En grotesk labyrint av flyktingpolitik

 

Resenärer
Helon Habila
Övers: Helena Hansson
Tranan

Han nigeriansk man avbryter sina doktorandstudier i USA och följer med sin afroamerikanska fru till Berlin, där hon har fått ett prestigefyllt stipendium. I Europa korsas hans vägar med flera andra afrikanska invandrare, människor som har fått fly sina hemländer undan krig och förföljelse. De är starkt traumatiserade, som den nigeriansk-amerikanske författaren Helon Habila uttrycker det: ”/../varje avfärd är att dö, varje återkomst att återfödas.”

Fast någon återkomst är knappast aktuell. Efter en Golgatavandring genom krigshärjade och laglösa länder försöker de nu att så gott det går etablera ett nytt liv i ett europeiskt land. Oftast går det inget vidare, vi möter den begåvade filmstudenten som går under i Berlin, en läkare som arbetar som utkastare på ett disko, en ung lärare som utvisas med våld bara för att inte bli insläppt i sitt forna hemland, människor som försmäktar i flyktingläger under vedervärdiga förhållanden. ”Alla läger är olika, och ändå precis likadana.”

Boken är mycket skickligt uppbyggd. I flera till synes fristående berättelser vävs huvudpersonens öde samman med några flyktingar, och deras med varandra. Han är från början en krass iakttagare, en man som betraktar världen, livet och människorna utifrån, på behörigt avstånd, oengagerad. Men han blir alltmer berörd. Det är ofrånkomligt, han möter mannen som tappade sin fru och son under flykten när båten kapsejsade i Medelhavet, och nu går enligt deras tidigare överenskommelse varje söndag till Checkpoint Charlie i Berlin för att se om de inte dyker upp.

Han envisas med det trots att han mycket väl vet att de är döda. Men kan han verkligen veta det?

Ett annat möte är med en kvinna som lyssnar på havet efter rösterna från sina drunknade barn.

Han blir själv direkt indragen när han efter en olycklig förväxling hamnar på ett tåg för immigranter som ska deporteras, sätts i läger, och får trampa genom den groteska labyrinten av våra dagars flyktingpolitik.

De afrikaner som möts är sinsemellan mycket olika, kommer från olika länder, skiftande kulturer, klassbakgrund, utbildningsnivå. Men de förenas på ett sorgligt sätt av den avoga och misstänksamma attityden, präglad av rasism och fördomar hos befolkningen i de europeiska länder där de har sökt sin tillflykt.

Det är en värld där ett begrepp som ”europeiska värderingar” får en helt annan innebörd än vad många i självgod anda vill gärna lägga in i det. Något att begrunda idag.

Ord, censur och kontroversiell konst

Vissa debatter kan göra mig om inte direkt orolig så åtminstone en smula fundersam.

I min senaste roman, *Knockout* som kom ut 2014, använder jag ett flertal gånger uttrycket ”judejävel”. Med olika variationer som ”judesvin” och ”judesubba” och liknande.

Inte nog med det. Jag har minst ett par gånger använt uttrycket ”svarting” (dock inte n-ordet!) i romanen.

Det var inte av tanklöshet. Nazister och diverse andra antisemiter kränker, misshandlar och dödar inte människor vrålande ”Din jävel (svin, subba etc.) av mosaisk trosbekännelse!”

Lynchmobben i amerikanska Södern kallade inte heller sina offer för ”afroamerikaner”.

Sådana omskrivningar är direkt obscena eftersom de framkallar löje.

Dessutom är de rasistiska eftersom de förskönar och döljer en obehaglig verklighet.

Så vad göra?

Sveriges radio har censurerat bort en antirasistisk pjäs eftersom rasister i pjäsen använder ordet ”neger”. Makode Lindes konstutställning tvingades byta titel då den kung vars ankomst stod för problematiseringen av rasistiska schabloner var en ”negerkung”. Och det går inte för sig, det lärde sig redan Pippi Långstrump.

Naturligtvis ska man inte använda kränkande rasistiska tillmälen utan anledning och utan ett konkret sammanhang som kräver det. Men ord är inga abstraktioner.

Lawen Mohtadi berättar om hur hon och Angelica Ström – Katarina Taikons dotter – redigerade en nyutgåva av Katitziböckerna och *Zigenerska* (bara den titeln!). De behöll ordet ”zigenare” när det var motiverat, eller ersatte det med ”rom” när det var lämpligt.

Låter säkert enklare än vad det var i verkligheten. Men det går. Det handlar om att sätta in det konstnärliga uttrycket i ett sammanhang, att ha förståelse för de historiska omständigheterna, att respektera verkligheten och att lita till styrkan i sin övertygelse.

Men framför allt handlar det om mod. Räddhågsen konst som präglas av utslätning, ängslighet och censur är helt enkelt fullständigt ointressant.

Nu slår det mig att om den här texten någonsin kommer i tryck kan många bli mycket upprörda.

Så olika men ändå så lika

Den kontroversielle polske högerpolitikern och EU-parlamentarikern Janusz Korwin-Mikke (JKM) har i ett tal i EU-parlamentet om ungdomsarbetslösheten använt uttrycket *Europas negrer*.

Det blev häftiga protester i kammaren, hans ordval ansågs rasistiskt, och det framfördes högljudda krav på en offentlig ursäkt, disciplinära åtgärder och hans avgång.

En som har reagerat upprört är den svenske EU-parlamentarikern och centerpartisten Fredrik Federley.

”Hans utläggning är chockerande” säger Federley, och han har också skrivit ett brev till talmannen och krävt ”repressalier” mot JKM.

JKM är en bisarr figur, ledare för ”Nya Högern”, som med drygt sju procent av rösterna i EU-valet 2014 fick fyra mandat. JKM är extremt nyliberal, anser att skatt är stöld, han är monarkist, emot kvinnlig rösträtt, och kallar demokrati ”väldens dummaste system”.

Den berättigade upprördheten över JKM:s rasistiska ordval tog helt och hållet bort intresset från innehållet i hans tal. Det handlade om ungdomsarbetslöshet. ”20 miljoner unga européer är Europas negrer”, sa han.

Roten till det onda enligt JKM är minimilöner, som måste avskaffas, och fackföreningarnas makt, som måste krossas.

Fredrik Federley har alltid konsekvent tagit avstånd från alla former av rasism. I det avseendet befinner han sig på en annan planet än den bisarre högermannen JKM. Men innehållet i deras ekonomiska politik är detsamma.

Enligt statistik från Svenskt Näringslivs Ekonomifakta låg den svenska ungdomsarbetslösheten i maj 2014 på 25,1 procent. Det betyder att 163 700 unga människor mellan 15 och 24 år var utan arbete. Den säsongsjusterade siffran är 22,1 procent. I sju län överstiger ungdomsarbetslösheten 25 procent, och är därmed berättigade till EU:s särskilda stöd till krisområden.

Inget borgerligt trixande i världen kan dölja det faktum att det är fullständigt skrämmande siffror.

Den borgerliga regeringens, och där har C gått i bräschen, patentmedicin har varit ”sänkta trösklar”, det vill säga längre löner, sänkta arbetsgivaravgifter och riktade skattesubventioner till utvalda branscher, och ”flexibilitet”, i vilket i klartext betyder otrygga anställningar.

Resultatet har blivit högre vinster för företagen – och högre arbetslöshet, i synnerhet för ungdomar.

Vilket inte hindrar C att förespråka mer av samma medicin. Och det är samma som ordineras av extremhögermannen JKM.

Att Centerpartiet hamnar i knät på nyliberala knäppgökar som JKM visar än en gång med all önskvärd tydlighet att partiet har kapat sina folkrörelserötter och står nu politiskt någonstans till höger om Djingis khan.

Legenden Jesse Owens

Han föddes för 100 år sedan i Oakville Alabama som James Cleveland Owens. Han blev känd i hela världen som Jesse Owens, och var en av de bästa idrottsmän någonsin i historien.

Under en tävling 1935 i Michigan sätter Owens under loppet av 45 minuter tre världsrekord och tangerade ett. Rekordet i längdhopp uppmättes till 8,13, och stod sig i 25 år. Det skulle ge honom en hygglig placering i vilken internationell tävling som helst än idag.

Höjdpunkten i Jesse Owens karriär var OS i Berlin 1936. Han tog fyra guld, på 100 och 200 meter, längdhopp och stafett 4x100.

Längdhoppstävlingen ingår som en del i Leni Riefenstahls berömda film om Berlin-OS. Tävlingen stod i centrum för intresset inte minst därför att en tysk idrottsman, med det synnerligen lämpliga namnet Long, var favorit. Jesse Owens besegrade dock sin tyske rival, och på en bild från prisceremonin kan man se hur Lutz Long gör Hitlerhälsning mot hedertribunen, något som alla tyska idrottsmän – och även en del utländska – hade för vana att göra.

En skröna har det till att Hitler flydde fältet för att inte behöva skaka hand med den svarte Jesse Owens. Det stämmer inte, Führern var visst på plats. Men dagen innan hade han bara skakat han med de tyska vinnarna, vilket var oförenligt med de olympiska traditionerna. Hitler ställdes inför valet att gratulera alla eller ingen alls, och han valde det senare.

Owens berättade dock att när han var på väg till en radiointervju fick han en skymt av diktatorn som han bugade för. Hitler bugade tillbaka och vinkade.

Senare skickade han ett signerat foto till Owens, en ära som förmodligen unnades samtliga guldmedaljörer.

Jesse Owens var däremot förbittrad på sin egen president. F D Roosevelt bjöd honom inte till Vita Huset, som seden annars var, han skickade inte ens ett telegram. 1936 var ett valår i USA och Roosevelt var antagligen rädd att stöta sig med viktiga väljargrupper i den amerikanska Södern.

Owens brukade senare också påpeka att i det nazistiska Tyskland bodde han på samma hotell som alla andra, medan han i USA som svart var portförbjuden på en lång rad segregerade etablissemang.

Efter OS förlorade Owens sin amatörstatus. Han ägnade sig åt spektakulära lopp mot hästar, och hade diverse jobb. Han fick ekonomiska problem, drog på sig skatteskulder och försattes i konkurs, innan han rehabiliterades i slutet av 60-talet, och blev amerikansk goodwill ambassadör.

Han var en inbiten rökare hela sitt liv, och dog 1980 av lungcancer.

Henrietta Lacks tredubbla bördor

BOK
Den odödliga Henrietta Lacks
Rebecca Skloot.
Övers: Göran Grip.
Leopard, 2012.

Det talas mycket om kunskapssamhälle, men betydligt mindre om kunskap. Vad är kunskap, vad ska vi ha den till, och inte minst, var kommer den ifrån, på vilket sätt har den blivit vår egendom – om det inte ägs av någon annan förstås. En hel rad viktiga frågor om politik, ideologi, etik.
Till en del kan avsaknaden av en mer djupgående diskussion i offentligheten kring dessa frågor bero på att avståndet mellan forskningens verklighet och vardagen är så ofantligt stort. Det är inte helt lätt för en vanlig dödlig lekman utan naturvetenskaplig utbildning att förstå vad de håller på med. Elaka tungor kanske också skulle göra gällande att den bildade medelklassen inte längre finns som kunskaps- och kulturbärande samhällsskikt.

Det skänker vetenskapsjournalisterna och populärvetenskapsförfattarna en särskilt viktig roll. De blir till en förmedlande länk mellan vetenskapsvärldens enigmatiska värld och den intresserade allmänhetens legitima behov att få veta vad som försiggår i laboratoriernas slutna universum. Man brukar ibland säga att modern vetenskap är ren ”science fiction”. Det är just precis vad den inte är. Vetenskap är en högst påtaglig verksamhet, här och nu.
1999 får den unga vetenskapsjournalisten Rebecca Skloot upp ett intressant spår kring en fascinerande historia som rör cellforskning. Hon ringer upp en forskare som hon tror kan lämna viktiga upplysningar i ämnet, och efter en stunds samtal frågar han: ”Rätta mig om jag har fel, men du är vit, va?” Frågan återkommer i flera samtal med andra personer.
Berodde det bara på hennes ärende och hur hon formulerar det, eller kan man verkligen känna igen en persons hudfärg på rösten? I ett rasistiskt samhälle kan man förmodligen det. Och vad har ras med cellforskning att göra? En hel del, faktiskt. Ras och klass.
1951 diagnostiseras Henrietta Lacks, en 30-årig afroamerikansk flerbarnsmor, på John Hopkins-sjukhuset i Baltimore med livmodercancer. I samband med en behandling på sjukhuset tar en läkare ett vävnadsprov från livmoderhalsen, utan vare sig hennes vetskap eller medgivande. Nio månader senare avlider den svårt plågade Henrietta. Hon begravs bredvid sin mor i en omärkt grav. Familjen har inte råd med en gravsten.

Men det visade sig att Henriettas celler lever vidare. De delar sig oavbrutet, och innebär ett enastående vetenskapligt genombrott. Det är de första odödliga mänskliga celler att odlas i ett laboratorium. Det är visserligen cancerceller, men de har kvar de flesta normala egenskaper. Den nytta som forskningen kan dra av Henrietta Lacks cellinje är ovärderlig.
För att förtydliga: tack vare hennes celler har minst tre Nobelpris delats ut, de var avgörande i framtagande av vaccin mot polio, en gång i tiden en pandemisk sjukdom med död och förlamning i sina spår, de har varit på månen, de var delaktiga i kalla kriget genom undersökningar av hur celler förstörs av atombomber. De har haft en ofantlig betydelse för läkemedels- och kosmetikaindustrin. De har också varit mycket viktiga för utvecklingen av flera nya forskningsområden som virologi, och nya metoder – standardisering av tekniken vid vävnadsodling, nedfrysning av celler, kloning. Och mycket mer.
Länge var Henrietta helt okänd, också inom vetenskapliga kretsar. Ett tag förvrängdes till och med hennes namn, och upphovskvinna till cellinjen påstods vara Helen Lane eller Helen Larson - vilket onekligen låter mer ”kaukasiskt”.

Rasismen är central för att förstå Henrietta Lacks öde. Det är till att börja med ingen tillfällighet att hon hamnar på John Hopkins, det var nämligen det enda sjukhuset som tog emot svarta. Att afroamerikanska patienter fick sämre vård var närmast en självklarhet. Det bedrevs forskning på fattiga, huvudsakligen svarta, patienter utan deras vetskap, och det ansågs vara ett sätt för dem att betala för sig.
Varken hon eller hennes familj har fått en cent i ersättning. Henrietta dog som sagt utfattig, efter hennes död hade maken Day, trots att han hade två jobb, inte råd att behålla barnen, som placerades hos olika släktingar. Barnen gick olika öden till mötes, några har klarat sig hyfsat, trots att de förblev på botten av samhällspyramiden, minstingen Joe fick grava problem med missbruk och kriminalitet. Dottern Deborah, som vid sidan om sin mamma, är lite av bokens huvudperson, fullföljde familjetraditionen med flera jobb och fattigdom. 2006 är hennes månadsinkomst 732 dollar från socialbidragets invaliditetsförsäkring, plus tio dollar i matkuponger. Det blir en summa motsvarande knappt fem tusen kronor per månad. Alla är inte rika i världens rikaste land.
Eller som en av bröderna utbrister på tal om den oerhört stora betydelse mammans celler har för medicinsk forskning: ”hur kan det då komma sig att hennes egen familj inte har råd att gå till doktorn?”

Familjen är högst misstänksam mot snokande vitingar, inte utan skäl. Några av dem vill stämma sjukhus, forskningsinstitut, läkemedelsföretag, på pengar som de anser att dessa har tjänat på deras mammas celler. Vilket de mycket riktigt har, och inte så lite heller.
Deborah å sin sida vill få veta sanningen om sin mamma, som hon aldrig lärde känna, och dessutom, inte minst, att mamman får den uppmärksamhet som hon förtjänar genom sin insats för forskningen.
Rebecca Skloot lyckas efter sju sorger och åtta bedrövelser att bryta genom familjens misstänksamhet, och etablerar bra relationer, ja rent av vänskap, med Henriettas barn.
Några pengar till familjen blir det inte. Det var nämligen inte olagligt att ta hennes celler. Inte heller kan man som enskild individ göra kommersiella anspråk på det som anses vara en del av kroppen som man avstår, frivilligt numera. Den främsta motiveringen till det är att enskildas ersättningskrav skulle hämma forskningen.
Här föreligger en uppenbar motsättning, eftersom samtidigt påstås marknadsmekanismerna och läkemedelsindustrins vinstintresse driva fram utvecklingen. Din girighet är ett hinder för utvecklingen, medan storföretagens främjar lycka och framsteg. Eller?
Författaren redogör mycket ingående för det juridiska läget i USA. Vad jag däremot saknar är en motsvarande lägesorientering när det gäller Sverige.

Det Skloot framför allt lyckas med är att teckna ett levande porträtt av Henrietta Lacks, den tid hon levde i, och i viss mån också hennes familj. Det är ett stycke lysande populärvetenskap, samtidigt spännande som en deckare och
gastkramande som en thriller. Och viktigast av allt – det ger röst åt dem som ingen har, och skildrar en människas tredubbla bördor: att vara kvinna, fattig och svart.

Om en livsfientlig civilisation

ROMAN
Minnet av en smutsig ängel
Henning Mankell
Leopard, 2011

Efter att ha begravt kommissarie Wallander till tonerna av det kalla krigets svanesång är Henning Mankell tillbaka i det Afrika dit han så ofta återvänder. Det börjar dock i skogarna i ett fattigt Härjedalen, Mankell är som vanligt trogen vissa platser.

Vi får följa den unga Hanna på en svindlande resa genom livet. Först går färden till Sundsvall och en plats som piga, sedan tar hon mönstring som kocka på en båt som ska skeppa timmer till Australien, för att efter en ganska händelserik båtresa hamna som ägare till en av Afrikas största bordeller i Laurenco Marques i dåvarande Portugisiska Östafrika (numera är det som alla vet Maputo, huvudstad i Mocambique).
Hanna kan omöjligen finna sig tillrätta i kolonialismens bisarra verklighet. Det är en brutal värld präglad av rasism, våld, förtryck, hat, misstro och inte minst rädsla – alla är rädda för varandra. Hon befinner sig i ett ingenmansland, som vit misstrodd av de svarta, av de vita betraktad som farlig förrädare som frotterar sig alltför nära med de svarta.

Mankells kritik av kolonialismens rasistiska samhälle är skoningslös. Men han stannar inte där. Parallellerna till det svenska klassamhället är tydliga, och romanen formar sig till en veritabel uppgörelse med en livsfientlig civilisation av girighet och hyckleri.

Det är samtidigt en roman om svåra livsval, om priset för att våga följa sin övertygelse, om att växa som människa. Det är en kvinna, förvirrad, osäker, sökande, men ändå stark, som hela tiden står i förgrunden, och boken är till stor del en kvinnoroman.

Mankell är en duktig berättare. Borta är Deckar-Wallanders kverulantiska svårmod. Istället kan det bli väl mycket långsökta existentiella grubblerier. Dessutom är symboliken alldeles för övertydlig, binnikemask som de vita i Afrika, en potentiell frälsare som heter Moses, en gammal fiskare som lystrar till namnet Columbus (!), för att avrundas mot slutet med kapten Fortuna med den ”mångkulturella” bakgrunden.
Men det är bra driv i berättelsen, Mankell vet hur man fångar läsarens intresse, romanen är en riktig bladvändare. Än en gång har Henning Mankell lyckats att i en populär form berätta en väsentlig historia.

Vid poolkanten

Hälsar på min far som på gamla dagar har blivit Floridapensionär utanför West Palm Beach. Här ser man med all önskvärd tydlighet hur sol och semester har färg. Alla som ligger vid poolen är vita, ingen är svart, det är däremot flera av dem som arbetar där.

Den behagliga tillvaron har också språk och etnicitet. De vid poolen talar engelska, de som arbetar, och inte är svarta, talar spanska och kommer från Centralamerika.

Och jag kan höra Maud Olofsson mästra: ”Det är ingen mänsklig rättighet att ligga vid poolen”. Nej, de som ligger där är förstås smarta och företagsamma medan de som sköter ruljansen runt om är dumma och oföretagsamma.

Och en hel kör borgerliga röster mässar: ”Det är i alla fall bättre att de har ett jobb”.

Ja, det är definitivt bättre för dem vid poolen.

Holländska vänstern ignorerar rasismen

Socialistiska partiet i Nederländerna har haft en ovanlig strategi: att inte gå i verbal konflikt med det rasistiska budskapet.
 Istället vill man få en konfrontation kring det som man själv är bäst på: ekonomisk politik och social rättvisa.

Nederländernas nya regering stödjer sig på ett av Europas mest extrema partier, Geert Wilders Partij voor de Vrijheid (PVV). Wilders, som just genom detta samarbete fått igenom ett nationellt burkaförbud vill stoppa bygge av moskéer och till och med förbjuda Koranen. Han har också gjort den grovt antiislamska filmen Fitna och står nu åtalad för uppmaning till hat och diskriminering i en domstol i Amsterdam. Geert Wilders förbjöds 2009 att resa in i Storbritannien för att han ansågs vara ”ett allvarligt hot mot grundläggande samhällsintressen”.
Ändå är det inte Wilders våldsamma antiislamism som det nederländska vänsterpartiet SP valt att kritisera. Och det beror inte på att man inte ser vad Wilders står för. Partisekreterare Hans van Heijningen beskriver Geert Wilders och hans parti som högerextremt. Van Heijningen preciserar sig: Wilders undviker, som alla moderna högerextrema politiker begreppet ”ras”. Och han är inte generellt kritisk till invandring. Hans måltavla är uteslutande islam, som han inte betraktar som en religion, utan en fascistisk ideologi som hotar demokratin. Om vi inte ser upp kommer islam att ta över Europa, det är hans budskap.
– Men man måste komma ihåg att den överväldiga majoriteten av invandrare i Nederländerna kommer från muslimska länder, framför allt Marocko och Turkiet, anmärker van Heijningen.
– I den nederländska kontexten att vara mot ”islam” är detsamma som motstånd till invandring i största allmänhet. Så visst finns det en underliggande främlingsfientlighet och rasism i Wilders budskap.


Wilders exploaterar de problem som finns bland främst marockanska ungdomar i Holland, med gatuvåld, gängbråk och narkotika. Men i Geert Wilders version förvandlas sociala problem till något som har helt andra rötter, gatu-terror.
– De här ungdomarna är alla födda i Holland, och det är i grund och botten ett integrationsproblem, medan Wilders länkar det till internationell terrorism!
Wilders är alltså en högerextrem politiker som spelar på underliggande rasism och hetsar mot islam. Partisekreterare Hans van Heijningen menar att man måste inse att framgångarna för Geert Wilders bara handlar om rädsla och hat mot islam.
– Antiislamismen är en viktig faktor, men inte avgörande. Finns det verkligen 1,5 miljoner rasister i Nederländerna? Mitt svar är ett obetingat nej! Nederländerna är inte ett islamofobt land.
Nyckeln till Wilders framgångar är lika mycket att vara mot etablissemanget. Antielitismen har blivit en av de viktigaste politiska tillgångarna, eftersom många ser ett förfall av samhället och upplever att eliten svikit dem. Nyliberalismen i Holand har haft långtgående konsekvenser, mer än i Skandinavien, säger van Heijningen. Det har skett en kraftig försämring av det sociala förmånssystemet, stora privatiseringar har genomförts, löneklyftorna har växt. Det finns en berättigad oro bland många.
– Samtidigt har avståndet mellan eliten och ”vanligt folk” ökat allt mer. Strukturerna bland de politiska partierna och fackföreningarna har blivit mer elitistiska, de styrande har förlorat kontakten med verkligheten. Det är stämningar som Wilders har skickligt fångat upp och exploaterat.
Antietablissemangskortet gör konfrontationen med Wilders svår, menar van Heijningen.
– Wilders dominerar totalt det offentliga samtalet idag. Det är debatter med honom och om honom varje dag i alla media. Alla försök hittills att bemöta honom har varit helt kontraproduktiva. Tvärtom har de stärkt hans antietablissemangsposition.

Svårigheten består av att SP och Wilders är rivaler om vem som skall kanalisera den antielitistiska strömningen. Och där har SP valt en annan strategi.
– SP:s attityd har varit att inte gå in i diskussioner om islam, utan att diskutera konkreta politiska frågor. Vi tänker inte dansa till deras musik.
Att Wilders också är en högerpolitiker råder det inte något tvivel om, även om Wilders distanserat sig från sin nyliberal bakgrund och tagit över stora delar av SP:s sociala program, tydligast på området äldrevård. SP förbehåller sig rätten att bestämma vad man vill diskutera med Wilders. Då framgår också att Wilders företräder överheten.
– Vårt fokus är att den ekonomiska krisen betalas av arbetare och medelklass. Efter valet har vi fått en ny regering, med stöd av Wilders. Deras politik kommer att drabba de som tjänar minst mycket hårt. Det kommer att bli högre avgifter för sjukvården, program för rörelsehindrade ska avskaffas, och dessa människor skickas därmed ut i arbetslöshet. Det är dessa frågor vi ska diskutera. Vi ska bemöta Wilders politiskt.

Ett annat skäl till SP:s strategi är att man redan har vissa positioner i integrationspolitiken som är gemensamma med Wilders. Herman Beekers, informationschef på Socialistiska Partiet pekar på att SP:s själva har hård kritik mot integrationspolitiken, och att den formulerades redan på 1980-talet, alltså långt innan Pim Forteuyn och Geert Wilders.
– Vi hade arbetskraftsinvandring redan under 60- och 70-talen, sedan kom familjeåterföreningarna under 80-talet. Det finns en miljon immigranter i detta land. Varken regeringen eller arbetsgivarorganisationerna har gjort någonting för att integrera dessa människor in i samhället. Resultatet blev bostadsghetton, där det bor kanske så många som 90 procent invandrare. Det finns flera hundra tusen människor i Nederländerna som inte kan nederländska. Redan på 80-talet, jag tror att det var 1983, la SP fram en rapport där vi pekade på problemen. Rapporten konstaterade att det var viktigt med bättre språkundervisning och mer jämlika chanser för invandrare.

Inte mycket har hänt sedan dess, säger Beekers. Det finns nu kurser i nederländska, men den som invandrat får bekosta dem själv och det är långa väntetider. Men för att SP delar en del av kritiken mot integrationspolitiken med Wilders betyder inte att man har samma mål. Wilders är, med sin kritik, ute efter att öka segregationen. SP vill minska den.
– Det viktigaste är en ny bostadspolitik, med ”blandade” grannskap, som förhindrar ghettobildning. För det andra bättre möjligheter att lära språket, kurserna bör vara gratis. Sedan vill vi ha ett åtgärdsprogram för att undvika segregerade skolor. Det finns skolor där det bara går invandrarbarn. Risken är då stor att man ärver problemen från generation till generation.
Paradoxalt nog för ett parti som av strategiska skäl inte vill ta konflikt med islamofobin är integrationspolitik högprioriterat. I det förra parlamentsvalet var huvudparollen ”Leva tillsammans” – en slogan som skulle förstås både som brygga över etniska och sociala klyftor.
– Integrationen ligger inte etta på listan, men definitivt topp fem. Den är en del av en bättre politik som vi vill föra. Vi vill lägga fokus på sådant som förenar, istället för det som skiljer människor åt. Stora invandrargrupper har gemensamma intressen med delar av det nederländska samhället, och därför är det viktigt att de förenas.
SP-strategin har haft framgångar på lokalplanet, säger Beekers.
– En städstrejk, där en stor del av dem som deltog var invandrare, varade i tre månader, möttes med stor sympati av många, och slutade mycket framgångsrikt. Strejkledaren var en av våra medlemmar.
Också i Rotterdam, där inte mindre än 50 procent av invånarna är invandrare, och där borgmästaren har sina rötter i Marocko har SP lyckats med att stoppa rivningar av billiga bostadsområden, som skulle ge plats för dyra skrytbyggen. Men på riksnivå, säger Beekers, kan man inte tala om en framgångslinje mot högerextremismen.
– Jag är personligen ganska pessimistisk. Sådana idéer som Wilders står för får spridning över hela Europa, nu senast hos er i Sverige, med Sverigedemokraterna, och Sarrazin i Tyskland.
Vänstern har hittills inte lyckats hitta ett bra svar för att bemöta rasism och islamofobi. Vi behöver bra idéer. De senaste valen i Sverige och Nederländerna visar att det finns skäl till oro. Det gäller att lägga ner ett hårt arbete för att komma på bra lösningar.
Det är ett arbete som angår oss alla.

Också Hans van Heijningen säger att det är mörka skuggor som nu fallit över Europa.
– Det finns en klar skillnad mellan hur äldre och yngre ser på dagens kris och de otäcka strömningar som den har fört med sig. Bland de äldre, som har 30- och 40-talet som referensram finns det en stor oro. Unga människor däremot är inte lika rädda. Vår inställning står någonstans mitt i mellan.
Ändå måste vänstern hålla huvudet kallt, och fokusera på strategier som gör att man kan vinna denna fajt.
– Visst leker Wilders med leden, och det i närheten av en bensinstation. Det kan vara farligt på lång sikt. Men det viktiga för oss är att inte låta oss provoceras. Vi ska göra det vi är bra på. Mobilisera för en kraftfull välfärdspolitik, och återta vår rebellposition.

Aron Etzler/Gregor Flakierski