Att betala priset för sin sanning

Ensam

av Alfhild Agrell

Östagötateatern:

Medverkande: Marika Strand, Caroline Harrysson, Peter Sundberg, Per Burell, Peter Jansson, Kerstin Eriksson

Regi: Martin Rosengardten

Scenografi/kostym: Magnus Möllerstedt

Ljusdesign: Linn Persson

Ljuddesign: Michael Andersson

Mask: Lena Stranger Weinar

”För att sätta sig upp mot det bestående måste man vara antingen förbannat dum eller förbannat stark.” Den lätt cyniske doktor Sandéns ord anger grundtemat i Alfhild Agrells pjäs ”Ensam”, som spelades i Härnösand i en uppsättning av Östgötateatern på tisdag kväll.

Den gode doktorn konstaterar också att dramats huvudperson Thora Edlin varken är tillräckligt dum eller stark. I det är hon långt ifrån ensam, få, om ens några, av oss, är beredda att fullt ut ifrågasätta samhällets grundvalar, och framför allt att betala priset.

Ensam hade premiär 1886, det var en brytningstid då existentiella frågor diskuterades flitigt på teaterscenerna – tankarna går osökt till Ibsen. Agrell gestaltar mycket skickligt, minst lika skickligt som sin norska kollega, problematiken kring konflikten mellan individ och samhälle, den framväxande individualismens krav på att vara sann mot sig själv och sina övertygelser, att förkasta livslögnen och våga stå upp för sanningen – sin sanning.

Det är lätt att dela Thora Edlins vånda och inre strid, sympatierna och identifikationen är helt på hennes sida.

Pjäsen tar i lika hög grad upp ett annat av den tidens brännande debattämnen, kvinnofrågan.  Och även om den på inget sätt är avförd från dagordningen idag, är ändå frågor om hemlighetsmakeri och skam för att han fött ett ”oäkta” barn, tämligen överspelade i dagens svenska samhälle, och hela den delen av dramat kändes enbart mossig och trist förutsägbar.

Pjäsens karaktär som kostymdrama – de tjusiga kläderna till trots – förstärker ytterligare temats inaktualitet. Det märktes också på rollgestaltningen. De existentiella frågornas levande människor förvandlas i kvinnofrågan till fyrkantiga pappfigurer som förkunnade idéer.

Men om Ensam är tematiskt ojämn håller den hög dramatisk kvalitet rakt genom. Tempot är välavvägt högt, replikväxlingen rapp, träffsäker och med mycket avväpnande humor.

Pjäsen är dessutom utomordentligt välspelad, Östgötateatern är en trevlig ny bekantskap, alla skådespelarprestationerna förtjänar beröm.

Alfhild Agrells renässans fortsätter sitt välförtjänta segertåg. Salongen var välfylld på Härnösands teater, och det var särskilt glädjande att så många ungdomar fann vägen dit.

Tidigare under dagen presenterades Alfhild Agrells plats och idéer för konstnärlig gestaltning för platsen. Kommunen har ju beslutat att namnge en plats i Härnösand till Alfhild Agrells minne, och fem konstnärer har arbetat under två dagar med idéer för hur den kan komma till liv genom konstnärlig utformning.

Foto: Ola Kjelbye

Återupptäckt Agrell gestaltad i dans

Renässansen för Alfhild Agrell tar sig många olika uttryck. Det senaste bidraget är Elin Kristofferssons dansföreställning i Naturum som utgår ifrån novellen Sorg från 1898.

Föreställningen är betitlad ”Känn hur det skälver” och är en sinnlig och plastisk gestaltning som pendlar mellan stillhetens harmoni och brutalt våld, mellan blind hänsynslöshet och desperat vård, den går från självklar närvaro till flykt i panik.

Inramningen med Skulebergets branta väldighet i bakgrunden förhöjer den estetiska upplevelsen. Elin Kristoffersson dansar ute, och inte minst de lynniga vindbyarna gör dansen tekniskt svårare, vädrets makter skapar en utmaning för dansaren, samtidigt som det tillför föreställningen en ny dimension.

Musiken av Apocalyptica och Metallica är kongenial med dansen, och skänker åtminstone mig en helt ny förståelse av hårdrockens musikaliska universum.

Elin Kristoffersson berättar att hon var mycket tilltalad av innerligheten i Agrells text. För Alfhild Agrell-sällskapet som är initiativtagare till föreställningen handlar det om att låta författaren komma till tals på många olika sätt. Och Naturum har ju som mål att kommunicera en bättre förståelse av naturen, och det sker bäst genom att tala till olika sinnen, lika mycket till förnuftet och intellektet som känslan och intuitionen.

Dansföreställningen är baserad på Alfhild Agrells novell Sorg, som ingår i samlingen Nordanfrån. Den utgavs första gången 1898 under pseudonymen Stig Stigson. Det passade sig inte för ärbara damer att ägna sig åt skriverier, och om de ändå envisades med dylikt, blev de inte riktigt tagna på allvar.

Novellen är egentligen en prosadikt, förmodligen Agrells enda försök i den genren. Den saknar yttre handling, utan är ett poetiskt flöde som beskriver järnvägsdragningens förödande konsekvenser för naturen.

Skog huggs ner, djuren tvingas fly, Agrells natur är besjälad och befolkas av mytiska varelser, som också de blir hemlösa. Människan är girig, naturen är värnlös – skogen har sorg.

Novellen lästes i sin helhet av Gun Rosvall från Alfhild Agrell-sällskapet.

Räddad av Alfhild Agrell

En lång rad lyckliga tillfälligheter förde Farrah Mustajärvi från Iran till Härnösandsförfattaren Alfhild Agrell.

Farrah kom till Sverige som flykting 1986. Hon bemödade sig om att lära sig språket som fort som möjligt. På SFI-kursen i Linköping fick hon läsa Strindbergs ”Fröken Julie”. Och det blev en chock.

-          Jag har alltid trott att i Norden finns en utvecklad kultur med jämlikhet och rättvisa. Och så läser jag en klassiker där kvinnan tar livet av sig därför att hon vågade ignorera klasskillnader! säger Farrah Mustajärvi.

Hon kunde inte förlika sig med att detta kvinnofientliga drama skulle vara en av den svenska litteraturens höjdpunkter.

Farrah är utbildad matematiker och programmerare, men litteratur betyder mycket för henne.

-          Som invandrare är det viktigt att slå rot, och för mig är bästa sättet att hitta en författare som jag kan knyta an till, säger Farrah.

Hon påbörjade ett systematiskt sökande, det blev ”en ryggsäck med böcker” från biblioteket varje vecka under 15 år. Men hon hittar ”sin” författare tack vare en slump. Hon råkar läsa en presentation av Alfhild Agrells drama ”Räddad” i en katalog från förlaget Rosenlarv.

-          Jag beställde boken, läste den, och det var som ett hammarslag, säger Farrah Mustajärvi.

Räddad gjorde ett så starkt intryck att hon bestämde sig att översätta den till farsi, och på det sättet göra den tillgänglig för långt fler än bara de svensktalande. 2009 var översättning klar.

Och för Farrah Mustajärvi började ett spännande litterärt äventyr.

-          Jag läser allt av Agrell, och inte bara en utan flera gånger. Hon är så mångbottnad, jag hittar något nytt hela tiden, säger Farrah.

Hon betonar också att Alfhild Agrell är en högst aktuell författare, och räknar upp flera teman som återkommer i hennes författarskap: psykiska åkommor, miljöproblem, finanskriser, konformism i samhället.

2010 bestämmer sig Farrah att resa upp till Härnösand på Agrells födelsedag, och hylla henne genom att läsa ur sin farsiöversättning på författarens grav. Nästa lyckliga slump är att redaktören på Rosenlarv råkar vara Moa Holmqvist, som är från Härnösand. Hon sätter Farrah i kontakt med en kvinnogrupp i Härnösand som har börjat intressera sig för den då nästan helt bortglömda författaren.

Resten är som det heter historia. Och en del av den historien är att Alfhild Agrell-sällskapet bildas. Farrah Mustajärvi protesterar när Anna-Lena Lundblad från sällskapet säger att hon är upphov till sällskapet, men går gärna med på att bli kallad dess ”katalysator”.

Alfhild Agrell-sällskapets senaste aktivitet är ett samarbete med Mittuniversitetets förskollärarutbildning kring författarens enda saga ”Pompom”, illustrerad av Elsa Beskow. Det har resulterat i en utställning på Sambiblioteket, dockteater, med mera.

I samband med projektet har Gun-Britt Hedström från Umeå föreläst om Pompom ur språk- och bildsynpunkt, medan Farrah Mustajärvi har hållit ett föredrag om sagan ur ett matematiskt perspektiv. Agrell umgicks med väldens första kvinnliga matematikprofessor (och Sveriges första kvinnliga professor!) Sonja Kovalevsky, och hade trots avsaknad av formell utbildning god förståelse av matematikens lagar.

-          Det är ett fyrverkeri av tal, hon är som vår tids da Vinci, säger Farrah Mustajärvi.

För mer info se Alfhild Agrell-sällskapets hemsida: www.alfhildagrell.se