Musikalisk språkvård för barn på jiddisch

 

 Artwork: Hans Forsell

A troym oyf a boym
Louisa Lyne & di Yiddishe Kapelye
Maestro Music

 

Sveriges klezmerdrottning Louisa Lyne och hennes di Yiddishe Kapelye har släppt en ny skiva. Den bygger på deras barnföreställning ”Dos Verterbuk - Om trädet som nästan dog”, som var ett samarbete mellan Louisa, bandet, låtskrivaren Jack Elz och jiddischisten Salomon Schulman. Omslaget till skivan och nothäftet, som också är en fantastisk pysselbok, har skapats av Härnösandskonstnären Hans Forsell.

Skivan heter ”A troym oyf a boym” (En dröm om ett träd) och den blandar barnvisor på svenska och jiddisch, och inte på båda språken samtidigt i en sång – ””Oy vey – vilken grej”. Musikaliskt dominerar klassisk barnviseton, i en sorts världsmusiktappning, med klezmer som det främsta inslaget. Men det finns mycket annat, musiken vet inte av några begränsningar, det bjuds på orientaliska tongångar, och i titellåten är soundet närmast irländskt.

Stämningsläget pendlar mellan munter glädje och vaggvisans vemod.

Sångerna handlar om ett träd, en bok, en Ord-bok, som håller på att tappa sina löv, och de löven är ord. På ett begripligt sätt, med lika delar fantasi och magi, lyckas man förmedla betydelsen av språk och behovet av språkvård. Det fungerar faktiskt!

Här finns den obligatoriska hyllningen av ”Mame”, men i jämlikhetens namn hyllas också ”Tate”, och om man ändå håller på får Kärleken vara med även den.

Det finns kul för vuxna också, eller både barn och vuxna, i den fina visan om snigeln, ”Snabbglidarens guide till galaxen”, en skojfrisk pastisch på Douglas Adams ”Liftarens guide till galaxen”.

Naturligtvis blir det ett gott slut och trädet kan räddas. Det inger hopp och framtidstro, och markerar inkludering, precis som musiken och sångerna – det är vad vi kan åstadkomma tillsammans.

Skivan skapar ett helt nytt sammanhang för jiddisch och språk överhuvudtaget. Det är nyskapande och gränsöverskridande, och ger barnvisan som konstnärligt uttryck en ny dimension.

Bäst fungerar sångerna med Louisas känslosamma röst med så många emotionella nyanser, som i ”Vindens hemlighet”, uppbackad av di Yiddishe Kapelyes finstämda klezmertoner.

En kvinnas kamp mot samhällets demoner

 

Demonernas dans
Esther Kreitman
Övers: Salomon Schulman
Tranan, 2021

Esther Kreitman är ”den tredje Singer”, länge överskuggad av sina mer berömda bröder, Israel Joshua och framför allt Nobelpristagaren Isaac Bashevis. De två hade konsekvent förtigit och förminskat henne, vilket var djupt orättvist då hon var en skicklig författare i sin egen rätt.

När bokförlaget Tranan nu ger ut hennes främsta verk ”Demonernas dans” (”Der sheydim-tants”) är det ett viktigt bidrag till presentationen av jiddischlitteraturen, och på sätt och vis en slags upprättelse för Kreitman.

Översättningen är gjord direkt från originalspråket, och översättaren Salomon Schulman har gjort ett fantastiskt jobb. Han har lyckats att överföra hela andan av jiddischkeit till ett nordiskt idiom på ett lika smidigt som levande sätt. Kontrasten är påtaglig inte minst mot den engelska versionens sterila präktighet.

”Demonernas dans”, ursprungligen utgiven i Warszawa 1936, är en familjekrönika med ett myllrande persongalleri som domineras av den unga Dvoyreles väg från flicka till kvinna. På så sätt är det även en utvecklingsroman. Boken visar tydliga influenser från östjudisk berättartradition, rysk episk roman och polsk romantik, och det är inte svårt att se ett konstnärligt släktskap med båda brödernas litterära skapande.

Det är inte desto mindre ett originellt verk i sin egen rätt. Romanen berättas i tredje person med en allvetande berättare, ett säkert grepp för att kunna ge författare en större frihet och på samma gång kunna distansera sig från händelseförloppet och dess huvudpersoner, samtidigt som det skänker berättelsen ett mått av objektivitet och trovärdighet.

Romanens värld är männens värld. Kvinnor förminskas, berövas allt mänskligt värde och reduceras till barnaföderskor och hushållshjälp. Författarens uppenbara alter ego Dvoyrele kämpar förtvivlat för att undfly sitt öde, hon söker sin tillflykt i dagdrömmar och litteraturläsning där hon skapar egna inre världar.

Mot slutet av romanen krymper persongalleriet, verkligheten blir alltmer instängd och flyttar in i Dvoyreles inre, känslan av klaustrofobi tilltar med en fragmentarisk, ryckig stil.

Här närmar sig Kreitman det modernistiska uttryckssättet.

Det är en stark berättelse om en kvinnas försök att frigöra sig från det förtryck som utövas av religion, ekonomi och misogyni. Det är i grunden en kritisk och hänsynslös skildring av kvinnans plats som tjänstehjon i den chassidiska världen, men i ett vidare perspektiv är det lika mycket en roman om de hinder som finns i vägen för en modern individ på väg ut i vuxenlivet, särskilt för kvinnor.

 

En helt unik jiddischpoet

Detta är natten

Anna Margolin

Övers: Beila Engelhardt Titelman

Ellerströms

Anna Margolins liv är som ett enda långt rastlöst sökande efter en plats i tillvaron, hon flyttar fån stad till stad, från land till land, från kontinent till kontinent. Det gäller i lika hög grad hennes relationer. Och hennes poesi är som hennes liv, rastlöst, sökande, olyckligt.

Hon föddes 1887 i vitryska Brest i Tsarryssland i en relativt välbärgad judisk familj. Fadern var en modern man, men hade i sin ungdom varit chassid, medan modern var mycket from och djupt religiös. Redan här finns det en dubbelhet som så starkt kom att prägla Anna Margolins liv och skapande.

Familjen bor ett tag i Königsberg och Odessa, senare flyttar Anna till Warszawa med sin far. 1906 åker hon till New York, där hon umgås i litterära kretsar, och där hennes första berättelser publiceras i jiddischtidskrifterna Di Tsukunft (Framtiden) och Fraye arbeter shtime (Fria arbetarrösten).

Hon flyttar tillbaka till Warszawa, efter stopp i London och Paris. Med sin första man bosätter hon sig i Palestina, men efter en tid återvänder hon till Polen. Våren 1914 åker hon än en gång till New York, och stannar där resten av sitt liv.

Hon får arbete som journalist med att redigera en kvinnosida i dagstidningen Der Tog (Dagen), en syssla som hon avskydde. Men hon publicerar poesi i olika tidningar och tidskrifter, och tar aktivt del i New Yorks mycket vitala jiddischspråkiga kulturliv. Hon anses stå nära poesigruppen Di Junge, men hennes poesi är helt unikt hennes egen.

1929 publicerade Margolin sin enda diktsamling, Lider (Dikter). När hon nu introduceras på svenska är de flesta dikterna hämtade från just den diktsamlingen.

Dikternas grundtema är Mörker och Tystnad. Det kommer till pregnant uttryck i titeldikten ”Detta är natten”:

”Detta är natten, sorgen, ickevarandet,

/../

Var kall, var klok. Vänd dig bort från stjärnorna,

Från lek med skuggor, dagg och doft,

Var tyst, var tyst. /../

Margolins poesi saknar inte klassiska referenser, det märks att hon är grundligt bildad, och även direkta hänvisningar till konkreta poeter: Rilke, Baudelaire, Lasker-Schüller. Det är också tydligt att de har varit inspirationskällor, inte minst Baudelaire och hela den mörka stämning som talar ur hans diktning.

Dikten ”Femte avenyn, kväll” är precis som Baudelaire skulle ha skrivit om han någonsin diktade om USA:

”/../

Bärande natt i sina ögon,

natt och förstörelse och guld i ögonen.

stapplande som dikter, vandrar unga kvinnor,

och breder nervöst ut sina små vingar

över avenyn

som vansinniga fjärilar.”

Men det finns också återklanger från Lasker-Schüllers expressionism och Rilkes sorgsenhet och längtan.

Framför allt är det påtagligt att poeten är en olycklig människa. ”/../Jag är inte nöjd med mitt möblerade rum,/jag är inte nöjd med någonting./../”. Färgsättning är grå och lila, och Margolin diktar om svårmod, sorg, svek och skam.

Olycklig och dessutom ensam:

”/../

Hon är ensam. På en främmande fest.

Hon var aldrig sammanvävd med dem.

Hon levde aldrig sitt liv.”

Känslan av utanförskap är mycket stark: ”/../Och lyckan böjde sig förälskat över oss,/lämnade oss ensamma och flög bort, flög bort./../”

Samtidigt vill hon så förtvivlat gärna tro på att livet inte har varit helt förgäves: ”/../Något måste, måste finnas kvar på jorden:/../”.  Och en förhoppning om att hennes poesi inte har saknat betydelse: ”Jag har blott en dikt-/om förtvivlan och stolthet./../”

På hennes gravsten, hon dog 1952, finns följande rader ur dikten ”Hon med de kalla marmorbrösten”:

/../

hon slösade bort sin skönhet

På skräp, på ingenting.

/../

Ni som går förbi, ha medlidande och var tysta –

Säg ingenting.”

Samtliga dikter finns i jiddischoriginal på varannan sida transkriberat till det latinska alfabetet.

Översättaren Beila Engelhardt Titelman har också skrivit ett förtjänstfullt förord och värdefulla kommentarer.

Det var en gång - men det är ingen munter saga

A mol iz geven med Louisa Lyne & di Yiddishe Kapelyes

Musik: Louisa Lyne

Livelooping: Jenny Nilsson

Text: Salomon Schulman

Arr: Louisa Lyne & Di Yiddishe Kapelye /Jenny Nilsson

Stråk arr: Anna Thorstensson

Label: MaestroMusic

Film: Joen Bergenrud

Produktion ass: Fredrik Tillberg, Viktor Iversen

Dans och koreografi: Kyrie Oda, Love Hellgren, Adrian Skjoldborg

”A mol iz geven” är jiddisch för ”Det var en gång”, och är en klassisk början på en populär judisk barnsaga om en judisk kung. Men Louisa Lyne & di Yiddishe Kapelyes sång med samma titel och med text av Salomon Schulman är ingen munter historia, och den handlar inte heller om en judisk kung. Singeln som släpptes på Förintelsens minnesdag den 27 januari berättar om Sveriges svek under andra världskriget.

Salomon Schulman har tagit sin utgångspunkt i sin mors dramatiska öde, och han skräder inte orden.

Hon genomlevde och överlevde koncentrationslägrens fasor, och hon minns den förtärande elden och det svenska stål som hjälpte till att hålla igång den.

Hon kom till Sverige med Folke Bernadottes vita bussar, men hon är inte tacksam för de svenska allmosorna. Bussarna drevs med bensin och inte kärlek, hon minns de dödas skrik, och de sena hjälpinsatsernas hyckleri kan aldrig tysta deras röster.

Och som en bitter frukt vars giftiga kärnor man spottar ut upprepas refrängen med en dräpande syrlig ironi – men nu på svenska, inte jiddisch:

"Hylla allas vän

På oss kan ni lita

Folke, Siv och svenske Sven

Älskar alla lika"

Louisa Lyne träffar som vanligt klockrent rätt i sin sång. Här finns klezmers ständiga vemod, men också en förtvivlan som är mer klagande än anklagande. Det är sorg över alla förspillda liv, en längtan efter en utplånad värld.

I refrängen blir rösten ljusare, och så där idyllisk som ett vykort från ett Dalarna som aldrig har funnits.

Det är avskalat, genuint, utan minsta antydan till känslomässig överdrift eller falsk sentimentalitet.

Musiken är tätt och distinkt, och går naturligtvis i moll.

Musikvideon fördjupar känslan ytterligare. Det är berörande bilder på en björkskog som kan lika gärna vara en karg idyll i den svenska naturen som en bortglömd begravningsplats som döljer tusentals döda.

Den makabra dödsdansen kring midsommarstången frammanar på ett oerhört suggestivt sätt den svenska dubbelmoralen.

Just nu går debattens vågor höga kring det bisarra beslutet i polska parlamentet att straffbelägga påståenden om polackernas delaktighet i Förintelsen. Historia kan aldrig skrivas genom lagdekret och parlamentsbeslut. Bara den som har något att dölja behöver vara rädd att konfrontera det förflutna.

Polackerna har förvisso en hel del att skämmas för. Men det är de långt ifrån ensamma om.

Musikvideon finns på Youtube: https://www.youtube.com/watch?v=isWyTHfZRo8. Där finns också en engelsk översättning av jiddischtexten.

Inte bara Spelman på taket - 100 år sedan Sholem Aleichem gick bort

Han upphöjde en föraktad jargong till rangen av ett litterärt språk. Som författare hade han en nyckelroll i att skapa en hel litteraturtradition. Och hans berättelser om Tevje mjölkutköraren bildar förlagan till en av väldens mest populära musikaler. Den 13 maj är det 100 år sedan Sholem Aleichem gick bort.

Han föddes 1859 som Sholom Nahumovitj Rabinovitj i Perejeslav i Tsarryssland, i det som idag är Ukraina. Familjen var starkt påverkad av Haskala-rörelsen, och unge Sholom fick möjlighet att studera vid en rysk skola, där han kom i kontakt med ryska författare och världslitteraturen. Hans favoriter var Gogol och Turgenjev. Och som 15-åring skrev han en judisk version av Robinson Crusoe.

Sina första litterära alster skrev han på ryska och hebreiska. Den första berättelsen på jiddisch publicerades 1883. Det var inledningen till en omfattande mångårig litterär verksamhet som kom att omfatta inte mindre än 40 volymer: romaner, berättelser, dramer, noveller, krönikor och barnböcker.

Författaren kallade sig Sholem Aleichem, det var inte ovanligt att använda pseudonym, dessutom var jiddisch ifrågasatt som litteraturspråk och många bildade såg det som en vulgär rotvältska, samtidigt som det fanns i omlopp en stor mängd shund – skräplitteratur på jiddisch.

Valet av författarnamn var ingen tillfällighet. Hälsningsfrasen Sholem Aleichem uttrycker på samma gång vänlighet och vänskaplighet, närhet och intimitet, den folklige författaren bjuder in det läsande folket in till sin värld, som också är deras.

Sholem Aleichem är en riktig Folkschreiber som skriver för folket om folket. Den realistiskt skildrade miljön är judiskt liv inom Tsarrysslands bosättningszon, detta Jiddischland där fem miljoner judar bodde, ofta i svår misär, diskriminerade och marginaliserade, med ett ständigt hot om förföljelse. Det är shtetls värld – som Kasrilevke eller Anatevka - med dess myter och skrönor, med sina arketypiska karaktärer, tecknade med fantasi och inlevelse, med stor människokännedom, med säker blick för människors sammansatta natur, och med ett universellt tilltal.

Humorn är ett viktigt element i Sholem Aleichems författarskap, ironin, inte minst självironin, sarkasmen, med tragiken aldrig långt borta. Det är en humor i skärningspunkten mellan dröm och verklighet, mellan livets elände och en tänkt rättvisa och bättre värld.

Tematiken är ofta motsättningen mellan tradition och modernitet, integration och assimilering, och återspeglar mycket av de sociala och kulturella problem som gjorde sig alltmer gällande i Östeuropas judiska liv. Belysande är Tevjes tre döttrar, som istället för att som traditionen bjuder ingå ett äktenskap arrangerat av en äktenskapsmäklerska, gifter sig i tur och ordning: av kärlek, med en revolutionär, och – kanske värst av allt – med en kristen.

Delar av problematiken följer förstås med de miljontals emigranterna till smältdegeln på andra sidan Atlanten.

Sholem Aleichem har kallats för en ”judisk Mark Twain”, och när denne fick höra det lär han ha sagt: ”hälsa honom att jag är en amerikansk Sholem Aleichem”.

Formen som Sholem Aleichem väljer för sin framställning är ofta monologisk. Huvudpersonen skriver ett brev, eller inleder ett samtal, som övergår i monolog. Det kan vara med Rabbinen, med Gud fader själv, eller med en viss författare vid namn Sholem Aleichem.

Språket är till synes enkelt och vardagligt, men Sholem Aleichems språkbehandling är konstnärligt mycket medveten. Han tar till vara på ett mästerligt sätt folkspråkets vitalitet och nyansrikedom. Han älskar ordlekar, dråpliga talesätt, träffsäkra idiomatiska uttryck, han kan stundtals riktigt frossa i hela kataloger av svordomar och förbannelser. Hans jiddisch är mycket känsligt för geografiska, kronologiska och sociala variationer, och genom att öka eller minska antalet tyska, hebreiska eller slaviska inslag återger han en karaktärs bakgrund, sociala ställning och attityder.

Sholem Aleichem ägnade sig också åt förlagsverksamhet för att stödja jiddischlitteraturen. För ärvda pengar efter sin svärfar startade han 1888 Di Jidisze Folksbibliotek, vilket betraktas inofficiellt som den moderna jiddischlitetraturens födelse, och som publicerade bland annat sådana storheter som Isaac Leib Peretz.

Sholem Aleichem brukade beskriva jiddischlitteraturens utveckling med en familjebild där Mendele Mocher Sforim var farfar, Isaac Leib Peretz fadern och han själv barnbarnet. Det måste vara den ultimata författargärningen – att inte bara skriva utan också skapa en egen berättelse om litteraturens bildande.

Mycket lite är översatt till svenska av författaren som jämte Isaac Bashevis Singer betraktas idag som jiddischlitteraturens främste (än mindre finns av Isaac Leib Peretz och så gott som ingenting av Mendele Mocher Sforim). Högtidlighållandet av 100-årsdagen kan vara en utmärkt förevändning att råda bot på den saken.

Sholem Aleichem på svenska:

Motl, kantorns son, 1977 (orig: Motl pejsi dem chazns)

Spekulanten, 1978 (orig: Menachem Mendl)

Spelman på taket, 1992 (orig. Tevje der milkhiker)

Shtetl!: judiska berättelser från en svunnen värld, 1996 (av Isaac Leib Peretz och Sholem Aleichem)

Motl i Jiddischland, 2008 (orig: Moṭl in yidishland)

Litteratur från shtetlns universum

Han räknas som en av den moderna jiddischlitteraturens grundare. I år är det 100 år sedan Isaak Leib Peretz gick bort.

Han var född 1852 i den polska staden Zamość, som då var en del av det ryska tsardömet. Familjen hade sefardiska rötter och var mycket from. Isaak Leib fick en gedigen judisk utbildning, men redan i unga år längtade han ut till den stora världen, och började läsa litteratur på polska, ryska, tyska och franska.

Han började skriva poesi på hebreiska, och även sagor och berättelser. Han debuterade på jiddisch 1888 med långdikten Monisch, en romantiskt färgad ballad om en ung chassid som inte kan motstå den yttre världens frestelser. Dikten ingick i antologin ”Folksbibliotek”, med Sholem Aleichem som redaktör.

Isaak Leib Peretz litterära verksamhet omfattade poesi, prosa, drama och publicistik. Hans dramer och även hans teaterkritik anses ha bidragit till utvecklingen av den moderna jiddischteatern i Central – och Östeuropa.

Störst avtryck har Isaak Leib Peretz lämnat som novellförfattare. Så upplysningsman han var skildrar han i sina noveller framför shtetlns chassidiska universum. Och även om hans verk präglas av social kritik – politiskt sympatiserade han med socialdemokratiska Bund – finns där samtidigt en djupgående förståelse, lojalitet och rent av sympati, för den fromhetens säregna värld som han själv hade tagit avstånd ifrån i sitt eget liv.

På svenska finns av Isaak Leib Peretz novellsamlingen ”Två världar”. Titelnovellen beskriver ganska väl den grundläggande dialektiken i hans litteratur. Berättelserna rör sig hela tiden i spänningsfältet mellan två krafter på kollisionskurs med varandra: det är chassidism mot den traditionella judendomen, innerlighet mot bokstavstro, läsning av Talmud mot skönlitteratur, män mot kvinnor, den lilla människans ödmjukhet i kontrast till världslig framgångsjakt.

Också stilistiskt pendlar Peretz mellan folklig realism och romantikens mer exalterade uttryck.

Isaak Leib Peretz skildrar en förlorad värld, vilket givetvis har ett stort värde i sig. Men det är framför allt hans förmåga att levandegöra konflikten mellan tradition och modernitet som gör honom aktuell än idag.

I svensk språkdräkt finns av Isaak Leib Peretz förutom två berättelser i Judisk Tidskrift: 1928/51 ”Åtalet mot vinden” och 1930 ”Kabbalisterna”, och några noveller i”Shtetl”, en samling berättelser av Peretz och Sholem Aleichem från 1996, bara nämnda novellsamlingen ”Två världar”. Den är från 1926, i översättning från ”jiddiskan” (sic!). Jiddischlitteraturen har genom åren varit synnerligen styvmoderligt behandlad i Sverige, och jag hoppas verkligen att det finns bokförlag som vågar anta utmaningen.

Musik som berör på djupet

A Farblondzhete Blondinke

Louisa Lyne & Di Yiddishe Kapelye

Maestro Music

Härnösandstjejen Louisa Lyne har tagit jiddisch och framför allt dess musik till sitt hjärta. För henne är det inte en död kultur från en svunnen värld i ett avlägset Östeuropa, utan ett levande arv, folkligt, präglad av mångfald, öppenhet och tolerans. Tillsammans med sitt eminenta band Di Yiddishe Kapelye utvecklar hon det arvet, och för det närmare den nordiska kultursfären.

Det saknas inte gemensamma drag, vilket kommer till ett spännande uttryck i Louisas och bandets senaste album med det dubbeltydiga namnet ”A Farblondzhete Blondinke” – ”En vilsen blondin”. 

Det som förenar är vemodet, den där sorgsna tonen, med ständigt underliggande smärta och alltid nära nästa hotande katastrof, men som glömmer bort sig ibland och bryter ut i hejdlös livsglädje.

Louisa Lyne blandar på ett fascinerande sätt traditionell klezmer med egna nyskrivna låtar, och sammanför på så vis det främmande med det välbekanta, det fjärran med det närliggande, det exotiska med det hemvävda.

Tonen anges från första början. Efter en nyskriven instrumentallåt kommer det en sång som klingar vagt bekant. Men är det inte..? Jo, det Nils Ferlins ”En valsmelodi”, med musik av Lille Bror Söderlundh, med ett kongenialt arrangemang, och i en klockren översättning till jiddisch av Salomon Schulman. Det är samma vemod, samma längtan, samma mänsklighet.

Louisa Lynes röst har en fantastiskt brett register, med en osviklig känsla för nyanser över hela den musikaliska skalan, från det saktmodigt sorgsna till det upprymt glada, ända fram till det trotsigt tragiska, som i sången från gettot i Vilnius av Leyb Rosental ”Mir lebn eybik” – ”Vi ska alltid leva” – där hon går från förtvivlans viskning till kraftfullt livsbejakande. Det är storslaget och det berör på djupet.

Louisa sjunger på jiddisch, ursprungligen en medelhögtysk dialekt, med hebreiska och slaviska inslag, och det går att snappa upp en hel del med hjälp av sin skoltyska. Men också de som inte klarar det kan utan problem vara ”vilsna” i tonerna. Musiken och sången är ett universellt språk som kan förstås av alla.

Med hjärta för jiddisch och klezmer

Jiddischförfattaren och Nobelpristagaren Isaac Bashevis Singer lär ha sagt att han skriver på jiddisch eftersom han trivs bäst i sällskap med vålnader och spöken. Det är fyndigt och avväpnande charmigt på sitt sätt, men egentligen helt missvisande.

Jiddisch är inte dött.

Detta språk, som ursprungligen är en medelhögtysk dialekt, med inslag av hebreiska och slaviska språk, var det bärande elementet i den blomstrande kultur som växte fram i Central- och Östeuropas länder där det fanns stora judiska befolkningsgrupper, som i Polen, Ryssland, och Litauen. Genom emigration spreds jiddischkulturen till USA, 1914 lär det till exempel ha funnits drygt 20 jiddischteatrar bara i New York, många av hög klass.

Förintelsen raderade ut den judiska värld som var jiddischkulturens livsmiljö, och en stor del av den jiddischspråkiga befolkningen i Central- och Östeuropa mördades av nazisterna. I USA trängdes jiddisch tillbaka kraftigt genom assimilationsprocessen.

Men jiddisch lever vidare. Genom de överlevande, vidare genom deras barn och i en del fall även barnbarn. Det finns en vilja att låta rädda språket från undergång, att ta vara på det rika kulturarvet, och kanske också att utveckla det. Teatrar sponsras, det finns en i Warszawa bland annat, jiddisch är faktiskt officiellt språk i det autonoma judiska området Birobidjan i Ryssland, jiddisch är ett erkänt minoritetsspråk, bland annat i Sverige, och språket undervisas i på akademisk nivå, Lunds universitet erbjuder en sådan undervisning.

Jiddischkulturen är folklig, präglad av mångfald, öppenhet och tolerans. Det är en bohemisk världskultur som inte erkänner några gränser, ett språk utan land men som talas i alla länder (nästan). Denna globala generositet tilltalar många även utanför den judiska befolkningen.

En som har tagit jiddisch och framför allt dess musik till sitt hjärta är Härnösandstjejen Louisa Lyne. Hon är musikutbildad i Göteborg och London, och berättar att vemodig och teatral musik alltid har legat henne varmt om hjärtat. Och när hon, som hon uttrycket det, ”snubblade” på klezmer, blev det kärlek vid första ögonkastet. Det som hon är mest tilltalad av är kombinationen glädje och vemod, och den milda fatalismen: ”Vi gläds idag, men vi kan dö imorgon”.

Louisa satsar också på att lära sig bättre jiddisch, med tanken att så småningom skriva eget material.

Och hon ser inte sitt uppdrag som strikt musikalisk, utan vill även sprida jiddischkulturens budskap om mångfald och tolerans i en tid av växande främlingsfientlighet.

Louisa Lyne uppträder tillsammans med Di Yiddishe Kapelye (översättning överflödig), en grupp fantastiskt skickliga musiker, med gränslös spelglädje och smittande lekfullhet. Just nu är de på turné i Ångermanland.

Repertoaren är traditionell klezmer. Det är folkliga sånger om kärlek och längtan, stämningsfulla vaggvisor och tempofylld musik som hyllar glädjen och livet. Det är starka känslor som kommer till uttryck, det är mycket schmalz (ungefär: hjärta och smärta), och Louisa räds inte att ta fram hela registret, det har hon röst för. Hon har en stark inlevelse, och en helt suverän frasering, som är bara hennes egen.

Ändå saknas inte glimten i ögat, det är mycket humor mitt i allt det kraftfullt emotionella, och även tragiska, som i sången från Vilnius ghetto ”Mir lebn eybik”, Vi kommer alltid att leva.

Textförfattaren hette Leyb Rozental, och han mördades av nazisterna, men hans namn lever vidare, liksom hans sång, en trotsig, livsbejakande protest som berör på djupet.

En sång som verkar vara nyskriven är en hyllning till Malmö, en plats som har fått utstå mycket kritik, och som säkerligen har sina brister, men som ändå äras, inte minst för sin mångfald. Det är också möjligt att Louisa och hennes kapell helt enkelt har valt en traditionell jiddischsång för hyllningen, mina språkkunskaper räckte inte riktigt till där.

Ett nytt språk bjöd Louisa Lyne på när hon sjöng på ladino, de sefardiska – alltså de spanska och nordafrikanska – judarna folkspråk. Världen är stor, och den rymmer mycket kärlek och musik. Louisa Lyne och Di Jiddishe Kapelye är en del av den.