En grotesk labyrint av flyktingpolitik

 

Resenärer
Helon Habila
Övers: Helena Hansson
Tranan

Han nigeriansk man avbryter sina doktorandstudier i USA och följer med sin afroamerikanska fru till Berlin, där hon har fått ett prestigefyllt stipendium. I Europa korsas hans vägar med flera andra afrikanska invandrare, människor som har fått fly sina hemländer undan krig och förföljelse. De är starkt traumatiserade, som den nigeriansk-amerikanske författaren Helon Habila uttrycker det: ”/../varje avfärd är att dö, varje återkomst att återfödas.”

Fast någon återkomst är knappast aktuell. Efter en Golgatavandring genom krigshärjade och laglösa länder försöker de nu att så gott det går etablera ett nytt liv i ett europeiskt land. Oftast går det inget vidare, vi möter den begåvade filmstudenten som går under i Berlin, en läkare som arbetar som utkastare på ett disko, en ung lärare som utvisas med våld bara för att inte bli insläppt i sitt forna hemland, människor som försmäktar i flyktingläger under vedervärdiga förhållanden. ”Alla läger är olika, och ändå precis likadana.”

Boken är mycket skickligt uppbyggd. I flera till synes fristående berättelser vävs huvudpersonens öde samman med några flyktingar, och deras med varandra. Han är från början en krass iakttagare, en man som betraktar världen, livet och människorna utifrån, på behörigt avstånd, oengagerad. Men han blir alltmer berörd. Det är ofrånkomligt, han möter mannen som tappade sin fru och son under flykten när båten kapsejsade i Medelhavet, och nu går enligt deras tidigare överenskommelse varje söndag till Checkpoint Charlie i Berlin för att se om de inte dyker upp.

Han envisas med det trots att han mycket väl vet att de är döda. Men kan han verkligen veta det?

Ett annat möte är med en kvinna som lyssnar på havet efter rösterna från sina drunknade barn.

Han blir själv direkt indragen när han efter en olycklig förväxling hamnar på ett tåg för immigranter som ska deporteras, sätts i läger, och får trampa genom den groteska labyrinten av våra dagars flyktingpolitik.

De afrikaner som möts är sinsemellan mycket olika, kommer från olika länder, skiftande kulturer, klassbakgrund, utbildningsnivå. Men de förenas på ett sorgligt sätt av den avoga och misstänksamma attityden, präglad av rasism och fördomar hos befolkningen i de europeiska länder där de har sökt sin tillflykt.

Det är en värld där ett begrepp som ”europeiska värderingar” får en helt annan innebörd än vad många i självgod anda vill gärna lägga in i det. Något att begrunda idag.

Stor berättarkonst från Zanzibar

 

Man kan onekligen inte ta ifrån Svenska Akademien dess förmåga att överraska. När den berömda dörren i Börshuset öppnades och årets Nobelpristagare i litteratur presenterades stod till och med alla förståsigpåare som frågetecken. Väldigt få hade någonsin hört talas om Abdulrazak Gurnah. Många lyckades inte ens uppfatta hans namn. Själv tyckte jag att efternamnet lät vagt slaviskt, men fick inte ihop det med förnamnet. Årets pristagare är är doldis, men tack vare priset kan han få den uppmärksamhet som han faktiskt förtjänar.

Hittills har tre romaner av Gurnah publicerats på i svensk översättning, samtliga på lilla Celanders förlag från Lund, och översatta av Helena Hansson. Så även om Bonniers har nu övertagit publiceringen, tillkommer all ära Celanders och Översättaren.

Än en gång har ett litet förlag slagit drakarna på fingrarna – och nog tror jag att det säger en hel del om det litterära klimatet i Sverige.

Litet förlag, liten upplaga, och det dröjde inte länge förrän Gurnahs böcker försvann från bokhandelsdiskarna (och internetbokhandlarnas hemsidor). Men nu har tre av romanerna kommit i nyutgåva genom ett samarbete mellan Celanders och Bonniers.

”Den sista gåvan” är berättelsen om en familj. Gurnah är ingen förnyare, han ägnar sig inte åt litterära experiment, men romanen är polyfont berättad genom familjens fyra medlemmar, med tätt, realistisk men ändå poetisk prosa.

Det kretsar mycket kring pappan, efter hans stroke vänds åtskilligt inom familjen upp och ner, och de tvingas att konfrontera obehagliga sanningar som länge hållits dolda.

Handlingen utspelas i dagens England. Pappan har en gång i tiden gett sig iväg från sin uppväxts Zanzibar, författarens eget ursprungliga hemvist, och bär på en hemlighet som påverkar hela hans liv, men även hans närståendes.

Mamma Maryam är ett hittebarn med okänt ursprung, enligt polisutredningen var hennes far troligen ”en svarting med ljus hy”, modern är däremot är helt höljt i dunkel, och det visar sig att en enda vokal kan vara helt avgörande för Maryams eventuella härkomst.

Barnen är till synes framgångsrika och välanpassade, men det uppdagas undan för undan att deras identitet och integration är inte helt självklara, vare sig för dem själva eller deras omgivning.

Det är en berättelse som äger stor allmängiltighet, en dynamisk skildring av en familj och dess relationer, till varandra, men också till framtiden och kanske framför allt det förflutna. Och allt hänger faktiskt ihop.

Men här finns så mycket mer, de är trots allt inte bara en vanlig familj, det är en invandrarfamilj, ett faktum som det är omöjligt att blunda för.

Det rör sig inte om öppen rasism, grova övergrepp eller gemena påhopp. Nej då, det är snarare rasfördomarnas små detaljer som kommer till tals, en blick, en anmärkning i förbifarten, ett oskyldigt skämt, en dum fråga, och ingen menar egentligen något illa. Eller?

Det blir en fint tecknad skildring av minnet, vad vi väljer att minnas, vad vi tvingas att minas, och det som vi förtränger. Allt det som gör oss till de vi är.

Romanen är också fylld med lågmäld symbolik, inte minst i bilden av historiens rörelse, mellan generationer, från land till land, bland världsdelar.

Om ”Den sista gåvan” är en familjehistoria är ”Paradiset” en bildningsroman. Tolvårige Yusuf tvingas att lämna sitt föräldrahem med sin förmögne och framgångsrike farbror. Han blir hans hjälpreda, alltiallo och en slags lärling. Vad han inte förstår är att han utgör betalningen för sin fars skulder, slaveriet har visserligen upphört enligt lagen, men existerar i allra högsta grad i den krassa verkligheten, framför allt skuldslaveri.

Vi möter ett Afrika som befinner sig i skärningspunkten av många olika utvecklingslinjer. Det traditionella samhället krockar överallt med skiftande tendenser utifrån, i form av det moderna samhället teknologi och mentalitet.

Konflikterna tilltar mellan olika samhällsskikt och etniska grupper. De bofasta jordbrukarna kolliderar med nomadiska boskapsskötare, lantbrukare med handelsmän, utövare av naturreligioner med muslimer.

Hierarkierna utkristalliseras allt tydligare. Araberna föraktar indierna, indierna föraktar afrikanerna, och allt mörkare skugga kastas av de vita inkräktarna som med sin brutalitet, disciplin och moderna vapen hotar att ta över allt.

Redan där kam man skönja källorna till många av senare konflikter som vi vet plågade Afrika, och i en del fall gör det än idag. Det är svårt att inte uppfatta bokens titel ”Paradiset” som ironisk.

Det är en snårig labyrint att navigera genom, men tack vare sin intelligens, nyfikenhet, mod och redighet klarar sig Yusuf undan de största farorna samtidigt som man mognar och växer som människa.

Romanen ”Efterliv” tar vid där ”Paradiset” slutar. Under några decennier som börjar några år innan första världskrigets utbrott vävs fyra personers öden samman till en episk berättelse om Afrikas historia. De europeiska kolonialmakternas framfart blir allt brutalare, tyskar, britter, holländare med flera anställer blodbad efter blodbad för att underkuva de motvilliga afrikanerna, och när deras inbördes intressen kolliderar med varandra leder det till ett världskrig.

I Afrika är det fortfarande afrikanerna som får betala det högsta priset.

I skuggan av dessa svårbegripliga våldsamheter försöker människor att få ordning på sina liv, trots svåra tider, trauman, rasdiskriminering och alldeles egna inhemska patriarkala förtryckarmönster.

Det är stor berättarkonst.

I kung Leopolds skugga

Tram 83

Fiston Mwanza Mujila

Övers: Elin Svahn

Ramus. 2016

Det är den totala kollapsen. Baren Tram 83 i en obestämd afrikansk stat är ett mikrouniversum där exploateringens obönhörliga lag gäller allt och alla. Allt är till salu, inte minst människor och då framför allt kvinnor, relationer är reducerade till affärstransaktioner, människor är enbart sina kroppar, och de är som vilken annan vara som helst.

Makt är rätt, och det är de starka och rika, vilket går på ett ut, som bestämmer.

Korruptionen härskar på alla nivåer i samhället, där alla ägnar sig åt jakten på Stenen, den som ger rikedom och ära, mest rikedom. Utländska profitörer, benämnda med en elegant ironi som ”turister med vinstintresse”, är ständigt närvarande.

Även om romanen inte har en konkret geografisk bestämning, och kan utspela sig lite var som helst på den afrikanska kontinenten – och kanske rent av också på andra ställen – är det inte svårt att gissa att författaren Fiston Mwanza Mujila har närmast sitt fädernesland Kongo i tankarna.

Den forna belgiska kolonin har ett tragiskt förflutet som få andra länder, inte så lite tragiska även alla de. Landet inte bara plundrades totalt hänsynslöst, det blev också skådeplatsen för en exempellös Förintelse med möjligen så många som tio miljoner döda.

Kung Leopolds vålnad hemsöker fortfarande det olyckliga landet, som trots sina enorma rikedomar i form av naturtillgångar, eller kanske just på grund av dem, härjar av oändliga krig och konflikter, ofta underblåsta av utländska intressen och deras korrupta inhemska marionetter.

Romanens stämning är spöklik och overklig på ett smått surrealistisk sätt, prosa är febrig och rastlös, som i ett tillstånd av delirium, cynismerna står som spön i backen, humorn är krass och ironin dråplig. Och en knappt återhållen vrede lurar hela tiden i bakgrunden, redo att explodera när som helst.

Den enda ljuspunkten i detta nykoloniala mörker är författaren Lucien, som skriver på ett drama som ska ge upprättelse åt den svarte mannen (dock inte den svarta kvinnan?!). Hans öde är ingen framgångssaga, men det är hans naiva och kompomisslösa principfasthet som visar en möjlig väg framåt.

Stor katastrof i litet land

Litet land

Gaël Faye

Övers: Maria Björkman

Norstedts

Burundi är ett litet land i Afrika, en plats som befinner sig oftast i skuggan av sina betydligt större grannar Zaire och Tanzania, och även det lika stora Rwanda. Och trots att Burundi har varit lika plågat av inhemskt våld och utländsk inblandning som de andra länderna är det sällan det uppmärksammas i världens medier. Därför har flera vågor av folkmord och etnisk rensning kunnat passera mer eller mindre obemärkt.

Elvaårige Gabriel i Gaël Fayes roman ”Litet land” har en europeisk pappa och hans mamma är tutsi. Hon är flykting från Rwanda, och har större delen av sin familj kvar där. Efter det ökända folkmordet på tutsier 1994 åker hon tillbaka för att leta efter sina släktingar, men det enda hon finner är död och förödelse.

Samtidigt skärps de etniska konflikterna i Burundi. Genom Gabriels barnperspektiv förmedlas våldets bisarra karaktär i all sin irrationella obegriplighet. I Burundi ger tutsier igen mot hutuer för vad deras stamfränder ställde till med i Rwanda. Zairer får sig en omgång också, de är ju ”egentligen” som hutuer. Och alla hatar de vita.

Grannar, medarbetare, gamla vänner ger sig på varandra. Och som Gabriel säger: ”Krig var kanske just det, att ingenting förstå.”

Han själv ställs inför krav att välja sida. Men in i det sista vägrar han att delta i vansinnet.

Det naiva och oförfalskade i Gabriels blick förmedlar en djup humanism, samtidigt som det gör det möjligt att förstå människor när de är som sämst.

Fin liten bok.