Führerns återkomst

Han är tillbaka

Timur Vermes

Övers: Karin Andersson

Leopard

Kan man skoja om Hitler? Alla som har sett Chaplins mästerliga ”Diktatorn” är säkert benägna att besvara frågan med ett rungande Ja. Det är visserligen en vansklig genre, men om det lyckas blir belöningen så mycket större, konstnärligt, politiskt, psykologiskt.

Inte minst i Tyskland har det av uppenbart historiska skäl varit ganska känsligt, men för den yngre generationen, nu så fjärran från krigets skugga, tycks det mycket lättare att närma sig nazismen och dess Führer från den humoristiska sidan.

Den tyske författaren Timur Vermes, född 1967, tar ut svängarna ordentligt i sin debutroman. Han låter Hitler vakna år 2011 i en park mitt i Berlin, någonstans där Rikskansliet låg en gång i tiden. Hitler har inte förändrat sig under de drygt 60 år som har gått – där ser man nyttan av hälsosamt leverne med vegetarisk kost och strikt måttligt alkoholintag! - men det har världen runt omkring honom desto mer.

Oförskräckt marscherar Führern iväg för att upptäcka denna sköna nya värld. Han väcker en hel del uppmärksamhet, för att uttrycka det milt. Han tas för en komiker och imitatör, alla imponeras av hans porträttlikhet och detaljrika kunskap, han mal på som han alltid brukade, och det uppfattas som vass satir.

Han gör snabbt karriär inom tv, ett medium som passar visst alldeles utmärkt, och får till och med ett program. Med sin gamla världsbild intakt anpassar sig Führern förvånansvärt lätt, och förstår att dra fördel av den nya tidens teknologiska landvinningar.

Det går förstås inte som någon har tänkt sig.

Ganska osannolikt så klart, men det är take or leave för läsaren.

Romanen är en slags parafras på Hitlers Mein Kampf, där Vermes inte minst leker med Hitlers hopplöst otympliga och torftiga stil, som är komisk blandning av byråkrattyska, kvasivetenskapliga utläggningar, snusförnuftigt kälkborgerligt moraliserande och uppblåst pratigt självhävdelse. Förflyttad till nutid låter Hitler ungefär som en storhetsvansinnig Kaspar Hauser.

Det blir bitvis ganska roligt, med en del bra poänger, även om Vermes inte är riktigt en komisk ordvrängarvirtuos av Jonas Hassem Khemiris kaliber.

Framför allt är romanen en drift med vår egen tid. Det är mycket tacksamt att kunna se hur dagens samhälle ter sig för någon ur det förflutna, i synnerhet en udda figur som Hitler.

En del av kritiken är lite av straffsparksläge, ganska givet och förutsägbart, som massmedias lösnummerjagande sensationslystnad eller politikens inställsamma utslätning.

Ibland bränner det till, som när Hitler på tal om Nazitysklands obesvarade kärlek till England frågar: ”Hur många fler bomber hade vi behövt fälla över deras städer, för att de skulle begripa att de är våra vänner?”. Västvärldens utrikespolitik under de senaste åren pinsamt avklädd.

Men mest låter faktiskt Hitlers pompösa politiska uttalanden som en kverulantisk moralkonservativ brygd med lika delar av en desperat Göran Hägglund, en ung Fredrik Reinfeldt och en totalt insnöad konspirationsteoretiker som ingredienser.

Och det är just det som gör honom så farlig.