"De där högernationalisterna
fick jag det tveksamma nöjet att få bekanta mig med när jag studerade medicin.
Då, innan självständigheten, var det fortfarande ganska lugnt och städat, de
österrikiska myndigheterna höll den sortens dumheter mycket kort, där tilläts
det inga pogromer, men nog tvingades vi höra elaka gliringar om var vi hörde
hemma, och kanske framför allt vad som inte var vårt land. Någon gång kunde det
också komma till handgripligheter, men det var ytterst sällan och i liten
skala. Inte som senare på 30-talet.
Jag hade växt till mig och var en reslig och
kraftig ung man, med ett grundmurat rykte som idrottsman, så mig vågade de där
fegisarna ändå inte ge sig på. Men obehagligt var. Och jävligt orättvist. Det
var lika mycket vårt land, och vi var lika goda patrioter som någonsin de
bråkiga gaphalsarna.
Att studera
medicin var ett stort steg för mig. Det var fantastiskt nog för en skomakarson
som jag att gå gymnasiet och ta studentexamen, det var säkert mycket tack vare
fotbollen, mina föräldrar skulle aldrig ha råd själva att bekosta mina studier,
och det var inte billigt, bidragen från klubben kom väl till pass. Både mamma
och pappa var så stolta när vi sprang ut efter studentexamen i våra barnsliga
gymnasistuniformer, mamma grät en skvätt, pappa sträckte på sig i all sin längd
och satte upp huvudet högt så jag trodde att nacken skulle gå av på honom."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar