Veckan som kommer Vecka 50

Wikileaks fortsätter att läcka. USA:s ambassad bevakade svenska medborgare i samarbete med svenska myndigheter. Regeringen vet ingenting om det, men har informerat riksdagen om det man ingenting visste om.

På måndag är det Lucia. Det är en helg som jag uppskattar mycket. Ingen dålig syn när tusentals svenskar spökar ut sig i lakan och glitter för att hylla en blattebrud från Sicilien. Mörkret är alltid inhemskt, ljuset kommer utifrån.

På tisdag är det 110 år sedan Max Planck publicerade sin teori om svartkroppsstrålningen. Det räknas som kvantteorins och den moderna fysikens början. Efter det skulle världen, som vi känner den, aldrig mer bli densamma.

På onsdag fyller den brasilianske arkitekten Oscar Niemeyer år. För tre år sedan när han fyllde 100 (!), skrev jag följande lilla hyllning:
Den världsberömde brasilianske arkitekten Oscar Niemeyer har fyllt 100 år. Han är mest känd som mannen bakom Brasiliens nya huvudstad Brasilia, ett gigantiskt, och inte helt okontroversiellt, projekt, initierad av den vänstersocialistiske presidenten Kubitschek 1956. Under fem år byggde man upp från början en miljonstad mitt ute i ingenstans.

Niemeyer har förenat inspiration från det brasilianska landskapet med den moderna arkitekturens universella språk. Man har kallat hans stil för den första nationella stilen inom modernismen. Funktionalismens raka linjer och räta vinklar har hos honom ersatts av kurvor och vågor, tydligt inspirerade av hemlandets strandlinjer och kullar.

1945 gick Niemeyer med i det brasilianska kommunistpartiet, och han har förblivit en trogen kommunist. På grund av det var han tvungen att avböja erbjudandet att undervisa vid Harvard, och senare vid Yale, eftersom han vägrades inresevisum till USA. Det hände senare flera gånger igen. Under militärdiktaturen 1964-85 drabbades Niemeyer först av yrkesförbud, och tvingades senare i exil i Europa. 1963 fick han Lenins Fredspris. Fidel Castro lär ha sagt att han och Oscar Niemeyer är de sista sanna kommunisterna.

Sin socialistiska övertygelse till trots har Niemeyer alltid ritat för eliten och makten. Byggnader åt det breda folkflertalet har inte intresserat honom, och vid ett tillfälle idiotförklarade han Bauhausskolans grundare Walter Gropius, som kritiserade Niemeyers hus för att det inte lämpade sig för massproduktion. I sin självbiografi skriver Niemeyer att han ändå hoppas nå folket genom den överraskande skönheten i sina byggnader.

Trots sin höga ålder fortsätter Niemeyer att arbeta. Hans senaste projekt kan bli en ny huvudstad i Angola. Det blir ett storslaget projekt, helt i Niemeyers stil. Den planeras bli fyra gånger så stor som Brasilia, och om den byggs i samma tempo som den brasilianska huvudstaden blir det klart när Niemeyer är 115 år. Han säger sig vara beredd att åta sig uppdraget.

På torsdag är det födelsedag för en annan storhet, nämligen den amerikanske författaren Philip K.Dick. Han räknas som en av världens främsta science fiction-författare, och har efter sin död 1982 blivit närmast kultförklarad. Han gjorde sig också bemärkt genom att påstå att den polske sf-författaren Stanislaw Lem inte existerar, och hans namn var en förkortning av ett täcknamn för en hemlig sovjetisk underrättelseorganisation vars mål det var att infiltrera sf-kretsarna i Väst. Dick avslöjar Lem, det ni.

På fredag är det Kaspar Hausers dödsdag. Hans öde fortsätter att fascinera inte minst tack vare Werner Herzogs märkliga film. En kuriositet i sammanhanget är att Hausers förmyndare var filosofen Ludwig Feuerbachs far. Kanske att det enigmatiska hittebarnet spelade en roll i filosofihistorien också?

På lördag är det precis ett år sedan som GM beslutade att lägga ner Saab. Än så länge rör liket på sig förvånansvärt piggt. Jag hade förmånen att vara i Trollhättan på senvintern då Spykeraffären blev klar och Saab var räddad, åtminstone för den här gången. Jag träffade massor av fantastiska människor där, och kom en kort tid att dela deras bekymmer, rädsla och glädje. Jag håller tummarna för det anrika bilföretaget, och framför allt dess anställda. Er tillägnas reportaget om ett Trollhättan i osäkerhetens och väntans tider:

Trollhättan hälsade mig välkommen med strålande solsken och vinterskrud. Snö och kyla har varit ovanligt här under en längre tid, men i år har Trollhättan i likhet med övriga Sverige fått uppleva en riktig vinter.

Det är en kort promenad från järnvägsstationen till stadens centrum. En småstadskänsla infinner sig snabbt, dock modell lite större. Bebyggelsen är genomgående låg, det är rejäla tegelhus, fasaderna är välskötta. Huvudstråket heter föga överraskande Kungsgatan, (parallellt med den ligger den betydligt mer undanskymda Drottninggatan), den löper tvärs genom hela centrum, och mynnar ut i ett stort torg, som inte heller särskilt överraskande heter Drottningtorget.

Tempot här är avsevärt lägre än i storstaden Göteborg, som bara ligger 50 minuters tågresa härifrån. Allt är så lugnt och nästan sävligt. Föräldrar promenerar med barnvagnar, ungdomar sitter på fik och knappar på sina mobiltelefoner, människor går in och ut ur affärer.
Det är så NORMALT. För den som inte visste, finns det inte ett spår, inte ett tecken på att här har det under ett år utspelats ett drama, där framtiden stod på spel för stora delar av stadens befolkning. Och kanske staden själv också.

Sant är att alla anser att dramat är över. Åtminstone för den här gången. Men Trollhätteborna är luttrade vid det här laget, och så fort någon har konstaterat att affären med Spyker är i hamn och Saab är räddat, skyndar de sig att tillägga "Men man vet aldrig!"

Trollhättan och bygderna runt om är hårt drabbade sedan tidigare. Arbetslösheten ligger på elva procent, bland ungdomar är den 14, bland medlemmar i IF Metall 17 procent, möjligen högre.

- Det värsta var ovissheten, säger Claes Grönlund. Under ett helt år levde vi från den ena dagen till den andra. Det gick inte att planera någonting. Inga ombyggnader på huset, inga större inköp, ingenting. Och det var precis samma sak på kommunal nivå.

Claes är i 40-årsåldern, han är född i Trollhättan och har bott där hela sitt liv. Han har en liten dotter på tre år, hans fru arbetar som personlig assistent. De bor i en charmig äldre villa i utkanten av Trollhättan. Claes har arbetat i tio år på Saab. Han jobbar med teknisk utveckling, och trivs mycket bra med det.

Saab-fabriken i Trollhättan är en liten men komplett anläggning, Claes använder uttrycket "litet storföretag", där allt kunnande är samlat på ett och samma ställe. Det är lätt att ha överblick över verksamheten, samtidigt som beslutsvägar är relativt korta, och kontakterna är direkta och personliga.

- Jag vet var produktionschefen sitter, och han vet vad jag heter.

"Litet" är i det här sammanhanget ett mycket relativt begrepp. Det stämmer säkert om man jämför med andra anläggningar i världen, men tittar man ut över Saabs fabrik i Trollhättan ser det ut som ett helt litet samhälle i sig, och ger inte alls något litet intryck. Det förstärks också av alla breda vägar som korsar området. Anläggningen är belägen på gammalt bondland, här var förr åkrar, och här och var står det faktiskt gamla lador, som trotsiga gerillabaser i fientligt industriland.

Med GM kom man bort från det småskaliga, vilket Claes tycker var helt fel.

- Det blir bättre med Spyker, tror Claes, men det avgörande är att Saab får behålla sin självständighet, och därmed sin särart.

Inte utan en viss bitterhet konstaterar Claes att GM har mjölkat Saab på tekniskt kunnande, utan att ge någonting tillbaka. Jag påminns om att Saab är faktiskt ett bilföretag som alltid har legat i framkant när det gäller tekniska innovationer. Saab var först med framhjuldrift, något som är en självklarhet i alla bilar idag. Det var också Saab som utvecklade turbomotorn.
Claes berättar om hur man under en period som ovissheten kulminerade hade ett stormöte för all personal med peptalk. "Nu är allt uppåt, nu är allt framåt". Tre timmar efter mötet kom besked om nedläggning. Det var så chockerande att ingen ville inse den bittra sanningen.
Nedläggningsbesked den 18 december är en vattendelare i Trollhättan. Efter det vågar ingen ta någonting för givet. "Men man vet aldrig" blir som ett mantra.

Samtidigt behöver människor ha hopp, alla vill gärna tro på någonting.

- Beskedet om Spykeraffären hälsades därför med glädje, "superglädje", säger Claes, och många andades ut.

- Det var första fredagen på ett år som vi inte väntade på varsel eller uppsägning.

Claes beskriver det gångna året som "surrealistiskt". Han är full av beundran för de anställda på Saab, som trots den närmast omöjliga situationen aldrig slutade att tro på en framtid för företaget, och framför allt fortsatte att arbeta, och producera en "riktig kvalitetsprodukt".
Han berömmer också den lokala företagsledningen, med vd:n Jan-Åke Jonsson i spetsen, för att de tillsammans med de anställda kämpade för att rädda företaget.

Claes ger ett underbetyg åt regeringen. Han påpekar att andra länder satsar på sin bilindustri, men inte Sverige. Regeringen bekänner sig till en kapitalistisk filosofi, och slår undan benen på viktiga företag.

- Hon borde ha hållit tyst, säger han med tydlig adress till Maud Olofsson. Det var klantigt, och avbönen nu hjälper inte.

Samtidigt är han skeptisk till om de rödgröna skulle ha hanterat situationen som mycket bättre.

Facket får däremot godkänt, de har skött sig väl, han önskar bara att informationen hade varit bättre, som det var nu fick de veta det mesta genom media.

- Det är absurt att framtiden i Trollhättan bestäms i Detroit, och av USA:s regering, säger Claes Grönlund.

Han föreslår lite osäkert att facket måste knyta globala nätverk för att inte komma till korta i en globaliserad värld.

Det är möjligt att Claes här sätter fingret på arbetarrörelsens och vänsterns stora svaghet idag. Man agerar nationellt, och den klassiska vänsterpolitikens instrument hör till nationalstaten, medan kapitalet är globalt, och blir därmed i stor utsträckning oåtkomligt.

- Följer man Göta älv härifrån och ner till Göteborg är det som en kyrkogård av nedlagda industrier, säger Leif Håkansson, ombudsman på IF Metall.

En nedläggning av Saab skulle drabba mellan 7 000 och 15 000 människor, lite beroende på hur man räknar. Ett annat sätt att uttrycka det på är att omkring 20 procent, en femtedel, av Trollhättans befolkning skulle drabbas.

Vi träffas på IF Metalls kontor som ligger inne i det fina kulturhuset, där det finns bibliotek, teater och konsthall, i stadens centrum. Leif Håkansson berättar att 600 personer sas upp från Saab i april, och det var en god "övning" för facket hur man hanterar en sådan situation. Han understryker att dessa personer blev arbetslösa under en tid då arbetsmarknaden såg iskall ut. Också ersättningssystemen har blivit lika iskalla, nivåerna har sänkts, kraven har blivit orimliga, och vid minsta miss riskerar man drakoniska konsekvenser. Mycket av en ombudsmans jobb går ut på att hjälpa medlemmar som kommit i kläm mellan A-kassan, Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan.

- Problemen beror ofta på medlemmarnas eget slarv, säger Leif Håkansson, men straffet är fullständigt orimligt högt.

Att beröva människor deras försörjning kan onekligen kallas orimligt.

Leif Håkansson har arbetat som ombudsman på IF Metalls avdelning Norra Älvsborg sedan 2005. Han bor inte i Trollhättan, utan i närbelägna Lilla Edet. Där är han aktiv i lokalpolitiken. Lilla Edet är till skillnad från Trollhättan, där socialdemokraterna har egen majoritet, centerpartistiskt styrt. Utvecklingen i Lilla Edet är inte heller särskilt uppmuntrande med flera tunga industrinedläggningar. Leif Håkansson är mycket kritisk till regeringens agerande, och hans särskilda hatföremål är industriminister Maud Olofsson.

- Det hade varit bättre med en moderat på den posten! utbrister han. Det får du gärna skriva!

Han förtydligar: moderaterna har en syn på industri- och energipolitik som mer sammanfaller med fackets. Centerpartiet har däremot aldrig trott på industriell utveckling, och partiet förstår inte betydelsen av industri i allmänhet, och fordonsindustri i synnerhet. Han är mer försonlig om statssekreterare Jöran Hägglund. Framför allt hoppas han på en rödgrön valseger i höst. Det finns en grundmurad kunskap om industrin bland socialdemokratiska politiker, han nämner främst Thomas Eneroth.

Jag frågar om hur han ser på Vänsterpartiet och Miljöpartiet i det sammanhanget. Han rycker på axlarna.

- Det är stor skillnad på båda partierna jämfört med för tio år sedan.

Han menar det förstås som något positivt.

Leif Håkansson är övertygad om att det finns en framtid för Trollhättan och för Saab. Han talar om all den kompetens som finns, och just kompetensen är något som jag får höra nämnas mycket ofta när jag träffar människor i Trollhättan. En källa till stolthet och framtidstro.
- Men, påpekar Leif Håkansson, många människors liv kommer att gå i kras på vägen. Alla dessa omstruktureringar, ägarbyten och förändringar är som en naturkraft som lämnar ett visst "spill" efter sig. Det är bara det att "spillet" består av människor.

I Trollhättan inrättades i september 2009 en särskild avdelning av Arbetsförmedlingen med inriktning på Industri. Tanken var givetvis att tillföra en extra resurs om nedläggningen av Saab blev verklighet.

- Jag är just nu väldigt optimistisk, säger förmedlingens chef Bosse Carlsson.

Han vill mycket gärna berätta en historia om när han var i en möbelaffär när beskedet om att Spykeraffären var i hamn kom. Affärens ägare vände sig till en av sina anställda försäljare och utbrast: "Om det är sant har du heltid från imorgon!"

Bosse Carlsson säger också att intresset har ökat för att "se över sin situation", en omskrivning för att flytta. Företag från bland annat Finspång har tydligen redan varit på besök för att värva kompetent arbetskraft.

- Tekniker och ingenjörer är ju bristyrken, det är värre för de kollektivanställda.

Han är medveten om att det finns en grupp människor, förhoppningsvis en liten sådan, som är "körd". Mest handlar det om äldre personer.

Han gläder sig åt att det är stort drag efter platser på Lärcenter i Trollhättan. Tyvärr har antalet platser på arbetsmarknadsutbildningar på riksnivå minskat.

- Det är min bergfasta övertygelse, grundat på gedigen kunskap och omfattande erfarenhet, att arbetsmarknadsutbildning är den snabbaste och effektivaste vägen till ett nytt jobb.

Jag träffar kommunstyrelsens ordförande Gert-Inge Andersson (S) på hans rum högst upp i kommunhuset med utsikt över hela staden. Mötet har bokats av hans sekreterare. Han är en upptagen man, och jag har bara fått en halvtimme. Dessvärre hade sekreteraren slarvat med att föra in mötet i Gert-Inges almanacka, och jag får vänta tio minuter efter utsatt tid tills hon får tag på honom i matsalen. Av halvtimmen har det blivit tjugo minuter. Han ber om ursäkt, men tyvärr, det är mycket som väntar.

Gert-Inge Andersson ser en smula blyg och nästan skör ut, har ett lågmält sätt, och man undrar hur han kunde stå pall när det blåste som värst. Men skenet bedrar, han är en kämpe av den gamla stammen, van att ta tag i problem. Paradoxalt nog är mycket av hans styrka just att han inte är en stridens man. Ibland låter han som en managementkonsult: "Det gäller att se framåt", "Man ska fokusera på lösningar, inte konflikter", "Det är viktigt att tänka konstruktivt".

Jag frågar om hans inställning till regeringen agerande. Han svarar att visst har det gjorts några olyckliga uttalanden, "men nu gäller det att se framåt". Kontakterna med regeringen har annars varit bra. Han anser inte att det spelar någon roll om Saab är utlandsägt, "man har den ägare man har". Om Spyker är rätt partner, "det får framtiden utvisa". Han har idel lovord till både facket och företagets lokala ledning. Givetvis blir Jan-Åke Jonsson omnämnd.

På lokalplanet var Gert-Inge Andersson den som hade högsta ansvaret, men det var aldrig en börda, försäkrar han mig:

- Jag tänkte inte så mycket på det då, det gällde bara att hitta lösningar.

Han ska avgå nu som kommunstyrelsens ordförande, men det har ingenting med Saab att göra.

Det vore fel att se Gert-Inge Andersson som en mes, någon som av en hård verklighet har stöpts om till en krass pragmatism villige riddare, som hela tiden bara parerar en för tillfället uppkommen obehaglig situation.

Han har varit med länge, och är luttrad som få, däri är han en hembygdens sanne son, men han saknar verkligen inte visioner.

- Vi lever i en osäker värld, och det här är långt ifrån den första krisen som drabbar oss. 90-talets kris medförde en hög arbetslöshet, och det såg mycket mörkt ut då också.

Följden blev att det fattades ett strategiskt beslut att ändra radikalt i anställningsstrukturen. På ren svenska betyder det att Trollhättan bestämde sig för att göra sig kvitt beroendet av industrin i allmänhet, och storföretagen i synnerhet.

Det är ett arbete som fortfarande fortsätter, och Gert-Inge säger att mycket har hänt. Han pekar på det innovationscentrum som har skapats, Högskolan Väst, som är specialiserad på tekniska utbildningar - jag träffar varje dag på tåget en stor grupp unga människor från Göteborg som tydligen pendlar till högskolan dagligen - , handeln expanderar, antalet tjänsteföretag ökar, och sist men inte minst har Trollhättan Film i Väst.

- Just det, säger jag, Trollywood, va?

Han nickar leende, glad över att jag var bekant med begreppet, och berättar stolt att 60 procent av all långfilm i Sverige spelas in i Trollhättan.

- Man kan träffa Mikael Persbrandt, och även kända utländska skådespelare, ute på promenad på stan.

En viktig satsning är också motorvägen till Göteborg, och dubbelspår för järnvägen på sträckan Vänersborg- Trollhättan-Göteborg.

Ambitionen är att öka kommunens befolkning från dagens 55 000 till 70 000 inom några år. Inte undra på att för alla som jag talar med finns inte en nedläggning av Saab på kartan. Jag kommer att tänka på Leif Håkanssons ord: "Det här företaget har en sagolik förmåga att överleva. Det är som katten. Frågan är bara när det har förbrukat alla sina nio liv."

Trollhättan tar avsked med blåst och mulet väder. På väg till järnvägsstationen kommer jag äntligen på vad som var udda och avvikande i stadsbilden i Trollhättan - ingen annanstans har jag någonsin sett så iögonfallande många Saab-bilar som här.

Veckan avslutas med årsdagen av grundandet av universitetet i Lund 1666. Ett lärosäte som platsar bland världens 100 främsta är något att vara stolt över. Också för oss som bara varit där i Lund en enda gång, på skolresa i början av 70-talet. Minnet är vagt, men trevligt. Grattis Lund!

Veckan som kommer Vecka 49

Wikileaks fortsätter att läcka. Det är riktigt underhållande att läsa alla patetiska försök att bemöta de pinsamma avslöjandena. Antingen tar man till brösttoner och talar vitt och brett om vilken fara som publiceringen av dokumenten medför och alla liv som hotas - vilka? - eller så försöker man avfärda pinsamheterna med en axelryckning, amerikanska diplomater har missförstått, det är osannolikt, och egentligen är det inte alls uppseendeväckande på något sätt. Konsten att snacka sig ur den penibla situationen då man påträffas med brallorna nere antar allt fler nya kreativa former.

Den kommande veckan börjar med Finlands nationaldag på måndag. Efter giftermål med Ruotsi, och tvångsäktenskap med Venäjä kunde finländarna 1917 äntligen bli herrar i eget hus. Det började inte så bra, men tog sig så småningom. Efter så där 60-70 år. Det blir gärna så i länder med händelserik historia. Och finnarna själva hävdar att Finland är det enda landet i Norden som över huvudtaget har en historia. De andra har bara en räcka händelser.

En händelse som ser ut som en tanke är att Tjekan, alltså föregångaren till KGB, bildades dagen efter Finlands självständighet. Förr i tiden, det som var den gamla - goda eller onda, beror på vem man frågar - tiden firade man faktiskt Tjekandagen. Svenska SÄPO brukade dagen till ära utvisa ett antal sovjetiska diplomater, med hänvisning till att de var spioner. Vilket de säkert var. Det brukar diplomater vara. Se inledningsstycket.

På onsdag är det årsdagen av att påven Pius IX - som kan ståta med det längsta pontifikatet i historien, han var påve i 31 år - proklamerade dogmen om Jungfru Marie obefläckade avlelse. Eftersom han dessutom förklarade ofelbarhetsdogmen, som innebär att påven är ofelbar, är det lika bra att ta detta beslut på största allvar. Det inneträffade 1854, vilket kan tyckas som inte så länge sedan. Vad de goda katolikerna dessförinnan ansåg att Maria och Josef hade för sig i sänghalmen vet jag inte. Men man fattar ju att Guds son och en vanlig hederlig påsättning går liksom inte så bra ihop.

På tal om inte så länge sedan. På torsdag är det 100 år sedan tiondet avskaffades.

På fredag är det Internationella dagen för mänskliga rättigheter. Att döma av tillståndet i världen, då som nu, är det en bemärkelsedag som de flesta har missat.

På lördag är det årsdagen av Tysklands och Italiens krigsförklaring mot USA 1941. Även om det finns alltid någon form av logik i all galenskap, borde det vara ett av världshistoriens mest korkade beslut någonsin alla kategorier.

Veckan avslutas med att det är 140 år sedan - återigen på tal om nära i tiden - som Joseph H. Rainey blev den första svarta kongressledamoten i USA. Man skulle kunna säga att han banade väg för Obama. Sedan tog det bara drygt 130 år - och nu plötsligt blir det mycket - innan det var möjligt. Så visst går det sakta, men det går i alla fall åt rätt håll.

Veckan som kommer Vecka 48

Nu har det oerhörda hänt. Påven har sagt att det kan vara OK med kondom. Visserligen under vissa särskilda omständigheter, och allt det där, men har man sagt A brukar man få säga B. Förr eller senare. Och de flesta struntar nog ändå i de särskilda omständigheterna, och uppfattar bara att det är acceptabelt. Tänk bara vilken lättnad för all världens katoliker. De flesta har i alla fall inte brytt sig om preventivmedelsförbudet, och nu slipper de synda. Tänk bara vilken framgång det kan bli i kamp mot aids, och andra könssjukdomar. Tänk bara vilka perspektiv det öppnar för familjeplanering och inte minst kvinnans ställning i världen. Heja Bengt XVI!

Det där med påvar är knepigt. Särskilt när de ska väljas. En massa kardinaler utspökade i scharlakansröda nattskjortor stängs in i Castel d´Angelo (är det väl?) och likt indianer skickar de upp röksignaler som talar om hur landet ligger i valprocessen (något att ta efter för sossarna?). Den 29 november 1268 avled påven Clemens IV. Efter det non habemus papam i nästan tre år, vilket är den längsta perioden utan påve i historien.

På tisdag är det Jonathan Swifts födelsedag. Han betraktas som en av de största satirikerna någonsin - men så var han irländare också, och var faktiskt prästvigd. Vår tid skulle definitivt behöva sin egen Swift. Och en Suzuki duger inte.

På onsdag är det Världsaidsdagen. Kommentarer överflödiga.

På torsdag är Hernan Cortez dödsdag. Denna conquistador lyckades med en styrka på bara 700 man besegra det mäktiga aztekriket i Mexiko, och var den som öppnade för européernas erövring och plundring av Sydamerika. Spanjorerna förde också med sig en mängd dödliga sjukdomar till Latinamerika. En sjukdom påstås dock har gått åt andra hållet. Syfilis. Det är visserligen inte belagt, men om det vore sant, visst finns det en sorts poetisk rättvisa i denna hämnd?

På fredag är det nästan 100 år, 99, sedan det första barn- och ungdomsbiblioteket öppnade i Stockholm.

På lördag är det 182 år sedan britterna förbjöd änkebränning i Indien. Det är något motsägelsefullt, för att inte säga hycklande, med den europeiska kolonisationen. Den sprider död, våld, förtryck, misär och allt möjligt elände omkring sig, samtidigt som den uppvisar en nästan rörande känslighet inför all eventuell brutalitet i lokala sedvanor. Och just änkebränning kan man tycka att de skulle finna närmast romantiskt, med en stark förankring i den västerländska kulturtraditionen, ni vet, kärlek in i döden.

Söndag var den dag som inledde firandet av Faunalia, den stora festen till Fauns ära. Faunus var ett skogsväsen, som symboliserade fruktsamhet. Festligheterna gick ganska vilt till, och hade föga förvånande en del likheter med midsommarfirandet. Hur var det nu han Tegnér sa, "Blott barbariet var en gång fosterländskt". Nej, inte ens det.

Veckan som kommer Vecka 47

Mona vill men får inte längre. Många vill istället för henne men låtsas som om de inte bryr sig alls. En märklig lektion i demokratiförakt och konsten att sänka sin trovärdighet lägre än vad som förföll möjligt enligt fysikens lagar. Ett patetiskt spektakel, helt enkelt.

Alla har inte förmånen att få avgå i lugn och ro (nåja). På måndag är det årsdagen av mordet på USA:s president John F. Kennedy 1963. Två dagar senare dödades Lee Harvey Oswald som hade häktats för mordet av nattklubbägaren Jack Ruby. I direktsändning! Gå och göm er med Big Brother.
På tisdag är det årsdagen av den nya legostadgans antagande i Sverige 1833. Den reglerade förhållandet mellan husbonden - på den tiden kallade man saker vid dess rätta namn - och hans anställda, som då givetvis kallades för tjänstehjon. Legostadgan reglerade även tjänstetvånget. Det innebar att varje arbetsför person var skyldig att arbeta för sin försörjning om han inte kunde försörja sig på annat sätt. Formellt avskaffades den 1926, men i verklighet gäller den i förskönat skick än idag.

På torsdag är det FN:s internationella dag för avskaffande av våld mot kvinnor. Hoppas att tillräckligt många är karlar nog för att fira det.

På fredag är det 58 år sedan Sven Hedin dog. Komprometterad genom sitt stöd åt nazismen, numera nästan bortglömd, kan det vara värt att påminna om en son svensk som var en gång i tiden en riktig världskändis. Även om han på många sätt var som sagt en otäck typ.

På lördag är det Alexander Dubceks födelsedag. Han försökte bygga socialism med mänskligt ansikte. Istället blev det sovjetiska stridsvagnar. Han omkom i en bilolycka 1992, och behövde inte uppleva kapitalismen med omänskligt ansikte.

Veckan avslutas med att det precis 20 år sedan Margret Thatcher tvingades avgå som brittisk premiärminister och ledare för det konservativa partiet. En glädjens dag, det ska jag inte sticka under stol med. Om det inte vore för efterträdaren. John Major. En tönt med löjlig frisyr som ofelbart påminde om den patetiska figuren kapten Major i Hellers "Moment 22". John medförde samma förvirring, dessvärre fanns det inte någon Orson Welles som på stående fot kunde utnämna honom till major. Major Major. Och var finns Joseph Heller när man behöver honom?

Veckan som kommer Vecka 46

Amerikanska ambassaden har spionerat på svenskar, allt enligt principen att för att försvara demokratin måste vi rucka lite på dess principer. Ibland blir det mer än lite. Säpo som borde veta allt, vet som vanligt ingenting. Alla inom regeringen, med justitieminister Beatrice Task i spetsen, vet ingenting heller, och är storligen förvånade. Mest förvånade är jänkarna. Allt var klappat och klart, alla var med på allt, och plötsligt när det hettar till spelar de ovetande, och svamlar om en utredning. Vem kan man lita på?

Veckan börjar annars med palestiniernas nationaldag. Det är det väl värt att fira. Med en förhoppning att ockupationen tar slut, och palestinierna får äntligen bli herrar i sitt eget hus.

På tisdag är det årsdagen av att Fjodor Dostojevskij döms till döden. Han var medlem i Petrasjevskijgruppen, en socialistisk diskussionsklubb som träffades på fredagar för att samtala om politik och kultur. För det ställdes gruppens medlemmar inför en exekutionspluton. I sista stund benådades de dömda, och straffet omvandlades till fyra års straffarbete. Resten är litteraturhistoria.
På onsdag är det Louise de Geers födelsedag. Han föddes 1587, och är ett lysande exempel på hur det går när man släpper in svartskallar i landet hur som helst. Industrialisering! Utveckling! Välstånd!

På torsdag firar vi Klaus Manns födelsedag. Känd för mycket, mest för sin roman "Mefisto", ett suveränt porträtt av en narcissistisk opportunist och medlöpare.

På fredag så är det årsdagen av inledningen till Operation Uranus, den sovjetiska motoffensiven vid Stalingrad, som var början till slutet för Nazityskland.

På lördag är det 100 år sedan Leo Tolstoy gick bort. I förra veckans Tidningen Kulturen finns en längre essä om den ryske jätten av Axel Andersson. Jag ska bara lägga till att Tolstoys episka prosa visserligen har nuförtiden ett något skamfilat rykte, men det är högst orättvist, den är fortfarande både mycket läsbar och mycket läsvärd. Och inte minst aktuell, bland annat berättelsen "Hadji Murat", som ger nyckeln till förståelsen av konflikten i Tjetjenien.

Veckan avslutas med Friedrich Schleiermachers födelsedag. Han föddes 1768 i Breslau, som numera ligger i Polen och heter Wroclaw, och har skänkt världen många framstående män och kvinnor. Schleiermacher var protestantisk teolog och filosof, och har haft ett djupgående inflytande på humanistisk forskning som sträcker sig in i våra dagar.

Veckan som kommer Vecka 45

Det stormar i några vattenglas uti Sveriges land just nu. En bok "avslöjar" skandaler kring kungen. Att majestätet och hans familjeliv inte är det sockersöta porträtt som utmålas i den kolorerade pressen - och i den mindre kolorerade med för den delen - borde komma som en överraskning enbart för de mest hysteriska monarkisterna. Det är knappast århundradets sensation att han gillar brudar och spånk, och hans stora håg står till att festa järnet mer än till rikets väl och ve. Herman är i alla fall upprörd.
I DN har kulturchefen Björn Wiman lyft ut en seriestrip. Det är visserligen helt uppenbart att den driver med antisemitiska konspirationsteorier, och dessutom rasisternas benägenhet att dra till med "vi måste få diskutera det här utan att bli kallade rasister". Men Björn tror att den kan missuppfattas. Och då blir allting plötsligt solklart. Varför DN:s kultursida är så mager och ointressant. Björn lyfter ut allt som kan missuppfattas.
Ute i den stora världen sker större ting. På måndag är det årsdagen av Hitlers ölkällarkupp i München 1923. Nassarna försökte ta makten i Bayern, men när de mötte väpnat motstånd fegade de ur och flydde hals över huvud. Hitler tillfångatogs snabbt och ställdes inför rätta. Han dömdes till lagens mildaste straff, fem års fängelse. Han avtjänade bara nio månader. Kan det missuppfattas?

Drygt hundra år tidigare, 1799, genomförde Napoleon den så kallade Brumairekuppen. Den var nära att misslyckas, vilket hade kunnat sluta illa för Napoleon, giljotinen väntade. Men det gick vägen, mycket tack vare hans bror Lucien. Nu blev Napoleon Frankrikes diktator, för att så småningom bli dess kejsare. Det kan missuppfattas.

På onsdag är det Martin Luthers födelsedag. Han reformerade kristendomen, ingen dålig bedrift i sig. Han inspirerade också några radikaler som Thomas Müntzer, som tog Luthers ord på allvar, och tänkte genomföra dem också i verkligheten. Det slutade förstås i en massaker. Med Luthers gillande, så klart. En missuppfattning?

På torsdag firas Hågkomstens dag, dagen för vapenstilleståndet 1918, som avslutade första världskriget. En av de värsta slakterna i mänsklighetens historia, väl värt att minnas när det väl tog slut. Det kan inte missuppfattas.

På lördag är det Esaias Tegnérs födelsedag. En förvånansvärt modern poet. Och visst är det härligt med en nationalskald som vräker ur sig saker som: "All bildning vilar dock på utländsk grund/blott barbariet var en gång fosterländskt." Visst kan det missuppfattas.

Veckan avslutas med en märklig årsdag 1889 då Nellie Bly, en amerikansk journalist, reser iväg från New York för att slå Phileas Foggs rekord att resa jorden runt på 80 dagar. Hon slår den med råge. Bra litteratur är alltid sann. Och var går gränsen mellan fiktion och verklighet? Någonstans längs med ekvatorn? Förmodligen.
Mer om Nellie Bly, som var en spännande person, en annan gång. Annars kan det missuppfattas.

Veckan som kommer Vecka 44

Det var i januari 1992. I en tidningskiosk i Santiago i Chile stavade jag mig genom rubriken i ett sensationsblad: "Galen mördare i Sverige dödar chilenare!" Jag var förvånad, förvirrad och förbryllad. Försökte bringa klarhet i vad som egentligen hände. Men det var först vid hemkomsten som bilden klarnade. Det handlade om Lasermannen, vars offer ingalunda inskränkte sig till chilenare.
Vänner berättade också roat om den stora tilldragelsen ute i Rinkeby som jag hade missat, när en desperat Birgit Friggebo (FP) ville sjunga We shall overcame.
Lite guilt by association: Birgit är gift med nationalekonomen och socialdemokratiske politikern Bo Södersten, som alldeles oombedd hade räknat ut att kostnaderna för invandringen låg på mellan 40-50 miljarder per år. Beräkningsmetoden var befriande enkel: det var bara att addera alla eventuella kostnader.
Det var 90-tal, det var ekonomisk kris, Ny Demokrati tog plats i riksdagen, och invandringen var ett problem högt upp på den politiska agendan. Medan Lasermannen sköt omkring sig på chilenare och andra mörkhyade.
20 år senare är det åter ekonomisk kris, ett rasistiskt parti sitter igen i riksdagen, och än en gång är invandrare, företrädesvis från muslimska länder, ett problem "som måste få diskuteras". Och jo då, det räknas på kostnader nu också.
Samtidigt som någon i Malmö skjuter hej vilt på mörkhyade.
Det kan vara en slump.
Men visst ser det ut som ett mönster.

På måndag är det årsdagen av den stora jordbävningen i Lissabon 1755, som krävde omkring 70 000 dödsoffer. En stor händelse på sin tid, som till på köpet gjorde pessimist av ingen mindre än Voltaire.

På tisdag så är det prick 200 år sedan en viss Jean Baptiste Bernadotte gjorde sitt intåg i Stockholm som svensk kronprins. Idag hade det varit omöjligt. Sverigedemokraterna hade protesterat vilt, och förmodligen fått tyst stöd från de flesta av riksdagens partier. Den där klarar väl inte ens språktestet? Är han bekant med svenska värderingar? Nya protester mot anhöriginvandring, som dock snabbt ebbade ut, eftersom Desideria var inget vidare sugen att flytta till avkroken i norr. Vissa saker var bättre förr.

På onsdag är det årsdagen av uppskjutning av den sovjetiska rymdfarkosten Sputnik II, den andra som sköts upp i jordens omloppsbana, och den första med en levande varelse ombord. Det var hunden Lajka, en herrelös tik av blandras som hittades på Moskvas gator. Alltså, utveckling och framsteg och allt det där, men jag kan inte låta bli att känna med denna varelse. Vilken ångest det måste ha varit! Nej, inga hundar i rymden, låt dem stanna på jorden, och ta väl hand om dem.

På torsdag är det 88 år sedan den brittiske egyptologen Howard Carter upptäckte ingången till farao Tutankhamuns grav i Konungarnas dal i Egypten. Återigen, det upptäcktes säkert viktiga historiska rön, många pusselbitar föll på plats om människans historia, vår kunskap ökade, och bla bla. Men är inte det ett brott mot griftefriden? Alltså på ren svenska, gravskändning! Jag är inte alls övertygad om att jag tycker det är rätt.
Nej, tacka vet Tutan Khamun från NoN.

På fredag är det årsdagen av Krutkonspirationen 1605. En engelsk legosoldat vid namn Guy Hawkes försökte att lönnmörda kung Jakob I av England (Jakob VI av Skottland) och medlemmar av Englands båda parlamentshus genom att spränga det brittiska parlamentshuset vid en högtidlig öppningssession. Hans aktiviteter upptäcktes dock innan planens fullbordande. Efter ett hårt förhör med tortyr avrättades Fawkes och hans medkonspiratörer för högförräderi och mordförsök. Minnet av Guy Fawkes firas varje år genom Guy Fawkes Night den 5 november i Storbritannien och Nya Zeeland. Det sades att Guy Fawkes var "den ende mannen någonsin som gått in i parlamentet med ärliga avsikter". Tala om politikerförakt!

På lördag är det fem år sedan Perus förre president Alberto Fujimori greps i Santiago i Chile. Han utlämnades till Peru, där han dömdes till 25 års fängelse för brott mot mänsklighet och kidnappning. Fujimori är dock mest känd för, och kommer kanske att gå till historien som, att han besegrade i ett val en blivande Nobelpristagare i litteratur. Det var tur för pristagaren, det var tur för Peru, men var det tur för Fujimori?

På söndag är det årsdagen av Oktoberrevolutionen. Eftersom ryssarna gjort allting lite tvärtom och på sitt eget vis firas alltså oktoberrevolutionen i november. En gång i tiden firades den med enorm pompa och ståt, numera uppmärksammas den knappt alls, men en sak är säker, det var verkligen tio dagar som förändrade världen.

Veckan som kommer Vecka 43

För en dryg månad sedan invigdes Botniabanan. I alla fall en del av den, sträckan mellan Örnsköldsvik och Umeå. Botniabanan är den största infrastruktursatsningen i Sverige i modern tid. Ända från början har det varit strul och problem. Först var det signalsystemet som inte fungerade. Sedan pajade loket. Vart femte tåg har varit inställt, och de förhoppningsfulla tågresenärerna har vackert fått buss. Precis som förut. Någon ljusning tycks inte finnas i sikte. Och nu går vi mot vinter.
Sverige, ett u-land?

Veckan börjar med årsdagen av slaget vid Azincourt 1415, då en numerärt mycket underlägsen engelsk styrka under Henry V besegrade den franska hären. Den främsta anledningen till den engelska segern var långbågskyttarna, som bokstavligen massakrerade det franska tunga kavalleriet.

När så småningom motsvarigheten till engelska krigsministeriet gjorde en utförlig utredning om vilka vapen som man skulle satsa på, långbågen eller musköten, kom man fram till ett synnerligen kuriöst svar. Man konstaterade att långbågen var i alla avseende överlägsen musköten, träffsäkrare, exploderade inte i händerna, gick mycket snabbare att ladda om. Dessutom var den mycket billigare. Den hade emellertid en nackdel, det tog minst ett par, tre år att utbilda en långbågsskytt. Att lära sig hantera en musköt tog på sin höjd några timmar. Därför beslöt man att trots allt satsa på eldvapen. Utvecklingens vägar äro outgrundliga.

På tisdag är det födelsedag för Isaac Merritt Singer. Han föddes 1811, och det var han som uppfann den moderna symaskinen. Singer är förmodligen fortfarande ett av världens mest kända varumärken.

På onsdag är det födelsedag för Erasmus av Rotterdam. En stor humanist, som skrev "Dårskapens lov". Dagens Europa väntar på sin Erasmus.

På torsdag är det årsdagen av Columbus landstigning på Kuba. Intressant nog tar Kubakrisen slut på dagen 470 år senare.

På fredag firar Turkiet sin nationaldag, med anledning av den moderna republikens födelse 1923. Så där väldigt modernt var det inte då, och inte är det det nu heller. Senaste skamfläcken på den turkiska republikens fana är rättegångarna i Diyarbakir mot människorättsaktivister, där de åtalade har förbjudits att tala kurdiska.

På lördag är det årsdagen av att Sovjetunionen detonerar vätebomben Tsar Bomba på ön Novaja Zemlja i Norra Ishavet 1961. Även om jag förstår att namnet anspelar på Tsar-Pusjka (kanon) och Tsar-Kolokol (kyrkklocka), är det något perverst med att döpa massförstörlsevapen till sådana gulliga namn. Jämför Little boy - som sprängdes över Hiroshima, och Fat man över Nagasaki.
Men det är klart, problemet är inte namnen, det är vår djävulska uppfinningsförmåga, inte minst när det gäller attt förstöra och döda.

Veckan avslutas med årsdagen av att Martin Luther anslår 95 teser på slottskyrkans port i Wittenberg 1517, vilket blir inledningen till reformationen. Luther och den tidigare nämnde Erasmus brevväxlade flitigt med varandra, och Erasmus stödde inledningsvis Luthers krav på reformer. Det var många som gjorde, i synnerhet bland de upplysta. Erasmus ville dock inte bryta helt med katolska kyrkan, framför allt ville han kunna förbli en fri intellektuell, något som Luther uppfattade som feghet.
Det fanns också en grundläggande skillnad i dessa tvås uppfattning om den fria viljan. Luther var determinist, medan Erasmus hävdade den fria viljans primat.
Intet nytt under solen.

Veckan som kommer Vecka 42

33 gruvarbetare har mirakulöst räddats i Chile och glädjen är stor. Tur att det inte var i Uruguay där siffran 33 är närmast magisk. Den kanske den också blir i Chile nu. Genom landet går en mäktig våg av patriotism. Lite märkligt, vad är det de är så stolta över? Undermåliga och misskötta gruvor med eftersatt arbetarskydd?
Jag har faktiskt varit i Copiapó, som är centralorten i gruvområdet, där bland annat den numera beryktade San José-gruvan ligger. En bekant från Sverige, som hade tröttnat både på politikens futtighet och exilens förödmjukelser, hade återvänt och drev en gruva som hans fru hade ärvt. Vi åkte ut till gruvan, som låg ute i öknen, och det visade sig i stort sett vara ett stort hål i marken, dit man firade ner gruvarbetare, som tog upp koppar om inte hinkvis, så nära på. Bekantingen från Rinkeby hade ett tjugotal anställda, som bodde i ett primitivt läger där i öknen, och åkte in till stan bara vid löning, enligt uppgift för att "supa och gå på bordell". Den stolte gruvägaren tjänade sisådär tio gånger genomsnittslönen, och hans största problem var den stora kostnaden för transporten av malmen från gruvan till raffinaderiet, som för övrigt skedde genom öknen, på vad chilenarna envisades med att kalla "vägar", och som jag aldrig såg tillstymmelse av.
Jag hoppas att han och hans fru är kvar där och har det bra. Det var fina människor.
Jag gillade öknen också. Det fanns en sådan stillhet där, en eftertänksamhet och en stark jagnärvaro. Jag tror att vi har för lite öken i Sverige.

Nu drog jag visst iväg lite. Dags att återvända till vårt ämne, det som komma skall under nästa vecka. Det börjar med en sorglig årsdag av återkallandet av Nantesediktet 1685 av Ludvig XIV. Det blev förbjudet att utöva någon annan religion än katolicismen, alla protestantiska och hugenottiska kyrkor revs eller stängdes. 200 000 hugenotter lämnade Frankrike. Återkallande av Nantesediktet och det påföljande ediktet i Fontainebleu var förmodligen det mest enfaldiga beslutet som någonsin har fattats i fransk historia. Men ingen kan anklaga president Sarkozy för att inte anstränga sig.

På tisdag har vi en liten fin svensk årsdag. Det är 31 år sedan socialstyrelsen tog bort homosexualitet från listan över psykiska sjukdomar. Året var alltså 1979.

På onsdag fyller Elfriede Jelinek år. Dagen till äran återger jag här en tidigare text om hennes författarskap:

När Elfriede Jelinek fick Nobelpriset blev många antagligen ganska förvånade att det var första gången som litteraturpriset gick till Österrike, ett land som har frambringat litterära giganter som Robert Musil och Thomas Bernhard. En anledning är säkerligen att den österrikiska litteraturen ses som en sidogren av den tyska, samtidigt som den är mycket annorlunda från sin tänkta huvudströmning, inte minst därför att den har formats i helt annan historisk verklighet.

Österrike berördes inte av reformationen, inte heller upplevde landet någon revolution, vilket skapade en konservativ och auktoritär statsbildning, där kulturlivet länge plågades av den starka censuren. Medan den borgerliga realistiska romankonsten blomstrar i Tyskland, flyr de österrikiska författarna in i sagovärld, ofta med antika motiv, och med ett språk fullt av tvetydigheter och dubbelmeningar.

Första världskriget medför den habsburgska mångsekelgamla stormaktens totala kollaps, och Österrike återuppstår som ett litet och obetydligt land, något som uppfattades som befriande av många, men skapade säkerligen också ett nationellt trauma, och hos en del en känsla av nostalgi. J.Roths "Radetzkymarschen" är ett uttryck för det, och Musils "Mannen utan egenskaper" kan också läsas i det ljuset.

Nästa nyckelhändelse för att förstå Österrikes historia är naturligtvis andra världskriget, och centralt här är det som händer Efter kriget, då de allierade förklarar Österrike som nazismens första offer, en helt uppenbar lögn som togs tacksamt emot av österrikarna, och skapade en glömskans och förträngningens kultur, i ett samhälle som av många upplevdes som förljuget och falskt.

Då protestens och uppgörelsens tid sent omsider kommer, tar det sig specifikt österrikiska uttryck. Medan 1968 års studentrevolt skapar en sjudande politisk debatt ute i Europa, ägnar sig de österrikiska studenterna mer åt skandaler och chockerande profanering av nationella och religiösa symboler. Under en berömd happening på universitetet i Wien onanerade de så kallade aktionisterna och bajsade offentligt medan de sjöng nationalsången.

På konstens och litteraturens områden skapades politiskt engagemang främst genom form- och språkexperiment, inte minst bland författarna som lät sig inspireras av sin landsman, den store filosofen Wittgenstein och hans språkkritiska studier. Det är som om man ville forma ett nytt språk för att ersätta det gamla som tjänar endast som lögnens verktyg, och berätta på ett nytt sätt för att demaskera samhällets falskhet. Det ligger måhända en naiv övertro på språkets möjligheter att nå en "objektiv sanning", men det är onekligen djärvt och kan många gånger vara oerhört kreativt.

Samtidigt har experimenterande gett den österrikiska litteraturen ett rykte om svårtillgänglighet. Det är något som till stor del kan vara sant om Peter Handke, vars romaner har blivit alltmer hermetiskt inåtvända, men är ganska oförtjänt vad beträffar Jelineks författarskap. Det är framför allt "De utestängda" (på svenska 1992 i översättning av Eva Liljegren) som kommer närmast en traditionell roman med en något så när konventionell handling. Fyra ungdomar driver runt i Wien och ägnar sig åt småbrott i. Våldsspiralen drivs upp av deras desperation, och det hela får ett tragiskt slut. Det här är den mest öppet politiska av Jelineks böcker. Det samhälle hon beskriver befolkas av gamla nazister, som utövar samma gamla förtryck, och där bokstavligen allt är genomsyrat av hierarkier. Det är en värld utan kärlek och gemenskap, och där människor är utbytbara produktionsenheter. Redan här blev Jelinek utsatt för den konservativa kritikens anklagelser för att vara en "Nestbeschmutser" - ett begrepp som ironiskt nog har nazistiska rötter. Jelinek har svarat med ett citat av Thomas Bernhard: "Jag älskar detta land, men hatar denna stat".

"De utestängdas" motpol är romanen "Lust (1990; Övers. Margaretha Holmqvist). Det går förvisso att se en handling - kapitalisten Hermann använder sig av ohämmad sex för att förtrycka och kontrollera sin fru Gerti. Hon försöker förgäves att bryta sig loss, bara för att hamna i nya sadomasochistiska beroendeband. Och visst kan man förstå kritiken mot patriarkatet och det kapitalistiska systemet som formar förhållandet mellan man och kvinna. Språket är associativt och bildrikt, hon skriver i korta sekvenser med egen logik, och en ton som är stundtals biblisk, nästan gammaltestamentlig. Det är som ett skrivflöde av inre bilder, där Jelinek har allting färdigskrivet i sitt huvud, men som aldrig når fram till mig som läsare. Några få teman upprepas gång på gång i ständiga omskrivningar som blir tröttande i längden. Tyvärr är "Lust" för min del inte svårtillgängligt, utan helt enkelt otillgängligt.

Den riktiga pärlan i Jelineks romankonst är "Pianolärarinnan" (1986;Övers. M.Holmqvist). Tack vare den framgångsrika filmatiseringen är säkerligen handlingen välkänd för många. Erika Kohut dresseras av sin dominanta mor till ett musikaliskt underbarn, men förmår aldrig att nå de riktiga konstnärliga höjderna, och ägnar sig åt en sadistisk lärargärning. Hon är totalt modersbunden, känslomässigt svårt skadad, och lider av sexualskräck. Hon stympar sig själv, och söker att tillfredsställa sitt kärleksbehov genom att se porrfilmer och tjuvtitta på älskande par i parken. Hon inleder ett förhållande med en av sina studenter, men det slutar - föga förvånande - i ett sadomasochistiskt fiasko.

Här finns alla Jelineks välkända teman: patriarkatet, objektifieringen, fördomsfullheten och hyckleriet. Här får de emellertid ett sammanhang som lyfter upp kritiken till en ny nivå, samhället speglas genom det privata, och uppgörelsen blir totalt kompromisslös, utan att ge avkall på litterär kvalité. Jelinek är dessutom en gudabenådad stilist, texten är som en prosadikt som löper harmoniskt och melodiskt, man kan nästan få för sig att den går att sjunga. Det är länge sedan jag har läst en bok där språk och innehåll bildar en sådan dialektisk enhet som gör romanen till något riktigt stort. Margareta Holmqvists översättning kan inte kallas för något annat än genial.

Det är många år sedan som Nobelpriset har getts till en författare som har väckt så starka känslor. Det är för mig ingen tvekan att Elfriede Jelinek är en värdig pristagare.

På torsdag är det årsdagen av en viktig geografisk upptäck. Ferdinand Magellan, den portugisiske sjöfararen och upptäcktsresanden, som dock seglade för både Portugal och Spanien, upptäcker ett sund som skiljer Eldslandet från fastlandet i Sydamerika. Sundet tillhör de viktigaste naturliga passagerna mellan Stilla havet och Atlanten, och fram till att Panamakanalen blev klar år 1914 var ofta sundet det enda säkra sättet att ta sig mellan Atlanten och Stilla havet. När Magellan seglade för första gången genom sundet 1520 kallades det för "Alla helgons sund", numera heter det så klart Magellans sund.

Fredagen är ett märkligt datum i den kristna frikyrkohistorien. Då börjar nämligen "den stora besvikelsens tid". Året är 1844, och ett flertal frikyrkoförsamlingar i USA hade räknat ut att Jesus skulle återkomma. Egentligen sattes från början datum till mellan 21 mars 1843 och samma datum ett år senare. Sedan ändrade man sig till 22 oktober 1844. Men fortfarande ingen Jesus. Man kan bli besviken för mindre.

På lördag är det årsdagen av inledningen av Ungernrevolten 1956. Ett solidaritetsmöte hölls med Polen i Budapest. Sedan rullade utvecklingen obevekligt vidare, tills det dränktes i blod av Röda armén. Den ungerska frihetsdrömmen var krossad, och den första spiken hade slagits in i den "reellt existerande socialismens" kista.

På söndag är vi på sätt och vis tillbaka där vi började. Återkallandet av ediktet i Nantes hängde nämligen ihop med Westfaliska freden, som undertecknades den 24 oktober 1648. Den innebar slut på 30-åriga kriget, som hade förött stora delar av Europa, och stärkte avsevärt Frankrikes stormaktsställning. Och människor som agerar utifrån en styrkeposition gör det sällan med måtta och förnuft.

Veckan som kommer Vecka 41

Diskussionerna kring Nobelpristagaren i litteratur är i full gång, och som vanligt ältas som ovidkommande saker. Det är för sent, borde ha fått för tio år sedan, fel genusperspektiv, alldeles åt helvete fel politisk inställning. Det är tur att karln skriver romaner också, annars kunde man tro att han belönades för gubbsjuk, ofeministisk nyliberalism. Och så tänker jag, vilken tur att Borges aldrig fick det där priset, tänk vad vi hade fått höra då!

Allting är egentligen Columbus fel. På tisdag är det årsdagen av hans "upptäckt" av Amerika, och hade han inte gjort det, behövde vi inte heller bekymra oss nämnvärt om peruvianska författares politiska korrekthet.

Tillbaka till ordningen, och veckans början. På måndag är det 64 år sedan Tage Erlander blev statsminister. Det var ett överraskande val, i en tid då socialdemokratin fortfarande kunde överraska. 192 cm lång och med 23 år i sträck som demokratiskt tillsatt regeringschef har Erlander kallats för "Sveriges längste statsminister".
På onsdag så är det 61 år sedan Vilhelm Mobergs roman "Utvandrarna" kom ut. Dags för en nyutgåva? Som då givetvis borde skänkas till Jimmie Åkesson och de andra Sverigedemokraterna i riksdagen. På skattebetalarnas bekostnad! From svenska folket with love.

På torsdag är det årsdagen av slaget vid Hastings. En omvälvande historisk händelse, eftersom det från denna tidpunkt blir helt omöjligt att stava engelska.
En annan kuriositet, så länge jag kan minnas, och det börjar bli ganska länge nu, har det alltid hetat att slaget vid Hastings stod "tusensextiosex". Ju närmare vi kom millennieskiftet, desto oftare fick man höra att man visst kan säga "tiohundrasextiosex". Det kanske man kan, men det låter fullständigt vedervärdigt.

På fredag är det 75 år sedan trafikkarusellen invigdes. Det har flutit mycket vatten i både Mälaren och Saltsjön sen dess, och visst är det dags för något nytt som möter tidens krav. Ska bli spännande att se om man kan bygga något som ens kommer i närheten av den gamla Slussens fiffighet. Jag tillåter mig att tvivla. Och risken är stor att också detta bygge kommer att väcka internationell uppmärksamhet. Dessvärre på motsatt sätt.

På lördag är det 32 år sedan Karol Wojtyla valdes till påve som Johannes Paulus II. En både sportig och filosofiskt lagd man, som dessutom skrev dikter och dramer. Under sin tid som påve kanoniserade Johannes Paulus 483 helgon, vilket gjorde honom till den påve som helgonförklarat flest personer, och han saligförklarade 1 340. Det tyder på en viss tro på människan, i ett yrke som annars utmärks av professionell pessimism beträffande den mänskliga naturen. Det är väl ett gott betyg åt Wojtyla, om något.

Veckan avslutas med årsdagen av Karl II av England säljer Dunkerque till Frankrike för 40 000 pund. Redan på den tiden ansågs det viktigt att koncentrera sig på verksamhetens "kärna".

Veckan som kommer Vecka 40

Våra politiker har det svårt just nu. Hur göra för att kunna regera effektivt, utan att befläckas av kontakter med Sverigedemokraterna? Det kan väl inte vara så svårt. För en anständig politik i folkflertalets intresse så finns det säkert stöd att hämta från vettigt håll. Och inte vill rasisterna befatta sig med sådant heller. En liten revolution på svenska helt enkelt.
Vilket för oss direkt till den kommande veckans begivenheter. Det börjar med någon slags årsdag av demonstrationerna mot löntagarfonderna, under ledning av den så kallade 4 oktober-rörelsen. Demonstrationerna pågick mellan åren 1983-91, och ni som är gamla nog minns säkert den hätska stämningen. En retad borgerlighet är inte att leka med, och då var den rejält förbannad.

Sossarna hade fått för sig att efter alla decennier av maktinnehav skulle man också kapa åt sig lite av den verkliga, det vill säga, ekonomiska makten, och efter diverse kompromisser la man fram ett tämligen urvattnat förslag om att tre procent av börsföretagens vinst skulle överföras till fonder kontrollerade av fackföreningsrörelsen. Ni minns kanske den store skalden från dessa dagar, Kjell-Olof Feldt, "löntagarfonder är ett jävla skit/nu har vi baxat dem ända hit".
Förslaget var inte det minsta populärt, åtminstone inte bland dem som skulle drabbas, och just de råkade sitta inne med stora resurser, som bland annat kunde användas till opinionsbildning. Sossarna fegade och tog aldrig striden. Var och en får avgöra själv om de har lärt sin läxa eller inte.

På tisdag är det årsdagen av kvinnotåget 1789 till Versailles som tvingade kungafamiljen tillbaka till Paris. Där öppnades brödförråden för det svältande folket. Det är kvinnokraft, det. Skulle behövas mer av den varan idag.

På onsdag är det Le Corbusiers födelsedag. Han hette egentligen Charles-Édouard Jeanneret, och var född 1887. Han anses vara en av modernismens främsta teoretiker, han revolutionerade arkitekturen, och har bland annat ritat en utopisk stadsplan för Paris.

På torsdag är det årsdagen av slaget vid Lepanto 1571. En allierad flotta från Spanien, Kyrkostaten, Venedig och Malteserorden, Genua och Savojen besegrade en numerärt överlägsen ottomansk flotta, och säkrade därmed den kristna kontrollen över vattenvägarna i Medelhavet.

På fredag är det 43 år sedan Clement Atlee gick bort. Han måste vara en av de mest underskattade politikerna i vår tid. Karln vann ju trots allt en jordskredsseger över legenden Winston Churchill, och var brittisk premiärminister 1945-51. Han var med om att avveckla delar av det brittiska imperiet, och la grunden till det välfärdssamhället som kunde byggas upp under 60-talet.

På lördag är det årsdagen av att slaveriet avskaffades i Sverige. 595 slavar på den svenska kolonin Saint-Barthélemy blir fria. Året var 1847. Alltså 163 år sedan, eller för att uttrycka det mer konkret, knappt sex generationer sedan.

På söndag är det allmän flaggdag i Finland. Det är nämligen Aleksis Kividagen, och då firar man den finska litteraturens dag. Att flagga för litteraturen är en sant revolutionär handling. Ni som kan, flagga ni också!

Veckan som kommer Vecka 39

För någon vecka sedan dristade jag mig att jämföra valet med Melodifestivalen. Nu post festum kan jag lugnt konstatera att det var inget dum jämförelse. Starfältet var rätt svagt, mest andrarangsartister, låtarna var utslätade och fantasilösa. Och som vanligt, fel låt vann!
Frapperande under valvakan var hur nöjda alla var, mest förlorarna. Socialdemokraterna gjorde ett veritabelt katastrofval, med ett fall av närmast apokalyptiska dimensioner, och partisekreterare Baylan lät meddela att de har gjort den bästa valrörelsen någonsin. Man tänker med fasa på hur en dålig socialdemokratisk valrörelse måste se ut.
Vänsterpartiet tappade något, men backar för minst tredje valet i rad. Lars Ohly sken som en sol.
Centerpartiet tappade mest av de borgerliga. Maud Olofsson har vid upprepade tillfällen, senast i våras, lovat att fördubbla valresultatet. Nu lyckades hon med nöd och näppe att inte halvera det. Naturligtvis talade hon om en "fantastisk framgång". De som syntes i tv från Centerpartiets valvaka såg ut som deltagarna i tävlingen "Sveriges bredaste leende".

Varför tror politiker att det gagnar deras sak att förolämpa folks intelligens?

Som tur är finns det en verklighet bakom valnattens sifferexercis, också inom politiken. De är de långa, ofta för samtiden osynliga trenderna, som är riktigt intressanta. Vilket för oss till vårt egentliga ämne, det som ska komma under kommande vecka.
På måndag är det 70 år sedan Walter Benjamin tog livet av sig, efter att ha blivit stoppad på gränsen till Spanien, och riskerade att falla i nazisternas händer. Benjamin är ett utmärkt exempel på hur långt man kan utveckla en idétradition, utan att helt och hållet tappa kontakterna med dess rötter. I "Main currents of marxism" framhåller Kolakowski Walter Benjamin som ett skräckexempel på dunkelt tänkande som förvirrar mer än klargör. Många intellektuella fascineras annars av Benjamin, möjligen därför att de ingenting begriper av honom.

På tisdag är det Konfucius födelsedag. Det var ett tag sedan han föddes, 551 f.v.t. Också han blev, en smula märkligt, del i en marxistisk - mer eller mindre - idétradition, genom maoismen. I Kina är allting gammalt, mycket äldre än i Västerlandet. När man under utgrävningarna på Helgeandsholmen hittade kinesiska krukor, lät man meddela kineserna. De kom mycket hoppfulla, bara för att besviket konstatera att keramiken var från 1600-talet efter Kristus. Och så har vi Zhou-Enlais berömda kommentar när han tillfrågades om betydelsen av Franska revolutionen: "Det är för tidigt att uttala sig om."

På onsdag är det årsdagen av turkarnas ockupation av Belgrad 1521. Den ockupationen kom att vara i nästan 300 år.

På torsdag är det årsdagen av Neville Chamberlains återkomst till England från Münchenkonferensen. På flygplatsen viftade han med ett papper, och sa: "Jag tror det är fred under vår livstid". Detta har han blivit rejält hånad för. Det är ändå lite orättvist. Han menade så klart "under min livstid", och då klarade det sig nästan. Han dog i november 1940.

På fredag är det 55 år sedan motbokssystemet avskaffades. Sedan blev det systemet. Motboken gav i alla fall en oförglömlig teckning av Albert Engström. En överförfriskad Kolingen klagar bittert: "Vad är det för ett folkbibliotek som inte ens har en motbok?"

På lördag är det 120 år sedan Groucho Marx föddes. En anarkistisk cyniker, och den främste företrädaren för den marxeastiska idétraditionen.

Veckan avslutas med årsdagen av Franciscus av Assisis dödsdag. Han var panteist, förespråkade ett fattigdomsideal, och var ett allvarligt hot mot den katolska kyrkan. Den desarmerade hotet genom att inkorporera franciskanerna. Vatikanen är en mäktig organisation, senfärdig men näst intill obegränsat flexibel.

Veckan som kommer Vecka 38

Riksdagsmannen Fredrik Federley (C) överfölls och rånades utanför sitt hem. Alldeles oavsett motivet är det helt bedrövligt att en sådan sak händer. Federley vårdas fortfarande på sjukhus med bland annat en hjärnskakning. SÄPO har nu övertagit utredningen, som de säger sig prioritera. Därmed är det så gott som garanterat att fallet aldrig kommer att lösas.

Nu över till det som komma skall. På måndag är det 64 år sedan den första filmfestivalen i Cannes invigdes. Det är många år av glitter och glamour. Och en hel del god filmkonst.

På tisdag firar vi Internationella fredsdagen. Det är en av dessa många FN-helger, som de flesta tyvärr brukar missa. Och just den är det extra beklagligt.

Samma dag är det 218 år sedan franska nationalkonventet beslutade att avskaffa monarkin. Tänk att fransmännen är så långt före oss. Hur mycket längre till ska vi behöva vänta innan det kungliga spektaklet tar äntligen slut.

På onsdag är det höstdagjämning. Då blir dagen lika lång som natten på norra halvklotet. Nu går det mot mörkare tider, och som luttrade gamlingar i Norrland brukar säga redan efter midsommar: "Nu ä dä int´långt till jul".

På torsdag börjar Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Nästan en hel vecka då Boken och Författaren står i centrum. En riktig fest för alla litteraturintresserade. Årets tema är Afrika. Jag återkommer mer utförligt om Bokmässan i TK:s spalter snart.

På fredag är det 38 år sedan Norge sa nej till EG (föregångare till EU) i en folkomröstning. Det blev ett rungande NEJ, med 53,5 procent. De är egensinniga norrmännen, och gör på sitt eget sätt. Till skillnad från många andra är de inte heller lättlurade. Och det verkar gå ganska bra för dem.

På lördag är det årsdagen av holländarnas överlämning av bosättningen New Amsterdam till England 1664. New Amsterdam blev så småningom New York. Märkligt att tänka sig lilla Holland vara en stor kolonialmakt. Men som Joseph Heller skrev (jag tror att det var i "Se bilden"): "Underskatta aldrig ett land som har blivit förmöget på sillhandel" (ungefär så, jag citerar ur minnet).

Drygt 20 år senare, 1687, bombarderades och till stora delar förstördes Parthenontemplet i Aten av en venetiansk armé under ledning av den svenske generalen Otto Wilhelm Königsmarck (farbror till Aurora, ni vet, hon som gick bet på att få Kalle Dussin i bingen). Jämte att ha tagit död på Descartes, är det Sveriges mest bestående insats i kulturhistorien.
Till stor glädje för SD (inte Sicherheitsdienst, fast ibland kan man tro det). Och verklighetens folk jublar.

Veckan som kommer Vecka 37

Om man googlar (ett verb jag har fortfarande lite svårt med) på ordet "val" får man cirka 116 miljoner träffar. Det är ganska många det. Några handlar om blåvalen, några om val d´Isere, de flesta dock om att välja. Ett viktigt fenomen tydligen. Mycket handlar om det stundande valet just, och också Veckan som kommer ägnar sig med liv och lust åt detta spektakel. Lika spännande som Melodifestivalen. Och de flesta artister lika kassa.

Måndagen är den 13. En olycksdag för Ludvig XVI av Frankrike som denna dag 1791 tvingades att underteckna den nya konstitutionen. Den gjorde landet till en konstitutionell monarki, och berövade kungen det mesta av hans makt. Värre skulle det bli. Knappt ett och ett halv år senare halshöggs majestätet, och den Första republiken började.

På tisdag är det sju år senare den svenska omröstningen om euro. Det som hände var märkligt. Alla partier utom MP och V var för, arbetsgivarorganisationerna var för, fackföreningsrörelsen var för, media var för, ja hela etablissemanget var för. Och då sa svenska folket NEJ. Klart och tydligt. Vem har sagt att svensken inte kan säga ifrån? Men visst kunde han (och hon!) gott göra det lite oftare.

Påvar väljs också. Inte direkt dock, tack och lov, katolikerna är så många. Det är förbehållet kardinalerna, som släpper ut rök, där de sammanträder. Jojo, det är inget skämt. Svart rök, ingen ny påve, vit rök, habemus papam. 1590 valdes Giovanni Battista Castagna till påve och tog namnet Urban VII. Han avled dock den 27 september efter endast 13 dagar på posten, vilket innebär, att han har rekord i att ha haft det kortaste pontifikatet.

På torsdag är det Världsdagen för bevarandet av ozonskiktet. Förmodligen någon FN-grej. Jag kan inte nog förundra mig över alla dessa FN-dagar, som ingen normalt funtad människa kan hålla reda på, men det är bra att bevara ozonskiktet, så jag tycker att vi firar i alla fall.

På fredag är det USA:s Grundlagsdag, Constitution Day. I den amerikanska författningen står massa fina saker, svårt bara att de inte alltid har tillämpats. Det påminner mig o9m en historia som jag hörde om sociologistudenter från Columbia-universitetet som gick ut på New Yorks gator med utdrag ur konstitutionen, som de bad de förbipasserande att skriva på. De flesta vägrade, några skällde studenterna för kommunister.

På lördag är det 22 år sedan Miljöpartiet kom in för första gången in i riksdagen. De åkte ut en period, men har sedan dess blivit ett etablerat riksdagsparti. MP har säkerligen bidragit till att föra upp miljöfrågorna högt på dagordningen. I årets val är risken betydande att ett nytt parti kommer in i riksdagen. Och att det för upp sina frågor högt upp på dagordningen. Redan nu kan man se vissa tecken på att de etablerade partierna har svårt att hålla emot.

På söndag är det val! En uppenbar fördel med valet är att då tar alla enfaldiga valkampanjerna slut. Först och främst är det dock ett oslagbart instrument för att etablera en legitim maktutövning. En röst är betydelselös, tillsammans betyder de allt. Därför är det viktigt att just du röstar! Och glöm inte att rösta rätt.

Veckan som kommer Vecka 36

En hel vecka mitt ute i ingenstans, det vill säga utanför Nordingrå i Höga kusten. Ingen Internetuppkoppling, ja egentligen knappt något alls av alla dessa moderniteter som jag normalt är så beroende av. Skönt, åtminstone för en kort tid. Det här borde alla göra någon gång då och då. Rensa i bråten, vidga sikten mot horisonten, sortera intryck och tankar, få nya perspektiv. Och kanske framför allt få avstånd till de gamla. Då framstår plötsligt det som komma skall som det som inte borde ha hänt.

Veckan börjar med filosofen Axel Hägerströms födelsedag. Han rensade bort en massa reaktionärt skräp från svenska filosofin, framför allt dess portalgestalt Christopher Jacob Boström - Sveriges svar på Hegel - han som hävdade att Guds främsta attribut var systematiskhet. Hägerström var värdenihilist, värdeomdömen är subjektiva och kan varken bevisa eller motbevisas. Hans tänkande fick stor genomslagskraft inte minst inom den svenska juridiken, och får man tro våra nykonservativa är Hägerström skyldig till det mesta som har gått snett i samhället: flumskolan, knarkmissbruket, gatuvåldet, de höga skatterna och jämlikheten. Annat var det minsann före Hägerström.

Födelsedagen följs av en dödsdag. 1907 avlider den förste Nobelpristagaren i litteratur, den franske poeten Sully Pudhomme. Strindberg skrev i en artikel som ingår i "Samlade skrifter" att Nobelpriset hade tilldelats en ovärdig som knappast var diktare. Att Prudhomme fick priset berodde enligt Strindberg på att han tillhörde Franska akademien och att Svenska akademien därigenom ville träda fram ur sin glömska. Strindberg var också en av undertecknarna av brevet till Leo Tolstoy, där en rad svenska författare och kulturpersonligheter ber om ursäkt för Akademiens enfaldiga beslut. Det började inget vidare med Nobelpriset. Fortsättningen har varit så där.

På onsdag är det 57 år sedan Sveriges första motorväg invigdes. Den gick mellan Malmö och Lund. Sedan dess har det byggts bra mycket mer motorväg genom detta långa land, samtidigt som diskussionen vågor går allt högre om det ska byggas mer vägar. Det är klart det ska! Men bygg också ut järnvägen, och andra kollektiva resandeformer, så att ingen tar bilen utom när det är alldeles nödvändigt. Som det är nu kan det bli mycket billigare för den enskilde att köra än att åka tåg. Det är absurt. Förbindelserna är inte heller de bästa. En gång skulle jag åka från Kramfors till Skellefteå. Det är en sträcka på 33 mil, rakt norrut, längs med kusten. Hoppades att slippa ta bilen, och kunna åka tåg istället. Det skulle ta 11,5 timme, med fem (5) byten. Jag tog bilen.


På torsdag firar Nordkorea sin nationaldag. Det har kommit en intressant bok om detta ganska okända och på många sätt märkliga land. Här följer min recension:

"Nordkorea är Landet Annorlunda. Nu senast har det gjort sig bemärkt för att offentligt förödmjuka det fotbollslandslag som inte gjorde alltför väl ifrån sig i VM-slutspelet. Den stakars tränaren dömdes till 14 timmars arbete om dagen på ett bygge på obestämd tid.
När Nordkorea presenterade sig i fotbollssammanhang under VM i England 1966 var det andra tongångar. Laget gick överraskande vidare från gruppspelet till kvartfinal där man höll på att fälla storfavoriten Portugal. Nordkoreanerna hade faktiskt ledningen med 3-0, innan Portugal lyckades vända till 5-3, efter tre mål av storstjärnan Eusebio. Och som Jesper Högström skriver i "VM-boken 2010" (Norstedts/Offside, 2010) "De må ha varit propagandaverktyg för en osmaklig diktatur, men i Middlesborough hade publiken slutit dem till sina hjärtan, eftersom de var små modiga underdogs och spelade en ärlig fotboll/../."
Någonting har hänt under dessa år med laget och hur det bemötts av omvärlden.
1971 reser Villy Bergström - sedermera vice Riksbankschef, tillsamman med en mindre svensk delegation, till det okända och isolerade Nordkorea. Under resan skriver han dagbok, som publiceras i bokform året efter på Tidens förlag.
Det är ett fascinerande tidsdokument. Bergström och hans kamrater möter ett land med en helt grotesk diktatur, styrd av en personkult av Kim Il Sung som får Stalin att framstå som blyg och tillbakadragen. Pricken över i:et är postumt - också efter sin död förblir Kim Il Sung Nordkoreas president "för all framtid", medan sonen Kim Jong Il - i Nordkorea är kommunismen dynastisk - är hans underordnade ställföreträdare.
Men vid sidan om den absurda propagandan och "proletariatets diktatur", som är helt och hållet partiets, finner de svenska besökarna ett begynnande välfärdssamhälle utan fattigdom, där affärer erbjuder nödvändiga varor till rimliga priser, allmän och avgiftsfri sjukvård, rikt kulturutbud, välutbyggt skol- och daghemssystem, en positiv familjepolitik och hyggliga semestermöjligheter för alla. Samtidigt finns det en intensiv strävan till modernisering.
Denna utveckling i Nordkorea stod i stark kontrast till å ena sidan den fruktansvärda förstörelse som Koreakriget hade fört med sig, och å andra sidan situationen i Sydkorea, då ett påtagligt fattigare land än den norra delen, fortfarande en diktatur, och med starkt beroende av USA.
När Villy Bergström drygt 30 år senare återvänder till Nordkorea möter han ett helt annat land. Det är ekonomisk stagnation, stora delar av produktionen ligger nere, det råder varubrist, det talas om omfattande svält, samhället tycks inte vara fungerande längre.
Samtidigt har Sydkorea haft en stark positiv ekonomisk och politisk utveckling.
Vad är det som har haft, och går det att förstå varför? Bergströms dagbok finns nu i nyutgåva, med ett kommenterande tillägg från besöket 2002, och med en längre analyserande historisk bakgrund av Benjamin Katzeff Silberstein, redaktör för tidskriften Svensk linje, organ för Fria Moderata Studentförbundet."

På fredag är det 71 år sedan Kanada förklarade krig mot Tyskland. Man får förmoda att besked inte väckte någon större oro i den tyska generalstaben. Annat var det några år senare när Ungern förklarade USA krig, och de stackars tjänstemännen på amerikanska UD kunde inte hitta sin nya fiende på kartan. De letade förmodligen längs med Europas kuster, men upptäckte rätt snart att den ungerska flottans resurser var starkt begränsade. Mest till Donau och Balatonsjön. Trots att landets ledare var en stolt amiral.

På lördag är det årsdagen av kuppen i Chile 1973, då vänsterpresidenten Salvador Allende störtades av en militärjunta, med starkt stöd och uppbackning från USA. Demokratins och frihetens främsta tillskyndare så länge det inte hotar dess intressen.

Veckan avslutas med årsdagen av slaget vid Marathon 490 v.t. Det blev en viktig seger för atenarna där, som räddade oss från att bli perser, bara en sådan sak, och det vet man hur asiater är. Dessutom gav det upphov till en högst märklig löpgren, som går ut på att pina sig själv i 4,2 mil. Helt frivilligt. Masochismen är en integrerad del av det europeiska kulturarvet.

Veckan som kommer Vecka 22 2010

Debattens vågor går höga i Sverige. Ska kronprinsessans fader föra henne fram till altaret och överlämna till brudgummen? Är det kvinnoförnedrande? Är det förenligt med svensk äktenskapssedvänja? Ska inte folk få göra som de vill, prinsessa eller inte?
Ärkebiskopen har synpunkter men ändrar sig, insändare skrivs, människor går med i föreningar och ut ur kyrkor. Fortsättningen följer.

Veckan inleds med den amerikanske poetens Walt Whitmans födelsedag. Han skrev många fina dikter, och dessutom var han en rolig prick. Jag har hört följande historia om honom:

Vid Niagara går en man på lina över fallen. När han befinner sig mitt på tar han vinglande fram en fjol och börjar spela. Ur folkmängden hör man Walt Whitmans stämma: "Någon Paganini var han då inte!"

På tisdag är det årsdagen av Adolf Eichmanns avrättning 1962. Det är lite oklart om han togs av daga några minuter före eller efter midnatt. Hur som helst, ibland är det svårt att vara konsekvent i sitt dödsstraffmotstånd.

På onsdag är det 1555 år sedan vandalerna tågade in i Rom och plundrade staden under två veckor. Det är väl vad man kan vänta sig av vandaler. Nu lär deras dåliga rykte vara oförtjänt. Till skillnad från senare tids vandaler.

På torsdag är det Franz Kafkas dödsdag. Han gick bort 1924 bara 40 år gammal. Och visst, det finns ingen lämplig ålder att dö, men jag tror inte att jag är ensam om att tycka att han dog alldeles för tidigt.

Fredag markerar årsdagen av slaget vid Magenta 1859. Enligt historikerna en föga märkvärdig tilldragelse. Samtiden måste ändå ha uppfattat det som sällsynt blodigt eftersom det har gett namn åt en nyans av rött.

På lördag fyller Tommie C. Smith år. Han vann 200 meter i OS i Mexico, och slog världsrekord. Under prisceremonin protesterade Smith och bronsmedaljören John Carlos mot rasismen i USA genom att göra en Black Power-hälsning. En svart handske på en knuten näve höjdes till skyn. Skandalen var ett faktum, och de två uteslöts ur den amerikanska truppen och hindrades från vidare tävlande i OS. Guldmedaljören Smith och bronsmannen Carlos fick 48 timmar på sig att lämna OS-byn. Väl hemma betraktades de som avskum som skändat den amerikanska flaggan och vanärat det amerikanska systemet. Den svenske kommentatorn - var det Sven "Perplex" Pettersson? - var upprörd över de två löparnas beteende.

Grattis Tommie!

Veckan avslutas med årsdagen av D-Day, de allierades invasion i Normandiet. En andra front öppnades i Europa i ett av militärhistoriens största fiaskon, som dock inte slutade i fullständigt misslyckade tack vare fiendens totala underlägsenhet. Sedan dess är västeuropéerna och amerikanerna övertygade om att det var de som räddade världen undan nazismen.


Publicerat i Tidningen Kulturen 2010-05-30

Veckan som kommer Vecka 19 2010

Var är den globala uppvärmningen när man behöver den? I början av veckan snöade det! Det kanske är den isländska vulkanen med det tungvrickande namnet som ställer till det igen.

På måndag är det årsdagen av nazisternas bokbål utanför operan i Berlin 1933. Så där ja. Föredömligt med folk som tar verkligheten på allvar, och inte bara gnäller på kultureliten, utan också GÖR något åt saken.

På tisdag är det baron von Münchhausens födelsedag. Mannen är inkarnationen av berättarglädje och fabuleringsförmåga. Respekt! Dessutom har han gett namn åt ett syndrom, bara en sån sak.

På onsdag är det årsdagen av Oskar II:s kröning 1873. Det är faktiskt den sista kungakröningen i Sverige. Snart är det väl också dags för den siste kungen?

På torsdag är det Kristi himmelsfärds dag, då Jesus enligt Bibeln lämnade jorden och for till himlen. Jag antar att han flög, fast man vet aldrig med gudomligheter. Dagen infaller 39 dagar efter påskdagen, vilket är ganska ointressant. Intressantare är att det är en så kallad röd dag, vilket är ett folkligt sätt att säga att vi har ledigt från jobbet. Intressant är också att den alltid infaller på en torsdag, vilket gör den påföljande fredagen till en klämdag, och för de flesta en långledighet.

På fredag är två händelser värda att notera. Dels årsdagen av August Strindbergs död 1912, dels årsdagen av skotten i Ådalen 1931. Det finns ett klart samband. Strindberg var en radikal person, med en naturlig klasskänsla, och ett instinktivt ställningstagande för underklassens sak, vilket ofta nog förde honom på kollisionskurs med överklassen och dess lakejer.

Dessutom var Strindberg på fädernet bördig från Ådalen, från Strinne som ligger en bit utanför Kramfors. Strindberg lär betyda just mannen från Strinne, eller från berget i Strinne. I Kramforstrakten finns det många som på mer eller mindre goda grunder åberopar sitt släktskap med den store.

På lördag är det årsdagen av slaget vid Frankenhausen 1525, som utgör slutet på det blodiga bondekriget som rasade i tyska riket 1524-1525. Händelsen skildras mästerligt i Mika Waltaris "Mikael Ludenfot", inte minst med ett mycket levande porträtt av reformatorn Thomas Müntzer.

På söndag är det årsdagen av Gustaf Mannerheims intåg i Helsingfors 1918. Det markerar slutet på inbördeskriget i Finland. De vita med stöd av tyska elitförband hade segrat. Nu började segraren att skipa sin rättvisa. Resultatet blev den största slakten i Nordens historia. Den finska överklassens "frihet" och "demokrati" hade ett högt pris.

Publicerat i Tidningen Kulturen 2010-05-09

Veckan som kommer Vecka 5

Svenskarna är ett lyckligt folk. Deras största bekymmer just nu är omStieg Larsson verkligen var Stieg Larsson, skrev han själv sina böcker, eller var det någon annan? Dessutom ägnas mycket tid och energi åt priset på Mona Sahlins väska. Man kan inte annat än att vara avundsjuk. Tänk om man kunde ha sådana problem!

Kommande veckans början sammanfaller med inledningen av en ny månad. Visste ni att namnet februari kommer från den etruskiska guden Februus. Han var de dödas och reningens gud. En del forskare tror att han också kan vara ursprunget till den romerska guden för malaria, Febris. Fast man vet aldrig med etrusker.

På måndag har vi så årsdagen av att Ryssland gick över till den gregorianska kalendern 1918. Då börjar det bli rejält förvirrat, Oktoberrevolutionen till exempel inträffade i november, ingen kan längre hålla reda på någonting. Förvirringen fortsätter in i våra dagar, och jag är övertygad om att den har sin del i landets alla olyckor.

På tisdag är det Erik den läspe och haltes dödsdag. Hans namn styrker min gamla teori om att det var ärligare förr. Vår nuvarande kung heter inte Karl den charmlöse och obegåvade, vilket kan få en del personer benägna för affekt och överdrifter till och med att påstå att "han gör ett bra jobb".

Erik den läspe och halte har dessutom grundat Grönköping, och är fortfarande stadens skyddshelgon. Han står staty på stadens torg, och det finns en skola, Läspeskolan, som är namngiven efter honom.

Så skriver Erikskrönikan om den gode konungen:

Erik konunger var nokot swa läsper wid
haltan thz war ok hans sidh
Han storkte gerna skäll ok räth
ok älskade gerna sin eghin äät
han hiolt hwsära ok ädela sidh
ok bondom gaff han godhan friid
A alwora kunne han sik wel forsta
mz torney kunne han ey mykit vmga

På onsdag är det 311 år sedan Jämtlands befolkning beviljades svenskt medborgarskap. Året var 1699, och är alltså 54 år efter freden i Brömsebro, då landskapet erövrades av Sverige från Danmark-Norge. En förklaring till att det dröjer så länge kan vara att jämtarna, som är ju ett folk för sig, hade svårt att klara medborgarskapsprovet.

Kan det bli nästa krav från fuskpartiet-liberalerna: Ge Jämtland åter till Danmark (eller Norge)?

På torsdag har vi ett intressant datum för svensk bilindustri, i första hand för SAAB. Det är årsdagen av Rolls-Royce konkurs 1971. Den brittiska staten tog över, och företaget överlevde, ägs idag av BMW.

SAAB konkade aldrig, men skulle likvideras. Och svenska staten kommer inte att rycka in. Maud Olofsson vet inte hur man tillverkar bilar, och hon tror att hon som ansvarigt statsråd måste sköta driften.

Nej, istället har SAAB köpts, där betalningen till stor del utgörs av aktier i det nya bolaget, av ett konkursmässigt holländskt företag som tillverkar ett handfull udda bilar per år.

I Trollhättan jublar alla och det råder eufori. Hur länge till?

På fredag är det Tage Danielssons födelsedag. Han föddes 1928 och gick bort 1985, sörjd och saknad av många. Det finns mycket att säga om Tages geni (jag hoppas att det familjära tilltalet blir mig förlåtet), jag tror det räcker med hans "Monolog om sannolikhet":

Sannolikt va, det betyder väl nåt som är likt sanning. Men riktigt lika sant som sanning är det inte om det är sannolikt.

Nu har vi tydligen inte råd med äkta sanningar längre, utan vi får nöja oss med sannolikhetskalkyler. Det är synd det, för dom håller lägre kvalitet än sanningar. Dom är inte lika pålitliga. Dom blir till exempel väldigt olika före och efter.

Jag menar före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt.
Men bara nästan sant. Det är det som är så konstigt. Det är som om man menar att det som hände i Harrisburg var så otroligt osannolikt så egentligen har det nog inte hänt.

I själva verket gick ju hela det socialdemokratiska partiet och väntade i över ett halvår på att få veta om det som hände i Harrisburg har hänt eller inte, innan de kunde bestämma sig för om dom ska tycka att kärnkraften är så farlig som den skulle vara om det som har hänt i Harrisburg hade hänt. Nu har dom bestämt sig till sist, och tydligen kommit fram till att det som hände i Harrisburg inte har hänt, men att vi å andra sidan måste ha mycket bättre säkerhetsanordningar så det inte händer här också.

Och man förstår ju att dom har tvekat, för en sån olycka inträffar ju enligt alla sannorlikhetsberäkningar bara en gång på flera tusen år, och då är det ju i varje fall inte troligt att den har hänt redan nu, utan det är väl i så fall mera sannolikt att den har inträffat längre fram. Och då kommer ju saken i ett annat läge. För det kan ju inte vi bedöma nu. Då. Eller...

Sen är det också det att om det som hände i Harrisburg verkligen hände, mot förmodan, så är ju sannolikheten för att det ska hända en gång till, den är ju så oerhört löjligt jätteliten så att på sätt och vis kan man säga att det var nästan bra att det som hände i Harrisburg hände, om det nu gjorde det. För jag menar då kan man ju nästan säkert säja att det inte kommer hända igen.

I varje fall inte i Harrisburg. Och säkert inte samtidigt som förra gången.

Risken för en upprepning är så liten att den är försumbar. Med det menas att den finns inte, fast bara lite.
Nu är ju det här rätt krångligt för gemene man, så egentligen är det väl ingen idé att ha folkomröstning om sånt här. Folk i allmänhet dom tänker förstås på sitt grovhuggna vis att det som hände i Harrisburg verkligen har hänt. Dom tar det som en sanning. Tala alltid sanning, barn, sa våra föräldrar till oss. Det får vi inte säga till våra barn utan vi måste lära dom att alltid tala sannolikt. Att säga sannolikheten, hela sannolikheten och ingenting annat än sannolikheten.

Så att dom inser att det som hände i Harrisburg inte kan hända här, eftersom det inte ens hände där, vilket hade varit mycket mer sannolikt, med tanke på att det var där det hände.

På lördag firar samerna sin nationaldag. I Norge är det flaggdag. Jag är egentligen inte så mycket för sådant där nationaldagsfirande, men gör gärna ett undantag för samerna. Och tycker att det ska var allmän flaggdag också i Sverige.

Sist men inte minst är det på söndag årsdagen av att USA inleder blockaden mot Kuba 1962. Den pågår än. Samma dag är det också årsdagen av att Haitis diktator Baby-Doc, Jean-Claude Duvalier, son till den ökände Papa-Doc - Francois Duvalier - tvingas bort från makten och måste fly landet.
USA tog visserligen bort sin hjälp från Papa-Docs Haiti, men några sanktioner infördes aldrig.
Baby-Doc flydde till Frankrike, ansökte om asyl, vilket avslogs, och har levt där i godan ro sedan 1986.

Det finns skillnader här i världen. Det är skillnad på diktatur och diktatur, det är skillnad på papperslösa och papperslösa.

Publicerat i Tidningen Kulturen 2010-01-31

Veckan som kommer - vecka 2 2010

Året började med sträng kyla som inte vill ge vika. Var är den globala uppvärmningen när man behöver den?

Ett nytt terrorattentat avstyrdes i sista stund. Nu måste säkerheten skärpas. Igen. Konstigt, när jag skulle flyga till USA härom året fick jag ta av mig skorna, som undersöktes mycket noggrant. Då jag skulle ta flyget från Göteborg till Sundsvall blev jag fråntagen en burk med hemmagjord honung, det var tydligen farligt. Så jag trodde att alla var trygga. Men icke.

Nu ska man införa nakenskanning. Visst låter det lite kinky? Såg på Newsmill på naturisterna stödjer nakenskanning. Tror jag det.

Det roligaste i den här historien är uppgiften att amerikansk underrättelsetjänst hade informationen, men den "nådde inte fram". Vad hände? Var den ansvarige inte engelskspråkig, utan behärskade bara en högst ovanlig dialekt från Tibet? Stammade han? "Det är ter..det är ter...det är ter...", och så kom han inte längre. Eller hade han (eller hon förstås!) något annat talfel? "Vad säger du grabben? Ska vi gå och ta en öl efter jobbet? Kan du ge dig fan på att vi ska!"

Men allt det där är gammalt. Nu ska vi se framåt och se vad som händer under kommande veckan.

På måndag är det årsdagen av George Nathaniel Curzons födelse. Han var brittisk utrikesminister, ett tag vicekung i Indien - bara en sån sak! - och gav namn åt gränslinjen mellan Polen och Sovjetunionen efter kriget 1920, den så kallade Curzonlinjen. Gränsen hamnade visserligen betydligt längre österut, men flyttades 1939 av Stalin just tillbaka till den av Curzon föreslagna gränsen. Och där ligger den i stort sett än idag.

Det är med Curzonlinjen som med Kalasjnikovgeväret, plötsligt upptäcker man att det inte bara är ett begrepp, ett namn, utan att det finns en livs levande människa bakom.

På tisdag är det Jack Londons födelsedag. Mest känd för sina vildmarksromaner, vilket är synd, han har skrivit annat som är betydligt intressantare. Hans självbiografi "Martin Eden" berör än idag. "Avgrundens folk" upprör fortfarande. Hans noveller från amerikansk arbetarklassmiljö är bitvis stor litteratur.

Tjugondedag Knut kan man äntligen slänga ut julgranen, och fortsätta att dammsuga barr resten av året.

Annars är det 112 år sedan Zola publicerade "J'accuse" i tidningen L'Aurore. För det blev han stämd för smädelse och dömd till ett års fängelse och böter. Dessutom ströks han ur hederslegionen. Han gick i frivillig exil i England under ett år för att undvika förföljelser.

Hans rakryggade hållning kan tjäna än idag som ett föredöme för litteraturens folk, och alla andra.

På torsdag firas födelsedag för en annan rakryggad person som tog sin övertygelse på allvar och fick betala ett högt pris för det. Martin Niemöller var en på många sätt komplicerade person, och just därför så spännande. Han var krigshjälte, ubåtskapten under första världskriget. Utbildade sig till präst. Konservativ, hälsade Hitlers makttillträde med entusiasm, för övrigt i likhet med stora delar av den protestantiska kyrkohierarkin (den katolska var inte bättre den). Snart hamnade han i opposition, och så småningom i koncentrationsläger, där han stannade under hela kriget. Niemöller var inte främmande för antisemitism, men efter kriget fördömde han kraftfullt nazismens brott, och kritiserade Västtyskland för hyckleri och dubbelmoral. Krigshjälten blev nu övertygad pacifist och kärnvapenmotståndare. Fick faktiskt Lenins fredspris 1966.

Lite mer ur tysk historia. På fredag är det årsdagen av det brutala mordet på vänsterledarna Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht. Den sistnämnde har förutom ett häftigt namn en spännande genealogi. Hans far var Wilhelm Liebknecht, som var polare med Marx. Men inte nog med det, de påstås stämma i rakt nedstigande led från ingen mindre än Martin Luther!

På lördag är det en bit svensk idrottshistoria. Årsdagen av att Sverige fick sitt första fotbollsproffs, då Gunnar Nordahl 1949 skrev på för AC Milan. Det var lite andra bullar på tiden, om man säger så. Jag såg Nordahl för en massa år sedan på tv då han berättade om denna värvning. Han landade i Rom, där han togs emot av klubbens företrädare. De hade hört att han kunde skjuta mycket hårt, men ville försäkra sig om saken. De inhandlade en fotboll, och begav sig till en park i centrala Rom, där Gunnar Nordahl fick ge prov på sitt skarpskytte. Provet utföll till belåtenhet, och sällskapet fortsatte till Milano.

På söndag är det 405 år sedan Miguel Cervantes pikareskroman "Don Quijote" publicerades första gången. Riddaren av den sorgliga skepnaden red rakt in i vår begreppsvärld, och den som inte har slagits mot väderkvarnar räck upp en hand! Och att vara en "Don Quijote" är också ett etablerat uttryck, som dessutom kan vara både positivt och negativt. Tala om ett historiskt beständigt mästerverk!

Publicerat i Tidningen Kulturen 2010-01-10