gamle, Per Olov Enquist hädar ohämmat när han jämför sexualiteten med frälsning. Visserligen var Kärlek ”lika svårfångad som Gud”, men för den som ”kommer genom” är det till och med större än frälsning, det är det som är livets mening. Sexualiteten är ”som att öppna den innersta dörren till en annan människa.” Vilket är viktigt inte minst för den icke-troende, som är visserligen fri men riskerar att bli ensam. Föreningen med en annan människa är det enda ögonblicket då man är ”skyddslös utan att vara rädd”.

Romanen börjar och slutar med en begravning. Det är kanske först i dödens närhet som livet blir som mest närvarande.

Jag vet inte om ”Liknelseboken” kommer att tilltala yngre läsare, eller bara förbli en läsfest för de medelålders och äldre. Jag vet inte heller om det inger hopp eller förtvivlan.