Sovjets dystra 1900-tal

 

Röda Korset
Sasja Filipenko
Övers: Mikael Nydahl
Ersatz

Upplägget är egentligen ganska konventionellt. En ung man flyttar in i en lägenhet i Minsk, och börjar samtala med sin granne, en drygt 90-årig kvinna med begynnande Alzheimer. Hon berättar sitt livs historia, och den sammanfattar i stort sett det sovjetiska 1900-talet.

Romanens styrka ligger i skildringen av Sovjetsystemets hänsynslösa brutalitet och godtyckliga absurditet. Filipenko beskriver mycket levande hur minsta trivialitet kan bli ödesdiger i en Sovjetmedborgares liv, hur människor till vardags ställs inför omöjliga moraliska val där det bara finns förlorare, och systemets fullständiga avsaknad av hänsyn till mänskligt liv.

Det finns flera skildringar som berör starkt. Om den paranoida behandlingen av återvändande sovjetiska soldater från krigsfångenskap, om sadistiska övergrepp under förhör av NKVD, och inte minst Gulaglägrens dystert hopplösa grymhet.

Men det är också en roman om kärlek mot alla odds, om okuvlig kamp för att överleva, och om människans förmåga att behålla sin moraliska kompass även under de mest vidriga förhållanden.

Mindre övertygande är ramberättelsen, alltför omständlig och grovt tillyxad, med flera karaktärer som är rena pappfigurer. Varken den unge mannens hustru eller den gamla kvinnans äkta man tycks ha en droppe blod i sina ådror, de är helt och hållet artificiella skapelser utan tillstymmelse till liv.

Ändå läsvärt, med ett slut som förmår överraska.

From Russia with love

En rysk historia

Bengt Jangfeldt

W & W

Jag delar med Bengt Jangfeldt fascinationen för Ryssland, dess språk, kultur och historia. Men om mitt intresse är så att säga genetiskt betingat, är hans mer av det dunkelt oklara slaget, som intressen ofta är.

En antydan till förklaring kan finnas i hans tidiga intresse för det ryska poesiavantgardet, om vilket han tillsammans med Gunnar Harding har skrivit boken ”Den vrålande parnassen”, det sker ju en kreativ eruption inom rysk litteratur åren efter revolutionen, under det tidiga 20-talet skapar författare och poeter nytt och spännande besjälade av drömmen om en ny och bättre värld.

En period som dessvärre tog snabbt slut.

Bengt Jangfeldt är bland de första i Sverige att studera ryska på gymnasiet, och 1967 kommer han till Sovjet, på en skolresa till Leningrad. Han noterar att det sovjetiska samhället tedde sig främmande men inte avskräckande, rent av en aning tilltalande i vad han då i tidens antikonsumistiska anda uppfattade som ”en annan, mer asketisk livsstil” – och som ryssarna förmodligen uppfattade som något helt annat.

Det blir många fler resor, han bor och i Sovjet en längre tid några gånger, och det blir många fler tillfällen att bekanta sig med Sovjetlivets problem och absurditeter. Antikonsumism blir till antikommunism, och hans försiktiga förundran utvecklas till totalt avståndstagande till den rigida och repressiva byråkratidiktaturen. Men vurmen, fascinationen, för den ryska kulturen lever förstås kvar.

Bengt Jangfeldt är svensk mästare i biografiskrivande, han har skrivit om Axel Munthe, Vladimir Majakovskij, Raoul Wallenberg, och samtliga böcker är veritabla mästerverk i genren. I synnerhet Majakovskijbiografi är i världsklass.

I ”En rysk historia” har Jangfeldt svårt att bestämma sig vilken slags bok han skriver. Det är inte en självbiografi, inte heller en essäbok eller reportage. Att vara genreöverskridande kan vara mycket fruktbart, men här fungerar det inte. Det är splittrat, långa delar känns helt omotiverade.

Men boken är väl värd att läsas ändå, den har flera oemotståndliga förtjänster. Bengt Jangfeldts hyllning av Lili Brik, Majakovskijs musa, strålar av kärlek och beundran, hans näst intill helfigursporträtt av Joseph Brodsky kommer nära mästarnivån i Jangfeldts biografiskrivande.

Här passerar också revy ett imponerande persongalleri av alla dessa egensinniga ryska intellektuella, men också en och annan särpräglad svensk kulturpersonlighet, Ulf Linde, Erland Josephson, Lars Gyllensten.

Lite lokalanknytning finns det också. Lena Fries-Gedin, översättare från Härnösand, är tydligen god vän med paret Jangfeldt, och hon dyker upp perifert upp i boken.

Bengt Jangfeldt har också en osviklig känsla för detaljer, den där lilla, oftast tillfälliga, iakttagelsen som säger mer än tusen avhandlingar.

”I en by fann vi en gatstump med det osannolika namnet ’III:e Internationalens 2:a återvändsgränd’”. Ridå!