Från Auschwitz universum

Idag är det Tadeusz Borowskis födelsedag. Han är en av Förintelsens absolut främsta skildrare.

Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar

Tadeusz Borowski

Övers: Cathrine Berg

Modernista

Tadeusz Borowski tillhörde dem som i Polen kallades för Columbus-generationen. De var födda kring 1920 i det nyligen återupprättade Polen, seglade iväg på livets upptäcksfärd 1939, de flesta gick under, det fåtal som överlevde kunde bara konstatera att det Eldorado de hade hoppats finna visade sig vara en grym och ogästvänlig kontinent.

Eller utan poetiska omskrivningar: 1943 arresteras Borowski av Gestapo och hamnar i Auschwitz. Upplevelser i koncentrationslägret kom att prägla honom för resten av hans korta liv, och utgör huvudtemat i hela hans författarskap.

Hans mest kända verk är berättelsesamlingen ”Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar” från 1948, som publicerades första gången på svenska 1974, och finns nu i nyutgåva på förlaget Modernista.

Det Auschwitz som Borowski skildrar är ett eget universum med en trist vardag av oupphörlig död, monotont våld och desperat kamp för överlevnad. Alla fuskar, luras och stjäl, det trixas och fixas, här finns ingen plats för sentimentalitet eller medkänsla, viljan att leva kommer ständigt i konflikt med allt det som gör livet värt att leva.

Och ändå inte. Fångarna må vara starkt avtrubbade, men saknar inte helt känslor, och kan uttrycka barmhärtighet, som genom att blåljuga för de nyanlända om vad som väntar. En gnutta människovärdighet är nödvändig för överlevnad, och den hittar man i sitt inre, i sina tankar och känslor, och även i sina drömmar om att kriget någon gång tar slut, och kanske, kanske, rättvisa skipas.

För de plågade betyder rättvisa inte bara att de skyldiga straffas, utan också att bödlarna ska få lida på samma sätt som deras offer tvingades göra.

Borowski skriver en saklig prosa, där inte ett komma är onödigt, han är iakttagaren som noterar och vittnar, utan moraliska övertoner. Han skildrar vardagen, och det är genom dess prisma som alla ohyggligheterna framträder och blir begripliga. De spelar fotboll, och ”Mellan två hörnor har de lyckats gasa tretusen människor”.

Ett viktigt vittnesmål och ett stycke lysande litteratur.

Tadeusz  Borowski tog sitt liv 1951, 28 år gammal.

Postkommunismens förlorare

Polsk-ryskt krig under rödvit flagga

Dorota Masłowska

Övers: Tomas Håkansson

Bonniers

Kommunismens sammanbrott och övergången till en rövarkapitalism har skakat om litteraturen i Central- och Östeuropa. En hel generation unga författare har trätt fram och skildrar det nya samhällets baksidor.

En av dem är Dorota Masłowska, vars debut från 2002 ”Polsk-ryskt krig under rödvit flagga” slog ner som en bomb i det polska kulturlivet. Det berodde till stor del på författarens ringa ålder, hon var 19 när romanen publicerades, och hon skrev boken samtidigt som hon förberedde sig för sin studentexamen. Men lika viktig för uppskattningen var naturligtvis hennes fenomenala språkbehandling.

Hon fångar på kornet subkulturens verbala universum, med dess märkliga blandning av ungdomsslang, kvasiintellektuell frasmakeri och bisarr byråkratpolska.

Översättaren Tomas Håkansson har gjort ett fantastiskt jobb med att överföra Masłowskas säregna idiom till läsbar svenska.

Den enda funderingen som jag har är om det inte hade varit lämpligt att översätta en del namn.  Huvudpersonen är ”Silny”, vilket är inte bara ett namn vilket som helst, utan betyder stark, kraftig, möjligen mäktig. Det finns flera sådana namn i romanen.

Masłowskas antihjältar är transformationens förlorare. De är dömda till arbetslöshet och försörjningsstöd, deras liv är en lång räcka slentrianmässiga dagar vars tristess bryts högst tillfälligt av småbrott och droger. Det är en hopplöshet utan ände, och som bara kan sluta i en katastrof.

Det enda i deras liv som kan skänka en antydan till mening är den brinnande patriotismen, som tycks ha som sin viktigaste – och kanske enda – grundval ett rabiat rysshat. Det inte bara definierar deras överlägsna polskhet, det förklarar också allt som är fel i Polen. Lika ”rationellt” som bekvämt. Och på sikt förmodligen helt förödande.

Romanen mynnar ut i en surrealistisk mardrömstripp.

Det är fascinerande på många plan. Men det finns också en hermetisk slutenhet i romanen som suger ut allt berättarsyre och lämnar läsaren om inte utanför så i varje fall starkt distanserad.

En litterär särling som jämförs med Kafka - "För Schulz är det overkliga endast sådant som människor inte kan dela med varandra"

Idag är det 75 år sedan den polsk-judiske författaren Bruno Schulz mördades.

Bruno Schulz föddes 1892 i Drohobycz, som då låg i provinsen Galizien inom kejsardömet Österrike-Ungern, och efter 1918 kom att tillhöra Polen (sedermera Sovjetunionen, sedermera Ukraina). Efter kortare utflykter i Lwów och Wien för arkitektur- respektive konststudier, som han aldrig avslutade, förblev han Drohobycz trogen fram till sin tragiska död. Här försörjde han sig som teckningslärare vid en lokal gymnasieskola, ett arbete som han vantrivdes monumentalt med.

Han lämnade sällan staden, men förde en omfattande korrespondens med det litterära Polens ledande personligheter. Hans samling berättelser ”Kanelbutikerna”slog ner som en bomb när de publicerades 1934. Även om det fanns kritiker på högerkanten som var skeptiska – till stor del som utslag av ren och skär antisemitism, med obligatoriskt inslag av rabiat nationalism – blev Schulz över en natt geniförklarad.

Hans berättelser är som drömsekvenser med drömmens egen logik. De omspänner drömmar, mardrömmar, fantasier och illusioner. För Schulz är det overkliga endast sådant som människor inte kan dela med varandra.

Utgångspunkten är alltid hemmakvarteren, men med hela världen ständigt inom räckhåll.

Språket är säreget poetiskt, rikt på mångtydiga metaforer. Det är som om Schulz ville tränga fram till ordens egentliga men dolda betydelse – i en tradition som ligger kabbalismen nära – och förstå Ursprunget, för att kunna återskapa världens enhet.

En trösterik tanke, kanske helt nödvändig för en ångestriden författare.

Schulz prosa har jämförts med Kafkas expressionism, andra influenser som brukar nämnas är surrealism, kreationism och psykoanalys. Men han är en särling, helt unik i sin egen rätt, och går egentligen inte att inordna in i någon strikt tradition.

1941 efter Nazitysklands anfall mot Sovjet tvingades Schulz att leva i Drohobyczs getto. Han hade ändå lite tur. Han hamnade under beskydd av den lokale Gestapochefen Felix Landau, en konstintresserad amatörmålare, som snabbt insåg att han i Schulz funnit en konstnärlig begåvning utöver det vanliga. Bruno Schulz blev Landaus Schutzjude mot att han utförde konstverk, målningar och teckningar, åt Gestapomannen.

Landau var mycket förtjust i practical jokes, och när han i november 1942 ”på skoj” dödade den judiske tandläkaren Löw, som var en annan Gestapomans skyddsling, betalade denne tillbaka med samma mynt. ”Om du dödar min jude så dödar jag din.” Han sköt Schulz på öppen gata med två skott i bakhuvudet.

Schulz blygsamma litterära kvarlåtenskap består av två böcker: Kanelbutikerna och Sanatoriet Timglaset.

Messianism och mångkultur

Jakobsböckerna

Olga Tokarczuk

Övers: Jan Henrik Swahn

Ariel förlag

Polsk litteratur är mest känd för sina poeter, men det finns också intressanta prosaister. Ett av de absolut mest spännande polska författarskapen idag är Olga Tokarczuks.  Hon debuterade redan 1979, och har sedan dess skrivit en lång rad säregna romaner med en alldeles egen stil och inopportunt aktuella ämnen.

Hennes genombrottsroman Gammeltida och andra tider från 1996 (på svenska 2006) är en (mar)drömresa genom den moderna historien, och är ett mästerverk helt i klass med den magiska realismens litterära giganter i Latinamerika.

Olga Tokarczuks senaste roman är ett mastodontverk som utspelar sig i mitten av 1700-talet. Europa plågas av sociala spänningar och Upplysningens idéer skrämmer makten allt mer. På andra sidan Atlanten får britterna allt svårare att hålla uppstudsiga kolonister i schack.

Och i Östeuropa går det politiskt splittrade en gång i tiden så mäktiga polska kungariket mot sin undergång. Landets dödsryckningar åtföljs av social oro, och som vanligt blir judarna syndabockar. 

Desperata bönder i Ukraina ställer till med blodiga pogromer, samtidigt som katolska kyrkan framför anklagelser om ritualmord. Det är visserligen mot påvens uttryckliga förbud mor sådana åsikter, men kyrkan i Polen är tillräckligt stark, och biskoparna tillräckligt skuldsatta hos judiska bankirer, för att strunta i påven där långt borta i Rom.

Då dyker han upp som ett ljus från öster, juden Jakob Frank från det ottomanska Turkiet. Han påstår sig vara Messias, och vinner snabbt många anhängare. Gruppen kring Frank är en märklig blandning av toppstyrd sekt, urkommunistisk egendomsgemenskap och sexuell lössläppthet.

Det judiska prästerskapet sätter sig i motvärn till heretikern, med understöd av delar av den katolska hierarkin, och Jakob tvingas fly tillbaka till Turkiet, där han konverterar till islam.

Tack vare hjälp från inflytelserika polska magnater och en del biskopar tillåts han återvända, och konverterar nu till kristendomen. Två gånger om.

Han fängslas, friges av de invaderande ryssarna, flyttar till Mähren, umgås med den österrikiske kejsaren, och slutar sina dagar på ett överdådigt slott utanför Frankfurt.

Ett fascinerande öde, och det är lätt att förstå att Tokarczuk ville skriva en roman om denne märklige man. Och fascinationen var tydligen så överväldigande att det blev ett monster till bok på 960 sidor!

Jakobsböckerna är en episk bladvändare, Tokarczuk kan berätta en historia och hennes språk är oemotståndligt levande, det gnistrar, doftar, skälver, triumferar och förtvivlar.

Ändå lämnar läsningen ett tomrum. Det är svårt att få grepp om huvudpersonen, hans dragningskraft förblir oförklarlig, han framstår mest som en manipulativ och tyrannisk posör och streber.

Aktualiteten är inte heller helt uppenbar. Assimileringens med uppgivande av sin identitet som diskriminerade grupper tvingas till för att undgå förtryck är ett fenomen som talar förstås till dagens läsare.

Likaså att kulturen består av en mängd fragment vars ursprung har fallit i glömska för länge sedan.

Men krävs det verkligen nästan tusen sidor för att berätta det?

Romanen har förvisso fått fin kritik, och belönats med Nike-priset, Polens förnämsta litterära utmärkelse, men samtidigt har romanen och författaren väckt starka kontroverser i hemlandet.

I en intervju strax efter att hon hade fått Nike-priset sa Tokarczuk bland annat att polackerna har fantiserat ihop en idealiserad bild av sin historia, att de har förträngt att de har varit slavägare och mördat judar. Det var dags att skriva Polens historia på nytt, utan att blunda för de hemskheter som har begåtts.

Tokarczuks uttalanden möttes omedelbart av en veritabel störtflod av hat och hot, med sällsynt grova sexistiska, xenofoba och antisemitiska tillmälen.

Frågan om polackernas mord på judar under andra världskriget har under senare år blivit föremål för seriös historisk forskning i Polen, medan det bland allmänheten är fortfarande i stor utsträckning ett rött skynke och en skymf mot en heroisk nation som fått lida så mycket.

Den som förnekar sina fel är dömd att upprepa dem. Om inte litteraturen sätter stopp för det förstås.

Olga Tokarczuk på svenska:

2002 - Spel på många små trummor (Gra na wielu bębenkach, 2001 [noveller] urval och översättning Jan Henrik Swahn, Ariel/Ellerström)

2005 - "Professor Andrews i Warszawa" [novell] (översättning Irena Grönberg). I antologin Navelsträngen i jorden (Tranan)

2005 - Daghus, natthus (Dom dzienny, dom nocny, översättning Jan Henrik Swahn, Ariel, 1998)

2006 - Gammeltida och andra tider (Prawiek i inne czasy, översättning Lennart Ilke, Ariel, 1996)

2009 - Löparna (Bieguni, översättning Jan Henrik Swahn, Ariel, 2007)

2010 - Styr din plog över de dödas ben (Prowadź swój pług przez kości umarłych, översättning Jan Henrik Swahn, Ariel, 2009)

2014 - Björnens ögonblick(Moment niedzwiedzia [essäer], översättning Jan Henrik Swahn, Ariel, 2014)

2015 - Jakobsböckerna (Księgi Jakubowe, översättning Jan Henrik Swahn, Ariel, 2014)

En hyllning och en sågning

I huvudet på Bruno Schulz

Maxim Biller

Övers: Anna Bengtsson

Ersatz

 I ”I huvudet på Bruno Schulz” hyllas en stor författare medan en annan, möjligen ännu större, sågas. Det är ganska typiskt för den kontroversielle tysk-judiske författaren Maxim Biller att svinga vilt åt olika håll, men vet aldrig vem som kan råka illa ut för hans giftiga penna.

Biller har till och med lyckats med bedriften att få en av sina romaner förbjuden av tysk domstol, en före detta flickvän och hennes mor kände sig skandaliserade.

I denna novell, eller om det är en kortroman, rör sig dock Biller i betydligt högre kulturella sfärer, även om miljön är den lilla staden Drohobycz i västra Ukraina, mer känd för sin oljeindustri än högtflytande kulturliv.

Året är 1938, och här bor den polsk-judiske författaren Bruno Schulz. Han plågas av en förlamande ångest, drömmer drömmar om spännande platser och intressanta människor, och mardrömmar om en eld som förtär allt och slukar människor.

Han skriver ett brev till Thomas Mann, han vill ha hjälp att publicera en novell på tyska, det skulle göra det möjligt att lämna Polen och komma till en värld som han uppfattar som friheten.

Han berättar också för den beundrade tyske författaren om att en dubbelgångare till honom har dykt upp i Drohobycz. Det är en tämligen otrevlig typ som drar antisemitiska anekdoter, bagatelliserar det nazistiska hotet och frossar i bildningshögfärd.

Budskapet är tydligt, bildning må vara bra, men en övertro på kultur och upplysning kan i vissa historiska situationer vara direkt farlig. Man stoppar inte barbariet med blott goda romaner, sublim musik och sofistikerad konst.

Mann får stå symbol för det bildade borgerskapets politiska vilsenhet och förvirring. Och de otäcka konsekvenser som det kan få.

Billers berättelse är också en personligt formulerad hyllning till Bruno Schulz litterära skaparkraft och även hela den värld som gick under tillsammans med honom i Förintelsen.

Flera andra författare har skrivit om Schulz, bland annat Philip Roth, Danilo Kis, Cynthia Ozick och Nicole Krauss. Bruno Schulz intar en upphöjd särställning i litterära kretsar, samtidigt som han är lite känd och läst bland den breda allmänheten. Det gäller inte minst i Schulz hemland Polen.

Hans verk omfattar egentligen bara två samlingar berättelser. Det är ”Kanelbutikerna” och ”Sanatoriet Timglaset”, båda finns på svenska i översättning av Johan Malm.

Det finns också mer eller mindre välgrundade uppgifter om ett romanmanuskript med titeln ”Messias” som skulle ha försvunnit under kriget. Jakten på manuset är för övrigt temat för Ozicks roman ”Messias i Stockholm”.

Bruno Schulz föddes 1892 i Drohobycz, som då låg i provinsen Galizien inom kejsardömet Österrike-Ungern, och efter 1918 kom att tillhöra Polen (sedermera Sovjetunionen, sedermera Ukraina). Efter kortare utflykter i Lwów och Wien för arkitektur- respektive konststudier, som han aldrig avslutade, förblev han Drohobycz trogen fram till sin tragiska död. Här försörjde han sig som teckningslärare vid en lokal gymnasieskola, ett arbete som han vantrivdes monumentalt med.

Han lämnade sällan staden, men förde en omfattande korrespondens med det litterära Polens ledande personligheter. ”Kanelbutikerna” slog ner som en bomb när de publicerades 1934. Även om det fanns kritiker på högerkanten som var skeptiska – till stor del som utslag av ren och skär antisemitism, med obligatoriskt inslag av rabiat nationalism – blev Schulz över en natt geniförklarad.

Hans berättelser är som drömsekvenser med drömmens egen logik. De omspänner drömmar, mardrömmar, fantasier och illusioner. För Schulz är det overkliga endast sådant som människor inte kan dela med varandra.

Utgångspunkten är alltid hemmakvarteren, men med hela världen ständigt inom räckhåll.

Språket är säreget poetiskt, rikt på mångtydiga metaforer. Det är som om Schulz ville tränga fram till ordens egentliga men dolda betydelse – i en tradition som ligger kabbalismen nära – och förstå Ursprunget, för att kunna återskapa världens enhet.

En trösterik tanke, kanske helt nödvändig för en ångestriden författare.

Schulz prosa har jämförts med Kafkas expressionism, andra influenser som brukar nämnas är surrealism, kreationism och psykoanalys. Men han är en särling, helt unik i sin egen rätt, och går egentligen inte att inordna in i någon strikt tradition.

1941 efter Nazitysklands anfall mot Sovjet tvingades Schulz att leva i Drohobyczs getto. Han hade ändå lite tur. Han hamnade under beskydd av den lokale Gestapochefen Felix Landau, en konstintresserad amatörmålare, som snabbt insåg att han i Schulz funnit en konstnärlig begåvning utöver det vanliga. Bruno Schulz blev Landaus Schutzjude mot att han utförde konstverk, målningar och teckningar, åt Gestapomannen.

Landau var mycket förtjust i practical jokes, och när han i november 1942 ”på skoj” dödade den judiske tandläkaren Löw, som var en annan Gestapomans skyddsling, betalade denne tillbaka med samma mynt. ”Om du dödar min jude så dödar jag din.” Han sköt Schulz på öppen gata med två skott i bakhuvudet.

Man har alltid känt till att Schulz utförde några freskmålningar i barnkammaren i den villa där Felix Landau bodde med sin familj. Freskerna hittades först 2001, men försvann efter några månader. Det visade sig att det israeliska Förintelseinstitutet Yad Vashem hade sågat ut dem från väggarna i villan och fört dem till Israel.

Händelsen ledde till ett infekterat bråk mellan Israel, Ukraina och Polen, som alla gjorde anspråk på att vara förvaltare av arvet efter Schulz.

Enstöringen Bruno Schulz som tillhörde ett litet minoritetsfolk skrev världslitteratur i sin provinsiella stad i Europas utkant på ett litet marginellt språk. Naturligtvis tillhör han ingen. Och alla.

Framgångens förlorare

Taksim

Andrzej Stasiuk

Övers: Tomas Håkansson

Ersatz

Europas geografiska centrum finns någonstans i skärningspunkten mellan östra Polen, västra Ukraina och Slovakien. Det är ett område som samtidigt är den yttersta periferin och befinner sig mycket långt från Europas politiska och ekonomiska maktcentra. Här bor globaliseringens förlorare i den gamla världen.

Den triumferande marknadsekonomin har gått hårt fram och förött stora delar av denna europeiska bakgård. Där det tidigare fanns en ineffektiv och föråldrad industri som garanterade sysselsättning till usla löner, finns nu – ingenting.

Den polska litteraturens enfant terrible Andrzej Stasiuk har alltid intresserat sig för denna del av Europa, och det är där som hans senaste roman också utspelar sig.

I denna förlorarnas tröstlösa gränsland hankar sig människorna fram genom handel, som går under det pretentiösa namnet export-import. Kinesiskt krimskrams, som ser ut som hämtat från amerikanska filmer, och som går sönder innan man ens börjar använda det, säljs på marknader, eller egentligen var som helst där det finns plats för ett bord eller en tältsäng, till priser som är löjligt låga, och närmar sig alltmer nollpunkten.

Lönsamheten är betydligt högre i en annan form av handel, den som tillfredsställer västvärldens ständigt växande efterfrågan på billig arbetskraft, inte minst för sexuella tjänster, som fortfarande väntar på att döpas om till ”kroppsnära”.

Det är också en bransch med långt större risker, något som romanens huvudpersoner Pawel och Wladek snabbt och brutalt får erfara.

Stasiuk är som vanligt en tonsäker stilist, med ett fantastiskt driv och energi i berättandet. Och som alltid hos honom korresponderar form och innehåll på ett närmast fulländat sätt. Vilket gör att man som läsare riskerar att bli övermätt på den vemodiga cynism som sänker sig som en dimma från Karpaterna över texten ju längre in i romanen man kommer.

En antydan till happy end bildar en välkommen ljuspunkt.

Det finns också något hoppfullt över upplösningen i det myllrande Istanbul, på gränsen mellan Europa och Asien.

En mästare på ofriserade tankar

Ofriserade tankar

Stanislaw Jerzy Lec
flera översättare
Ellerströms, 2012

Aforism är enligt Nationalencyklopedin en ”kärnfullt formulerad reflexion eller iakttagelse, gärna uttryckt som ett tänkespråk eller en lärosats.” Aforismens konst är erkänt svår, och aforistikerna få men uppburna. Tänk de La Rochefoucauld, Oscar Wilde eller Nietzsche. 1900-talets mästare inom genren var den polsk-judiske författaren Stanislaw Jerzy Lec.

Hans eget liv var en rik källa att ösa ur för slagfärdigt formulerade tankar. Han var född 1909 i den polska staden Lwów (tyska Lemberg, numera Lviv i Ukraina) i Habsburgmonarkins mångkulturella Galizien. Hans familj var förmögna sefardiska judar, som hade adlats för sina förtjänster för kejsardömet. Hans fullständiga namn var baron Stanislaw Jerzy de Tusch-Letz.

Redan som ung visade han en satirisk ådra. Det berättas att under gymnasietiden lär han på en affisch som uppmanade att lära sig simma ha klottrat ”Varför det? Panta rei.”

Under 30-talet lierar han sig med vänsterradikala kretsar i det nu pånyttfödda men auktoritära Polen, och måste 1936 fly för att undgå arrestering. 1939 när Sovjet intar Polens östra delar, hälsas det i likhet med många andra intellektuella med entusiasm av Lec, som bland annat skriver en hyllningsdikt till Stalin.

”Soluppgång, som brinner i brännugnar,

som stelnar i brospann,

som knyts i kulornas hot,

ett fosterland, som en bikupa om hösten,

en stilla ö i krigets brand

- det är Stalin!”

(min översättning)

Och den inledande aforismen i Ellerströms nyutgåva av hans ”Ofriserade tankar” lyder: ”När ni raserar statyer spara socklarna. De kan komma till användning.”

1941 när Nazityskland anfaller Sovjet fängslas Lec och hamnar i koncentrationsläger, men han lyckas fly därifrån – i tysk uniform! Han kämpar som kommunistisk partisan, och när kriget är över skickas han 1946 till Wien som pressattaché. ”Jag besökte Wien igen. Som jag har förändrats!”

1950 avviker han med sin familj till Israel, men återvänder till Polen efter två år. Han får publiceringsförbud, men situationen ändras drastiskt efter avstaliniseringen efter 1956. Han blir aforistikern och kåsören på modet, hans ”Ofriserade tankar” – i det polska originalet är de okammade – finns att läsa lite överallt, och de upprepas illmarigt av alla. De sammanfattar en hel historisk epok, med den livserfarnes hela visdomsförråd, men har också ett existentiellt klangbotten.

Lec använder hela arsenalen av ordlekar, ordvitsar, paradoxer, dubbeltydigheter, motsägelser, in absurdum-resonemang och halsbrytande metaforer. Hans måltavlor är småskurenhet, trångsynthet, enfald, kryperi, hyckleri och livsfientlighet. Men det finns också en mörk sida hos honom, något som han själv inte är omedveten om, han erkänner utan omsvep att cynism kan i vissa lägen vara den enda värdiga hållningen.

Lec lämnade efter sig mer än 2000 ”ofriserade tankar”, och som han själv skriver ”Jag drar de här ofriserade tankarna i håret.” I Ellerströms lilla bok finns bara ett litet urval, men ändå får både stort och smått plats.

En del är av rykande färsk karaktär. Den här är till exempel riktad till Göran Hägglund: ”Somliga hatar konst. Det är ett framsteg att de kan identifiera den.” Han kommenterar Melodifestivalen, ”Han uttryckte sig så banalt att det bara behöver tonsättas för att bli en hit.”, och bidrar till debatten om klasshatet, ”Varje klass har sin småborgerlighet.”

Jag saknar dock min favorit, ”Hans samvete var rent. Han använde det aldrig.”

Leonard Neuger skriver i bokens förord att Lec är det hebreiska ordet för pajas eller narr, och att Lecs mammas flicknamn var Safrin, som på hebreiska betyder författare. ”För att vara sig själv måste man vara någon.”

Inte vilken dagbok som helst

Idag är det Witold Gombrowicz´s födelsedag. Här en recension skriven lagom till 100-årsjubileet:

Det finns ett antal författare som trots att de är högt uppskattade och erkända inom litterära fackkretsar, är mer eller mindre okända för den breda läsande allmänheten. De bestås med lysande recensioner, nämns ständigt i Nobelprisspekulationer, refereras till som betydelsefulla och inflytesrika föregångare, och där tar det slut. (För övrigt är listan på dem som INTE har fått Nobelpriset minst lika intressant som den på de faktiska pristagarna – och de behöver inte alls vara okända och svårtillgängliga, ta bara Tolstoy, Strindberg eller Graham Greene som exempel.) En av de absolut främsta i de okända framståendes skara är polacken Witold Gombrowicz.

Han var född i en förmögen jordägarfamilj, tog juridikexamen men efter sin debut 1933, som blev väl mottagen inom den litterära eliten, ägnar han sig helt åt litteraturen. Sommaren 1939 åker han iväg på en resa till Argentina, där han överraskas av andra världskrigets utbrott, och där han kommer att stanna under mycket små omständigheter ända till 1963. De sista åren av sitt liv fram till sin död 1969 tillbringade han på franska Rivieran.

Hans prosa anses vara en viktig bro mellan modernism och postmodernism. Han tillmäts också en väsentlig roll inom modern filosofi, framför allt har han lämnat intressanta bidrag till existentialismen. Men det viktigaste och mest bestående inflytandet har han haft inom dramatiken, med pjäser som ”Yvonne, prinsessa av Burgund” och ”Vigseln”, med bl.a. världsberömda uppsättningar av Ingemar Bergman och Alf Sjöberg.

I år, närmare bestämt den fjärde augusti , är det hundraårsdagen av Gombrowicz`s födelsedag. Ingen blir profet i sitt eget land sägs det, och under många år stämde det väl in på Gombrowicz, som förutom att han här var lika okänd som överallt annars, behandlades också mycket ogint och avogt av både kritiker och makthavare i Polen. Nu verkar man dock ha tagit sitt förnuft till fånga, och inför jubileet har det polska parlamentet (vad säger våra riksdagsmän om det?!) utlyst 2004 till ett ”Gombrowicz-år”. Över hela landet anordnas det teaterfestivaler med uppsättningar av Gombrowicz`s pjäser, man har essätävlingar, föredrag och debatter, och pricken över i-et: femtio porträtt av författaren med citat ur hans verk har satts upp i tågvagnar på välfrekventerade linjer.

Här i Sverige gör Bonniers förlag en stor kulturinsats genom att ge ut Gombrowicz`s ”Dagbok I-III” i pocket till det facila priset av 59 kronor. Översättningen, som är ett litet mästerverk i sig, är gjord av den outtröttlige Anders Bodegård.

Dagboken omspänner en tidsrymd från 1953 till 1969, och är ett nyckelverk i Gombrowicz`s litterära produktion. Den har formen av en dagbok, där högt blandas med lågt, iakttagelser av triviala ting står sida vid sida med djuplodande diskussion av estetiska och filosofiska frågor. En anteckning kan lyda ”Idag åt jag en god fisk”, och det får tala för sig självt, nästa dag blir det en originell analys av Beethovens kvartett.

Men visst är det mest högt. Genomgående i ”Dagboken” är kommentar till och polemik med tidens ledande idéströmningar: katolicism, marxism, existentialism, ofta från positioner som inte är helt fientliga. Litterära ämnen behandlas kritiskt, och det vore synd att anklaga Gombrowicz för falsk blygsamhet, på ett ställe ger han sig till att förbättra Dantes ”Gudomliga Komedin” – och gör det faktiskt ganska skickligt!

Humorn – och självironin! – är ständigt närvarande, berättelsen om hur författaren dricker sig plakat under en poesiafton i Uruguay är dråplig, och belyser en sida hos Gombrowicz som väl inte alltid har uppskattats av hans omgivning.

Det kanske främsta syftet som Gombrowicz hade med skrivandet av ”Dagboken” var en slags dialog med sig själv. Som han uttrycker det, var dagboken sin egen kritiker, domare och regissör. Han söker också efter det konstnärligt och intellektuellt autentiska. Hans beskrivning av vänskapen med Bruno Schulz (ytterligare en i raden av framstående okända, jag hoppas att få återkomma till honom i dessa spalter) är föga smickrande för honom själv, och där tycks han hitta vägen till äktheten – att aldrig smickra, framför allt inte sig själv.

Samtidigt är han en mycket självmedveten person och författare, av många säkert uppfattad som självgod och mallig. Gombrowicz är överlag full av motsättningar, och han använder sitt litterära skapande till att lyfta fram och bearbeta dem. Resultatet blir fascinerande och förbluffande: esteten som berättar att konstutställningar ger honom huvudvärk, Författaren som tråkas ut av poesi, den existentialistiske filosofen som kallar Heiddeger och Nietzsche för narrar. ”Det är inte vi som skriver orden, det är de som skriver oss.” citerar han sig själv (från dramat ”Vigseln”).

Gombrowicz har ett rykte om sig som en svårtillgänglig författare. Och visst är ”Dagboken” bitvis tungläst, ibland obegriplig. Han smickrar inte, han kräver. Men för det tålmodige ger han en hel del i utbyte. Han drar sig inte för sensationella handlingar, groteska karaktärer och svart humor. Han besitter en fantastisk språklig flexibilitet med ett brett stilistiskt register. Även om det ibland kan vara svårt blir det aldrig tråkigt. Det är tankeväckande, originellt och absorberande. Den kanske inte kommer att förändra ditt liv, men den kommer garanterat att ge dig nya infallsvinklar på många fenomen som rör Konsten och Livet. ”Den som inte skriver med bläck, skriver med blod.” säger Gombrowicz. Och han avskydde känslosamhet.