En grotesk labyrint av flyktingpolitik

 

Resenärer
Helon Habila
Övers: Helena Hansson
Tranan

Han nigeriansk man avbryter sina doktorandstudier i USA och följer med sin afroamerikanska fru till Berlin, där hon har fått ett prestigefyllt stipendium. I Europa korsas hans vägar med flera andra afrikanska invandrare, människor som har fått fly sina hemländer undan krig och förföljelse. De är starkt traumatiserade, som den nigeriansk-amerikanske författaren Helon Habila uttrycker det: ”/../varje avfärd är att dö, varje återkomst att återfödas.”

Fast någon återkomst är knappast aktuell. Efter en Golgatavandring genom krigshärjade och laglösa länder försöker de nu att så gott det går etablera ett nytt liv i ett europeiskt land. Oftast går det inget vidare, vi möter den begåvade filmstudenten som går under i Berlin, en läkare som arbetar som utkastare på ett disko, en ung lärare som utvisas med våld bara för att inte bli insläppt i sitt forna hemland, människor som försmäktar i flyktingläger under vedervärdiga förhållanden. ”Alla läger är olika, och ändå precis likadana.”

Boken är mycket skickligt uppbyggd. I flera till synes fristående berättelser vävs huvudpersonens öde samman med några flyktingar, och deras med varandra. Han är från början en krass iakttagare, en man som betraktar världen, livet och människorna utifrån, på behörigt avstånd, oengagerad. Men han blir alltmer berörd. Det är ofrånkomligt, han möter mannen som tappade sin fru och son under flykten när båten kapsejsade i Medelhavet, och nu går enligt deras tidigare överenskommelse varje söndag till Checkpoint Charlie i Berlin för att se om de inte dyker upp.

Han envisas med det trots att han mycket väl vet att de är döda. Men kan han verkligen veta det?

Ett annat möte är med en kvinna som lyssnar på havet efter rösterna från sina drunknade barn.

Han blir själv direkt indragen när han efter en olycklig förväxling hamnar på ett tåg för immigranter som ska deporteras, sätts i läger, och får trampa genom den groteska labyrinten av våra dagars flyktingpolitik.

De afrikaner som möts är sinsemellan mycket olika, kommer från olika länder, skiftande kulturer, klassbakgrund, utbildningsnivå. Men de förenas på ett sorgligt sätt av den avoga och misstänksamma attityden, präglad av rasism och fördomar hos befolkningen i de europeiska länder där de har sökt sin tillflykt.

Det är en värld där ett begrepp som ”europeiska värderingar” får en helt annan innebörd än vad många i självgod anda vill gärna lägga in i det. Något att begrunda idag.

En afrikansk hjälte

Idag är det årsdagen av Kwame Nkrumahs födelsedag.


Han föddes den 21 september 1909, var en förgrundsgestalt i självständighetsrörelsen i Ghana, och när landet blev fritt från Storbritannien 1957, blev han dess förste premiärminister och sedermera president.

Han ville modernisera och industrialisera Ghana, och dessutom var han en stark anhängare av panafrikansk enhet.

Sådana farliga dumheter kunde inte tillåtas i längden, och 1966 störtades han av militären, givetvis med benägen hjälp från CIA.

Han levde resten av sitt liv i exil i Guinea, avled 1972 under ett besök i Rumänien.

Om en livsfientlig civilisation

ROMAN
Minnet av en smutsig ängel
Henning Mankell
Leopard, 2011

Efter att ha begravt kommissarie Wallander till tonerna av det kalla krigets svanesång är Henning Mankell tillbaka i det Afrika dit han så ofta återvänder. Det börjar dock i skogarna i ett fattigt Härjedalen, Mankell är som vanligt trogen vissa platser.

Vi får följa den unga Hanna på en svindlande resa genom livet. Först går färden till Sundsvall och en plats som piga, sedan tar hon mönstring som kocka på en båt som ska skeppa timmer till Australien, för att efter en ganska händelserik båtresa hamna som ägare till en av Afrikas största bordeller i Laurenco Marques i dåvarande Portugisiska Östafrika (numera är det som alla vet Maputo, huvudstad i Mocambique).
Hanna kan omöjligen finna sig tillrätta i kolonialismens bisarra verklighet. Det är en brutal värld präglad av rasism, våld, förtryck, hat, misstro och inte minst rädsla – alla är rädda för varandra. Hon befinner sig i ett ingenmansland, som vit misstrodd av de svarta, av de vita betraktad som farlig förrädare som frotterar sig alltför nära med de svarta.

Mankells kritik av kolonialismens rasistiska samhälle är skoningslös. Men han stannar inte där. Parallellerna till det svenska klassamhället är tydliga, och romanen formar sig till en veritabel uppgörelse med en livsfientlig civilisation av girighet och hyckleri.

Det är samtidigt en roman om svåra livsval, om priset för att våga följa sin övertygelse, om att växa som människa. Det är en kvinna, förvirrad, osäker, sökande, men ändå stark, som hela tiden står i förgrunden, och boken är till stor del en kvinnoroman.

Mankell är en duktig berättare. Borta är Deckar-Wallanders kverulantiska svårmod. Istället kan det bli väl mycket långsökta existentiella grubblerier. Dessutom är symboliken alldeles för övertydlig, binnikemask som de vita i Afrika, en potentiell frälsare som heter Moses, en gammal fiskare som lystrar till namnet Columbus (!), för att avrundas mot slutet med kapten Fortuna med den ”mångkulturella” bakgrunden.
Men det är bra driv i berättelsen, Mankell vet hur man fångar läsarens intresse, romanen är en riktig bladvändare. Än en gång har Henning Mankell lyckats att i en populär form berätta en väsentlig historia.