Eurotrash
Christian Kracht
Övers: Anna Bengtsson
Ersatz
Eurotrash är den europeiska motsatsen till USA:s white
trash. De ganska välbärgade, en aning pretentiösa, påstått världsvana och
garanterat fördomsfria.
I sin pikareskroman låter den schweiziske författaren
Christian Kracht läsarna ta en grundlig titt på den sidan av den gamla
kontinenten. Och det är ingen vacker syn. Resan, som företas av författaren
själv och hans åldrade mor, två generationer, går visserligen genom olika delar
av Schweiz, men jag har svårt att tro att han inte avser mer än så, minst
Tyskland, Frankrike och Italien, förmodligen Västeuropa i sin helhet.
Här vimlar det av gamla nazister, som inte ens är särskilt
ångerfulla, och deras barn och barnbarn, alltid beredda att urskulda
föräldragenerationen, och definitivt inte redo att avstå från det välstånd som
skapades på ett minst sagt misstänkt sätt, det vill säga genom nazisternas
hänsynslösa plundringar.
Romanen är fylld av fin- och populärkulturella referenser,
men det blir snart tydligt att hela bildningspretentionen är bara tunn fernissa
på ytan, böcker av citerade författare har aldrig lästs, konstverken är blott
investeringsobjekt, musiken utgör på sin höjd en skvalfond, ingen har på allvar
försökt tränga in i filosofins förborgade sanningar.
Ingenting är äkta, världen är dränkt i kitsch draperad i
naturlighetens mantel, och miljötänkande är bara ett fikonlöv för ett grumligt
nazistiskt idégods.
Det är en text som dryper av oförsonlig sarkasm.
Men romanen kan också läsas på ett annat sätt, som en
uppgörelse mellan generationer. Även om det råder ganska tuffa tag här också,
är Kracht ändå betydligt mer försonlig och empatisk. Och det slutar nästan
kärleksfullt.
Vass satir och bra underhållning.
Och så älskar jag bilden av zebran på omslaget. Djuret har
en viss betydelse för handlingen, men är mera v en metafor. Vitt på svart eller
tvärtom? Och går ränderna någonsin ur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar