Ränderna går aldrig ur

 

Eurotrash
Christian Kracht
Övers: Anna Bengtsson
Ersatz

Eurotrash är den europeiska motsatsen till USA:s white trash. De ganska välbärgade, en aning pretentiösa, påstått världsvana och garanterat fördomsfria.

I sin pikareskroman låter den schweiziske författaren Christian Kracht läsarna ta en grundlig titt på den sidan av den gamla kontinenten. Och det är ingen vacker syn. Resan, som företas av författaren själv och hans åldrade mor, två generationer, går visserligen genom olika delar av Schweiz, men jag har svårt att tro att han inte avser mer än så, minst Tyskland, Frankrike och Italien, förmodligen Västeuropa i sin helhet.

Här vimlar det av gamla nazister, som inte ens är särskilt ångerfulla, och deras barn och barnbarn, alltid beredda att urskulda föräldragenerationen, och definitivt inte redo att avstå från det välstånd som skapades på ett minst sagt misstänkt sätt, det vill säga genom nazisternas hänsynslösa plundringar.

Romanen är fylld av fin- och populärkulturella referenser, men det blir snart tydligt att hela bildningspretentionen är bara tunn fernissa på ytan, böcker av citerade författare har aldrig lästs, konstverken är blott investeringsobjekt, musiken utgör på sin höjd en skvalfond, ingen har på allvar försökt tränga in i filosofins förborgade sanningar.

Ingenting är äkta, världen är dränkt i kitsch draperad i naturlighetens mantel, och miljötänkande är bara ett fikonlöv för ett grumligt nazistiskt idégods.

Det är en text som dryper av oförsonlig sarkasm.

Men romanen kan också läsas på ett annat sätt, som en uppgörelse mellan generationer. Även om det råder ganska tuffa tag här också, är Kracht ändå betydligt mer försonlig och empatisk. Och det slutar nästan kärleksfullt.

Vass satir och bra underhållning.

Och så älskar jag bilden av zebran på omslaget. Djuret har en viss betydelse för handlingen, men är mera v en metafor. Vitt på svart eller tvärtom? Och går ränderna någonsin ur?

Centraleuropeisk mischmasch med spännande möten

Vidare vatten. Minnespassager

Ilma Rakusa

Övers: Birgitta W. Augustsson

Rámus.

Jag medger gärna att centraleuropeiskt mischmasch utövar en oemotståndlig lockelse på mig. Ilma Rakusas bakgrund skapar genast högt ställda förväntningar, även om jag inser fullt väl att det rör sig om förutfattade meningar. Hon är en schweizisk författare, född 1946 i Slovakien av en slovensk far och ungersk mor. Bara det!

Ilma Rakusa växer upp i Budapest, Ljubljana och Trieste. Många språk, många kulturer. Hemmaspråket är ungerska, men efter flytten från Budapest drar de sig för att använda den offentligt för att inte bli skällda för ”zigenare”.

Europa några år efter kriget är rörigt, osäkert och instabilt, gränserna är fortfarande oklara. Familjen Rakusa är ständigt flyttberedd, undan nästa hotande katastrof. Ilmas far är ett bränt barn som skyr elden, han har varit eftersökt av pilkorsare i Ungern, Ustasja i Kroatien, och sedan av Titos säkerhetspolis i Jugoslavien.

”Egentligen höll vi alltid på att packa.” skriver Ilma Rakusa. Och vidare: ”En resväska är ett tecken. Och först i andra hand ett bruksföremål.”

Slutligen hamnar familjen i Schweiz, i Zürichtrakten, eftersom fadern gärna vill bo i ett stabilt och demokratiskt land. Här lär sig Ilma ett nytt språk, egentligen två: högtyska och schwyzerdütsch. Den första tiden är familjen statslös, och innehavare av resedokument, inte riktiga pass, en status som undertecknad hade det tvivelaktiga nöjet att åtnjuta några år under 70-talet. Jag minns än de misstänksamma blickarna vid varje gränspassering. Och det var i Västeuropa, att resa i österled var inte att tänka på.

Och det är österut Ilma Rakusa vill resa, det är där hon känner sig mest hemma. Hur mycket hon än uppskattar tryggheten och ordningen i sitt nya hemland Schweiz, så saknar hon ”förfallets poesi, ett kaos fullt av liv, sprickor i takbjälkarna”.

Efterkrigstidens 50- och 60-tal bildar fonden till skildringen av barndomen, ungdomstiden och sedan de första åren på väg ut i vuxenlivet. I Trieste strosar amerikanska soldater ur ockupationsstyrkorna på strandpromenaden, i Paris råder ännu en idyllisk stämning kort innan studentkvarteren exploderar under revolten i maj 68, i Prag dricks kopiösa mängder öl när de euforiska tjeckoslovakerna börjar känna de första dofterna av Pragvåren, bakom den gråa tristessen i Leningrad sjuder ett sprudlande vitalt kulturliv.

Överallt skildras spännande möten med människor, alltid förankrade i en innerlig humanism. Ilma Rakusa ger ett starkt uttryck för sin gränslösa kärlek till konsten, kulturen, framför allt musiken. Bach och Bartók är husgudar, jämte Dostojevskij och Buber. Hon ägnar sig länge åt både piano och skrivande, tills hon får rådet av Rostropovitj, kärleksfullt kallad ”Slava”, att koncentrera sig och välja. Och då väljer hon författarskapet.

Ilma Rakusas språk är ytterst varsamt, precist, tonsäkert poetiskt, lyhört på valörer och med en utmanande rikedom på nyanser. Det är ett språk hos någon som vet att orden är aldrig neutrala. Och det är ett språk som inte bara fångar världen i stort och smått, det vidgar den också.

Vilket kan vara av nöden. Som Ilma Rakusa skriver i dikten ”Om” ur diktsamlingen ”I drömmarna mellan fälten: snö” (översättning: Linda Östergaard), som publiceras samtidigt med ”Vidare vatten” av det förträffliga lilla förlaget Rámus: ”Om vi finge färre/öknar och krigare/vapen och maktdrivna/sjukdomar och skenvinster/../Om vi finge fler/../gränslösa läkare och hela familjer/snickare och kosmopoliter/../”.

Utmejslat och avskalat

Jordgloben snurrar runt sin axel i lugn takt. Berättelser från periferin
Theres K Agdler
Staika förlag

Theres K Agdler är född och uppvuxen i den tyskspråkiga delen av Schweiz. Hon bor numera i Östersund, och skriver på svenska.
Hon debuterade 2006 med romanen Projekt Anaris (fjällfragment) för vilken hon fick Norrlands litteraturpris. 2009 kom Valår. Jordgloben snurrar runt sin axel i lugn takt är hennes tredje roman.

Romanen består av en rad korta berättelser, som har olika form, från konventionell rak berättande till saga, science fiction och absurd teater. Tillsammans bildar de, eller möjligen strävar efter att bilda, en dialektisk enhet vars grundteman är Platsen och Språket.

Platsen hos Agdler är ett samspel mellan det fysiska och geografiska fenomenet och ett mentalt tillstånd. Var finns din plats på jorden, och vad gör den till just din? I sitt sökande efter svaret rör sig Theres K Agdler tämligen obehindrat mellan Sverige och Schweiz, mellan Åre och Davos, men också på olika platser i Sverige, Umeå, Göteborg, Stockholm, och inte minst Kiruna, som i den underbara och suggestiva berättelsen Mönsterstaden.

Som det anstår en person som inte skriver på sitt modersmål är Agdler mycket medveten om språkets relativitet. Hon är fascinerad av benämningarnas överensstämmelser och skillnader, och dess eventuella betydelser. Det kan bli mycket lekfulla undersökningar, som i berättelsen Strandning 2, där ordet val skapar lika mycket förvirring som klargörande.

Agdlers eget språk är utmejslat och avskalat, och pendlat mellan det försiktigt avvaktande och det dristigt undersökande.

Ett författarskap som vill något mer.