Musikalisk språkvård för barn på jiddisch

 

 Artwork: Hans Forsell

A troym oyf a boym
Louisa Lyne & di Yiddishe Kapelye
Maestro Music

 

Sveriges klezmerdrottning Louisa Lyne och hennes di Yiddishe Kapelye har släppt en ny skiva. Den bygger på deras barnföreställning ”Dos Verterbuk - Om trädet som nästan dog”, som var ett samarbete mellan Louisa, bandet, låtskrivaren Jack Elz och jiddischisten Salomon Schulman. Omslaget till skivan och nothäftet, som också är en fantastisk pysselbok, har skapats av Härnösandskonstnären Hans Forsell.

Skivan heter ”A troym oyf a boym” (En dröm om ett träd) och den blandar barnvisor på svenska och jiddisch, och inte på båda språken samtidigt i en sång – ””Oy vey – vilken grej”. Musikaliskt dominerar klassisk barnviseton, i en sorts världsmusiktappning, med klezmer som det främsta inslaget. Men det finns mycket annat, musiken vet inte av några begränsningar, det bjuds på orientaliska tongångar, och i titellåten är soundet närmast irländskt.

Stämningsläget pendlar mellan munter glädje och vaggvisans vemod.

Sångerna handlar om ett träd, en bok, en Ord-bok, som håller på att tappa sina löv, och de löven är ord. På ett begripligt sätt, med lika delar fantasi och magi, lyckas man förmedla betydelsen av språk och behovet av språkvård. Det fungerar faktiskt!

Här finns den obligatoriska hyllningen av ”Mame”, men i jämlikhetens namn hyllas också ”Tate”, och om man ändå håller på får Kärleken vara med även den.

Det finns kul för vuxna också, eller både barn och vuxna, i den fina visan om snigeln, ”Snabbglidarens guide till galaxen”, en skojfrisk pastisch på Douglas Adams ”Liftarens guide till galaxen”.

Naturligtvis blir det ett gott slut och trädet kan räddas. Det inger hopp och framtidstro, och markerar inkludering, precis som musiken och sångerna – det är vad vi kan åstadkomma tillsammans.

Skivan skapar ett helt nytt sammanhang för jiddisch och språk överhuvudtaget. Det är nyskapande och gränsöverskridande, och ger barnvisan som konstnärligt uttryck en ny dimension.

Bäst fungerar sångerna med Louisas känslosamma röst med så många emotionella nyanser, som i ”Vindens hemlighet”, uppbackad av di Yiddishe Kapelyes finstämda klezmertoner.

Det var en gång - men det är ingen munter saga

A mol iz geven med Louisa Lyne & di Yiddishe Kapelyes

Musik: Louisa Lyne

Livelooping: Jenny Nilsson

Text: Salomon Schulman

Arr: Louisa Lyne & Di Yiddishe Kapelye /Jenny Nilsson

Stråk arr: Anna Thorstensson

Label: MaestroMusic

Film: Joen Bergenrud

Produktion ass: Fredrik Tillberg, Viktor Iversen

Dans och koreografi: Kyrie Oda, Love Hellgren, Adrian Skjoldborg

”A mol iz geven” är jiddisch för ”Det var en gång”, och är en klassisk början på en populär judisk barnsaga om en judisk kung. Men Louisa Lyne & di Yiddishe Kapelyes sång med samma titel och med text av Salomon Schulman är ingen munter historia, och den handlar inte heller om en judisk kung. Singeln som släpptes på Förintelsens minnesdag den 27 januari berättar om Sveriges svek under andra världskriget.

Salomon Schulman har tagit sin utgångspunkt i sin mors dramatiska öde, och han skräder inte orden.

Hon genomlevde och överlevde koncentrationslägrens fasor, och hon minns den förtärande elden och det svenska stål som hjälpte till att hålla igång den.

Hon kom till Sverige med Folke Bernadottes vita bussar, men hon är inte tacksam för de svenska allmosorna. Bussarna drevs med bensin och inte kärlek, hon minns de dödas skrik, och de sena hjälpinsatsernas hyckleri kan aldrig tysta deras röster.

Och som en bitter frukt vars giftiga kärnor man spottar ut upprepas refrängen med en dräpande syrlig ironi – men nu på svenska, inte jiddisch:

"Hylla allas vän

På oss kan ni lita

Folke, Siv och svenske Sven

Älskar alla lika"

Louisa Lyne träffar som vanligt klockrent rätt i sin sång. Här finns klezmers ständiga vemod, men också en förtvivlan som är mer klagande än anklagande. Det är sorg över alla förspillda liv, en längtan efter en utplånad värld.

I refrängen blir rösten ljusare, och så där idyllisk som ett vykort från ett Dalarna som aldrig har funnits.

Det är avskalat, genuint, utan minsta antydan till känslomässig överdrift eller falsk sentimentalitet.

Musiken är tätt och distinkt, och går naturligtvis i moll.

Musikvideon fördjupar känslan ytterligare. Det är berörande bilder på en björkskog som kan lika gärna vara en karg idyll i den svenska naturen som en bortglömd begravningsplats som döljer tusentals döda.

Den makabra dödsdansen kring midsommarstången frammanar på ett oerhört suggestivt sätt den svenska dubbelmoralen.

Just nu går debattens vågor höga kring det bisarra beslutet i polska parlamentet att straffbelägga påståenden om polackernas delaktighet i Förintelsen. Historia kan aldrig skrivas genom lagdekret och parlamentsbeslut. Bara den som har något att dölja behöver vara rädd att konfrontera det förflutna.

Polackerna har förvisso en hel del att skämmas för. Men det är de långt ifrån ensamma om.

Musikvideon finns på Youtube: https://www.youtube.com/watch?v=isWyTHfZRo8. Där finns också en engelsk översättning av jiddischtexten.

Musik som berör på djupet

A Farblondzhete Blondinke

Louisa Lyne & Di Yiddishe Kapelye

Maestro Music

Härnösandstjejen Louisa Lyne har tagit jiddisch och framför allt dess musik till sitt hjärta. För henne är det inte en död kultur från en svunnen värld i ett avlägset Östeuropa, utan ett levande arv, folkligt, präglad av mångfald, öppenhet och tolerans. Tillsammans med sitt eminenta band Di Yiddishe Kapelye utvecklar hon det arvet, och för det närmare den nordiska kultursfären.

Det saknas inte gemensamma drag, vilket kommer till ett spännande uttryck i Louisas och bandets senaste album med det dubbeltydiga namnet ”A Farblondzhete Blondinke” – ”En vilsen blondin”. 

Det som förenar är vemodet, den där sorgsna tonen, med ständigt underliggande smärta och alltid nära nästa hotande katastrof, men som glömmer bort sig ibland och bryter ut i hejdlös livsglädje.

Louisa Lyne blandar på ett fascinerande sätt traditionell klezmer med egna nyskrivna låtar, och sammanför på så vis det främmande med det välbekanta, det fjärran med det närliggande, det exotiska med det hemvävda.

Tonen anges från första början. Efter en nyskriven instrumentallåt kommer det en sång som klingar vagt bekant. Men är det inte..? Jo, det Nils Ferlins ”En valsmelodi”, med musik av Lille Bror Söderlundh, med ett kongenialt arrangemang, och i en klockren översättning till jiddisch av Salomon Schulman. Det är samma vemod, samma längtan, samma mänsklighet.

Louisa Lynes röst har en fantastiskt brett register, med en osviklig känsla för nyanser över hela den musikaliska skalan, från det saktmodigt sorgsna till det upprymt glada, ända fram till det trotsigt tragiska, som i sången från gettot i Vilnius av Leyb Rosental ”Mir lebn eybik” – ”Vi ska alltid leva” – där hon går från förtvivlans viskning till kraftfullt livsbejakande. Det är storslaget och det berör på djupet.

Louisa sjunger på jiddisch, ursprungligen en medelhögtysk dialekt, med hebreiska och slaviska inslag, och det går att snappa upp en hel del med hjälp av sin skoltyska. Men också de som inte klarar det kan utan problem vara ”vilsna” i tonerna. Musiken och sången är ett universellt språk som kan förstås av alla.