Med klezmer jorden runt

 

Kroke från Kraków och Polen på Thuleteatern i Örnsköldsvik. Har hört dem ett par gånger tidigare på Urkult. Det var ett bra tag sedan, och det var därför spännande att höra vad som har hänt med bandet under de åren.

Kroke, som betyder Kraków på jiddisch, presenteras alltid som ett klezmerband. Det är naturligtvis het korrekt, det är i klezmern de har sina rötter. Men de har aldrig nöjt sig med att enbart bevara en tradition och spela den klassiska, traditionella klezmermusiken (om det nu finns en sådan), utan de har ständigt sökt nya vägar, gått utanför förutbestämda genregränser, experimenterat och berikat sin repertoar med andra influenser.

De tidigare gångerna då jag hörde dem märktes framför allt ett inflytande från jazzen. Den här gången dominerade världsmusiken. Det inslaget har förvisso funnits där hela tiden, men var mycket mer accentuerat nu.

Det blev till en hisnande musikalisk resa. Från Östeuropas shtetl till Spaniens stolta städer och vidsträckta slätter, sedan vidare över Medelhavet till Nordafrikas basarer, och till och med genom öknen till Bagdads och Damaskus trånga gränder. För att sedan hastigt och lustigt ta en sväng förbi tangobarerna i Buenos Aires.

Efter varvet runt var de tillbaka i Polen, Litauen, Ukraina och Ryssland med återklanger av den slaviska folkmusiken. Och eftersom all världens folkmusik är släkt med varandra kunde vi höra toner från både Dalarna och Ångermanland.

Allt framfört med musikalisk virtuositet, spelglädje, lekfullhet och humor.

Det är så man utvecklar en tradition och håller den levande. Det är så man korsar gränser, bygger broar och knyter ihop världen. Musikens språk och universell och det är inte svårt att räkna ut vad det står för.

Kroke har hållit på i 31 år. Hoppas de fortsätter länge till. Jag ser redan nu fram emot nästa spännande möte med deras musik.

Foto: Grazyna Kaminska Flakierska

Musikalisk språkvård för barn på jiddisch

 

 Artwork: Hans Forsell

A troym oyf a boym
Louisa Lyne & di Yiddishe Kapelye
Maestro Music

 

Sveriges klezmerdrottning Louisa Lyne och hennes di Yiddishe Kapelye har släppt en ny skiva. Den bygger på deras barnföreställning ”Dos Verterbuk - Om trädet som nästan dog”, som var ett samarbete mellan Louisa, bandet, låtskrivaren Jack Elz och jiddischisten Salomon Schulman. Omslaget till skivan och nothäftet, som också är en fantastisk pysselbok, har skapats av Härnösandskonstnären Hans Forsell.

Skivan heter ”A troym oyf a boym” (En dröm om ett träd) och den blandar barnvisor på svenska och jiddisch, och inte på båda språken samtidigt i en sång – ””Oy vey – vilken grej”. Musikaliskt dominerar klassisk barnviseton, i en sorts världsmusiktappning, med klezmer som det främsta inslaget. Men det finns mycket annat, musiken vet inte av några begränsningar, det bjuds på orientaliska tongångar, och i titellåten är soundet närmast irländskt.

Stämningsläget pendlar mellan munter glädje och vaggvisans vemod.

Sångerna handlar om ett träd, en bok, en Ord-bok, som håller på att tappa sina löv, och de löven är ord. På ett begripligt sätt, med lika delar fantasi och magi, lyckas man förmedla betydelsen av språk och behovet av språkvård. Det fungerar faktiskt!

Här finns den obligatoriska hyllningen av ”Mame”, men i jämlikhetens namn hyllas också ”Tate”, och om man ändå håller på får Kärleken vara med även den.

Det finns kul för vuxna också, eller både barn och vuxna, i den fina visan om snigeln, ”Snabbglidarens guide till galaxen”, en skojfrisk pastisch på Douglas Adams ”Liftarens guide till galaxen”.

Naturligtvis blir det ett gott slut och trädet kan räddas. Det inger hopp och framtidstro, och markerar inkludering, precis som musiken och sångerna – det är vad vi kan åstadkomma tillsammans.

Skivan skapar ett helt nytt sammanhang för jiddisch och språk överhuvudtaget. Det är nyskapande och gränsöverskridande, och ger barnvisan som konstnärligt uttryck en ny dimension.

Bäst fungerar sångerna med Louisas känslosamma röst med så många emotionella nyanser, som i ”Vindens hemlighet”, uppbackad av di Yiddishe Kapelyes finstämda klezmertoner.

Det var en gång - men det är ingen munter saga

A mol iz geven med Louisa Lyne & di Yiddishe Kapelyes

Musik: Louisa Lyne

Livelooping: Jenny Nilsson

Text: Salomon Schulman

Arr: Louisa Lyne & Di Yiddishe Kapelye /Jenny Nilsson

Stråk arr: Anna Thorstensson

Label: MaestroMusic

Film: Joen Bergenrud

Produktion ass: Fredrik Tillberg, Viktor Iversen

Dans och koreografi: Kyrie Oda, Love Hellgren, Adrian Skjoldborg

”A mol iz geven” är jiddisch för ”Det var en gång”, och är en klassisk början på en populär judisk barnsaga om en judisk kung. Men Louisa Lyne & di Yiddishe Kapelyes sång med samma titel och med text av Salomon Schulman är ingen munter historia, och den handlar inte heller om en judisk kung. Singeln som släpptes på Förintelsens minnesdag den 27 januari berättar om Sveriges svek under andra världskriget.

Salomon Schulman har tagit sin utgångspunkt i sin mors dramatiska öde, och han skräder inte orden.

Hon genomlevde och överlevde koncentrationslägrens fasor, och hon minns den förtärande elden och det svenska stål som hjälpte till att hålla igång den.

Hon kom till Sverige med Folke Bernadottes vita bussar, men hon är inte tacksam för de svenska allmosorna. Bussarna drevs med bensin och inte kärlek, hon minns de dödas skrik, och de sena hjälpinsatsernas hyckleri kan aldrig tysta deras röster.

Och som en bitter frukt vars giftiga kärnor man spottar ut upprepas refrängen med en dräpande syrlig ironi – men nu på svenska, inte jiddisch:

"Hylla allas vän

På oss kan ni lita

Folke, Siv och svenske Sven

Älskar alla lika"

Louisa Lyne träffar som vanligt klockrent rätt i sin sång. Här finns klezmers ständiga vemod, men också en förtvivlan som är mer klagande än anklagande. Det är sorg över alla förspillda liv, en längtan efter en utplånad värld.

I refrängen blir rösten ljusare, och så där idyllisk som ett vykort från ett Dalarna som aldrig har funnits.

Det är avskalat, genuint, utan minsta antydan till känslomässig överdrift eller falsk sentimentalitet.

Musiken är tätt och distinkt, och går naturligtvis i moll.

Musikvideon fördjupar känslan ytterligare. Det är berörande bilder på en björkskog som kan lika gärna vara en karg idyll i den svenska naturen som en bortglömd begravningsplats som döljer tusentals döda.

Den makabra dödsdansen kring midsommarstången frammanar på ett oerhört suggestivt sätt den svenska dubbelmoralen.

Just nu går debattens vågor höga kring det bisarra beslutet i polska parlamentet att straffbelägga påståenden om polackernas delaktighet i Förintelsen. Historia kan aldrig skrivas genom lagdekret och parlamentsbeslut. Bara den som har något att dölja behöver vara rädd att konfrontera det förflutna.

Polackerna har förvisso en hel del att skämmas för. Men det är de långt ifrån ensamma om.

Musikvideon finns på Youtube: https://www.youtube.com/watch?v=isWyTHfZRo8. Där finns också en engelsk översättning av jiddischtexten.

Klezmer med unikt uttryck

Tzeitel betyder prinsessa. Och det är den hebreiska versionen av Sara. Det är också namnet på ett klezmerband.

Tre skickliga musiker med rötter i Göteborg och Gästrikland. Sättningen är den klassiska med kontrabas, fiol och dragspel. Registret är mycket brett, och det krävs om klezmermusiken ska komma till sin rätt.

Klezmer är en folklig musik, som uppstod mer eller mindre spontant bland den judiska befolkningen i Central- och Östeuropa. Den har sin egen stil, eller flera olika stilar, influenserna är mångskiftande.

Där finns Levantens orientaliska rytmer, som ökenvindarna förde med sig till Spanien, där förenades de med Andalusiens eldiga toner, spreds vidare till Svartahavskusten och dess extatiska glädje, färdades över Ukrainas oändliga stäppvidder till den polska slättens sorgsna vemod.

Och hade alltid med sig romernas hemlöst rastlösa energi.

Tzeitel inledde sin västernorrländska turné på tisdag kväll på Babelsberg. De bjöd på en väl avvägd blandning av klezmers rika musikskatt. Klassisk klezmer varvades med egna låtar skrivna inom traditionen. De i sin tur pendlade mellan olika influenser, Krokes mörka jazz, Piazzollas modernism och en betydligt ljusare traditionell jazz. Bland andra som har påverkat Tzeitel kan nämnas Cracow Klezmer Band, John Zorn & Masada String Trio och Alicia Svigals.

Den uppmärksamme lyssnaren kan i Tzeitels unika uttryck också uppfatta nordiska toner och kammarmusikaliska inslag.

Det mesta av repertoaren är instrumentalt, de låtar som sjöngs med känsla och inlevelse av Sara Fridholm var översatta till svenska.

En spännande resa i toner genom tid och rum.

På onsdag spelar Tzeitel i Sundsvall, på fredag är de i Sollefteå och turnén avslutas på lördag i Örnsköldsvik.

Musik som berör på djupet

A Farblondzhete Blondinke

Louisa Lyne & Di Yiddishe Kapelye

Maestro Music

Härnösandstjejen Louisa Lyne har tagit jiddisch och framför allt dess musik till sitt hjärta. För henne är det inte en död kultur från en svunnen värld i ett avlägset Östeuropa, utan ett levande arv, folkligt, präglad av mångfald, öppenhet och tolerans. Tillsammans med sitt eminenta band Di Yiddishe Kapelye utvecklar hon det arvet, och för det närmare den nordiska kultursfären.

Det saknas inte gemensamma drag, vilket kommer till ett spännande uttryck i Louisas och bandets senaste album med det dubbeltydiga namnet ”A Farblondzhete Blondinke” – ”En vilsen blondin”. 

Det som förenar är vemodet, den där sorgsna tonen, med ständigt underliggande smärta och alltid nära nästa hotande katastrof, men som glömmer bort sig ibland och bryter ut i hejdlös livsglädje.

Louisa Lyne blandar på ett fascinerande sätt traditionell klezmer med egna nyskrivna låtar, och sammanför på så vis det främmande med det välbekanta, det fjärran med det närliggande, det exotiska med det hemvävda.

Tonen anges från första början. Efter en nyskriven instrumentallåt kommer det en sång som klingar vagt bekant. Men är det inte..? Jo, det Nils Ferlins ”En valsmelodi”, med musik av Lille Bror Söderlundh, med ett kongenialt arrangemang, och i en klockren översättning till jiddisch av Salomon Schulman. Det är samma vemod, samma längtan, samma mänsklighet.

Louisa Lynes röst har en fantastiskt brett register, med en osviklig känsla för nyanser över hela den musikaliska skalan, från det saktmodigt sorgsna till det upprymt glada, ända fram till det trotsigt tragiska, som i sången från gettot i Vilnius av Leyb Rosental ”Mir lebn eybik” – ”Vi ska alltid leva” – där hon går från förtvivlans viskning till kraftfullt livsbejakande. Det är storslaget och det berör på djupet.

Louisa sjunger på jiddisch, ursprungligen en medelhögtysk dialekt, med hebreiska och slaviska inslag, och det går att snappa upp en hel del med hjälp av sin skoltyska. Men också de som inte klarar det kan utan problem vara ”vilsna” i tonerna. Musiken och sången är ett universellt språk som kan förstås av alla.

Med hjärta för jiddisch och klezmer

Jiddischförfattaren och Nobelpristagaren Isaac Bashevis Singer lär ha sagt att han skriver på jiddisch eftersom han trivs bäst i sällskap med vålnader och spöken. Det är fyndigt och avväpnande charmigt på sitt sätt, men egentligen helt missvisande.

Jiddisch är inte dött.

Detta språk, som ursprungligen är en medelhögtysk dialekt, med inslag av hebreiska och slaviska språk, var det bärande elementet i den blomstrande kultur som växte fram i Central- och Östeuropas länder där det fanns stora judiska befolkningsgrupper, som i Polen, Ryssland, och Litauen. Genom emigration spreds jiddischkulturen till USA, 1914 lär det till exempel ha funnits drygt 20 jiddischteatrar bara i New York, många av hög klass.

Förintelsen raderade ut den judiska värld som var jiddischkulturens livsmiljö, och en stor del av den jiddischspråkiga befolkningen i Central- och Östeuropa mördades av nazisterna. I USA trängdes jiddisch tillbaka kraftigt genom assimilationsprocessen.

Men jiddisch lever vidare. Genom de överlevande, vidare genom deras barn och i en del fall även barnbarn. Det finns en vilja att låta rädda språket från undergång, att ta vara på det rika kulturarvet, och kanske också att utveckla det. Teatrar sponsras, det finns en i Warszawa bland annat, jiddisch är faktiskt officiellt språk i det autonoma judiska området Birobidjan i Ryssland, jiddisch är ett erkänt minoritetsspråk, bland annat i Sverige, och språket undervisas i på akademisk nivå, Lunds universitet erbjuder en sådan undervisning.

Jiddischkulturen är folklig, präglad av mångfald, öppenhet och tolerans. Det är en bohemisk världskultur som inte erkänner några gränser, ett språk utan land men som talas i alla länder (nästan). Denna globala generositet tilltalar många även utanför den judiska befolkningen.

En som har tagit jiddisch och framför allt dess musik till sitt hjärta är Härnösandstjejen Louisa Lyne. Hon är musikutbildad i Göteborg och London, och berättar att vemodig och teatral musik alltid har legat henne varmt om hjärtat. Och när hon, som hon uttrycket det, ”snubblade” på klezmer, blev det kärlek vid första ögonkastet. Det som hon är mest tilltalad av är kombinationen glädje och vemod, och den milda fatalismen: ”Vi gläds idag, men vi kan dö imorgon”.

Louisa satsar också på att lära sig bättre jiddisch, med tanken att så småningom skriva eget material.

Och hon ser inte sitt uppdrag som strikt musikalisk, utan vill även sprida jiddischkulturens budskap om mångfald och tolerans i en tid av växande främlingsfientlighet.

Louisa Lyne uppträder tillsammans med Di Yiddishe Kapelye (översättning överflödig), en grupp fantastiskt skickliga musiker, med gränslös spelglädje och smittande lekfullhet. Just nu är de på turné i Ångermanland.

Repertoaren är traditionell klezmer. Det är folkliga sånger om kärlek och längtan, stämningsfulla vaggvisor och tempofylld musik som hyllar glädjen och livet. Det är starka känslor som kommer till uttryck, det är mycket schmalz (ungefär: hjärta och smärta), och Louisa räds inte att ta fram hela registret, det har hon röst för. Hon har en stark inlevelse, och en helt suverän frasering, som är bara hennes egen.

Ändå saknas inte glimten i ögat, det är mycket humor mitt i allt det kraftfullt emotionella, och även tragiska, som i sången från Vilnius ghetto ”Mir lebn eybik”, Vi kommer alltid att leva.

Textförfattaren hette Leyb Rozental, och han mördades av nazisterna, men hans namn lever vidare, liksom hans sång, en trotsig, livsbejakande protest som berör på djupet.

En sång som verkar vara nyskriven är en hyllning till Malmö, en plats som har fått utstå mycket kritik, och som säkerligen har sina brister, men som ändå äras, inte minst för sin mångfald. Det är också möjligt att Louisa och hennes kapell helt enkelt har valt en traditionell jiddischsång för hyllningen, mina språkkunskaper räckte inte riktigt till där.

Ett nytt språk bjöd Louisa Lyne på när hon sjöng på ladino, de sefardiska – alltså de spanska och nordafrikanska – judarna folkspråk. Världen är stor, och den rymmer mycket kärlek och musik. Louisa Lyne och Di Jiddishe Kapelye är en del av den.