Veckan som kommer Vecka 50

Wikileaks fortsätter att läcka. USA:s ambassad bevakade svenska medborgare i samarbete med svenska myndigheter. Regeringen vet ingenting om det, men har informerat riksdagen om det man ingenting visste om.

På måndag är det Lucia. Det är en helg som jag uppskattar mycket. Ingen dålig syn när tusentals svenskar spökar ut sig i lakan och glitter för att hylla en blattebrud från Sicilien. Mörkret är alltid inhemskt, ljuset kommer utifrån.

På tisdag är det 110 år sedan Max Planck publicerade sin teori om svartkroppsstrålningen. Det räknas som kvantteorins och den moderna fysikens början. Efter det skulle världen, som vi känner den, aldrig mer bli densamma.

På onsdag fyller den brasilianske arkitekten Oscar Niemeyer år. För tre år sedan när han fyllde 100 (!), skrev jag följande lilla hyllning:
Den världsberömde brasilianske arkitekten Oscar Niemeyer har fyllt 100 år. Han är mest känd som mannen bakom Brasiliens nya huvudstad Brasilia, ett gigantiskt, och inte helt okontroversiellt, projekt, initierad av den vänstersocialistiske presidenten Kubitschek 1956. Under fem år byggde man upp från början en miljonstad mitt ute i ingenstans.

Niemeyer har förenat inspiration från det brasilianska landskapet med den moderna arkitekturens universella språk. Man har kallat hans stil för den första nationella stilen inom modernismen. Funktionalismens raka linjer och räta vinklar har hos honom ersatts av kurvor och vågor, tydligt inspirerade av hemlandets strandlinjer och kullar.

1945 gick Niemeyer med i det brasilianska kommunistpartiet, och han har förblivit en trogen kommunist. På grund av det var han tvungen att avböja erbjudandet att undervisa vid Harvard, och senare vid Yale, eftersom han vägrades inresevisum till USA. Det hände senare flera gånger igen. Under militärdiktaturen 1964-85 drabbades Niemeyer först av yrkesförbud, och tvingades senare i exil i Europa. 1963 fick han Lenins Fredspris. Fidel Castro lär ha sagt att han och Oscar Niemeyer är de sista sanna kommunisterna.

Sin socialistiska övertygelse till trots har Niemeyer alltid ritat för eliten och makten. Byggnader åt det breda folkflertalet har inte intresserat honom, och vid ett tillfälle idiotförklarade han Bauhausskolans grundare Walter Gropius, som kritiserade Niemeyers hus för att det inte lämpade sig för massproduktion. I sin självbiografi skriver Niemeyer att han ändå hoppas nå folket genom den överraskande skönheten i sina byggnader.

Trots sin höga ålder fortsätter Niemeyer att arbeta. Hans senaste projekt kan bli en ny huvudstad i Angola. Det blir ett storslaget projekt, helt i Niemeyers stil. Den planeras bli fyra gånger så stor som Brasilia, och om den byggs i samma tempo som den brasilianska huvudstaden blir det klart när Niemeyer är 115 år. Han säger sig vara beredd att åta sig uppdraget.

På torsdag är det födelsedag för en annan storhet, nämligen den amerikanske författaren Philip K.Dick. Han räknas som en av världens främsta science fiction-författare, och har efter sin död 1982 blivit närmast kultförklarad. Han gjorde sig också bemärkt genom att påstå att den polske sf-författaren Stanislaw Lem inte existerar, och hans namn var en förkortning av ett täcknamn för en hemlig sovjetisk underrättelseorganisation vars mål det var att infiltrera sf-kretsarna i Väst. Dick avslöjar Lem, det ni.

På fredag är det Kaspar Hausers dödsdag. Hans öde fortsätter att fascinera inte minst tack vare Werner Herzogs märkliga film. En kuriositet i sammanhanget är att Hausers förmyndare var filosofen Ludwig Feuerbachs far. Kanske att det enigmatiska hittebarnet spelade en roll i filosofihistorien också?

På lördag är det precis ett år sedan som GM beslutade att lägga ner Saab. Än så länge rör liket på sig förvånansvärt piggt. Jag hade förmånen att vara i Trollhättan på senvintern då Spykeraffären blev klar och Saab var räddad, åtminstone för den här gången. Jag träffade massor av fantastiska människor där, och kom en kort tid att dela deras bekymmer, rädsla och glädje. Jag håller tummarna för det anrika bilföretaget, och framför allt dess anställda. Er tillägnas reportaget om ett Trollhättan i osäkerhetens och väntans tider:

Trollhättan hälsade mig välkommen med strålande solsken och vinterskrud. Snö och kyla har varit ovanligt här under en längre tid, men i år har Trollhättan i likhet med övriga Sverige fått uppleva en riktig vinter.

Det är en kort promenad från järnvägsstationen till stadens centrum. En småstadskänsla infinner sig snabbt, dock modell lite större. Bebyggelsen är genomgående låg, det är rejäla tegelhus, fasaderna är välskötta. Huvudstråket heter föga överraskande Kungsgatan, (parallellt med den ligger den betydligt mer undanskymda Drottninggatan), den löper tvärs genom hela centrum, och mynnar ut i ett stort torg, som inte heller särskilt överraskande heter Drottningtorget.

Tempot här är avsevärt lägre än i storstaden Göteborg, som bara ligger 50 minuters tågresa härifrån. Allt är så lugnt och nästan sävligt. Föräldrar promenerar med barnvagnar, ungdomar sitter på fik och knappar på sina mobiltelefoner, människor går in och ut ur affärer.
Det är så NORMALT. För den som inte visste, finns det inte ett spår, inte ett tecken på att här har det under ett år utspelats ett drama, där framtiden stod på spel för stora delar av stadens befolkning. Och kanske staden själv också.

Sant är att alla anser att dramat är över. Åtminstone för den här gången. Men Trollhätteborna är luttrade vid det här laget, och så fort någon har konstaterat att affären med Spyker är i hamn och Saab är räddat, skyndar de sig att tillägga "Men man vet aldrig!"

Trollhättan och bygderna runt om är hårt drabbade sedan tidigare. Arbetslösheten ligger på elva procent, bland ungdomar är den 14, bland medlemmar i IF Metall 17 procent, möjligen högre.

- Det värsta var ovissheten, säger Claes Grönlund. Under ett helt år levde vi från den ena dagen till den andra. Det gick inte att planera någonting. Inga ombyggnader på huset, inga större inköp, ingenting. Och det var precis samma sak på kommunal nivå.

Claes är i 40-årsåldern, han är född i Trollhättan och har bott där hela sitt liv. Han har en liten dotter på tre år, hans fru arbetar som personlig assistent. De bor i en charmig äldre villa i utkanten av Trollhättan. Claes har arbetat i tio år på Saab. Han jobbar med teknisk utveckling, och trivs mycket bra med det.

Saab-fabriken i Trollhättan är en liten men komplett anläggning, Claes använder uttrycket "litet storföretag", där allt kunnande är samlat på ett och samma ställe. Det är lätt att ha överblick över verksamheten, samtidigt som beslutsvägar är relativt korta, och kontakterna är direkta och personliga.

- Jag vet var produktionschefen sitter, och han vet vad jag heter.

"Litet" är i det här sammanhanget ett mycket relativt begrepp. Det stämmer säkert om man jämför med andra anläggningar i världen, men tittar man ut över Saabs fabrik i Trollhättan ser det ut som ett helt litet samhälle i sig, och ger inte alls något litet intryck. Det förstärks också av alla breda vägar som korsar området. Anläggningen är belägen på gammalt bondland, här var förr åkrar, och här och var står det faktiskt gamla lador, som trotsiga gerillabaser i fientligt industriland.

Med GM kom man bort från det småskaliga, vilket Claes tycker var helt fel.

- Det blir bättre med Spyker, tror Claes, men det avgörande är att Saab får behålla sin självständighet, och därmed sin särart.

Inte utan en viss bitterhet konstaterar Claes att GM har mjölkat Saab på tekniskt kunnande, utan att ge någonting tillbaka. Jag påminns om att Saab är faktiskt ett bilföretag som alltid har legat i framkant när det gäller tekniska innovationer. Saab var först med framhjuldrift, något som är en självklarhet i alla bilar idag. Det var också Saab som utvecklade turbomotorn.
Claes berättar om hur man under en period som ovissheten kulminerade hade ett stormöte för all personal med peptalk. "Nu är allt uppåt, nu är allt framåt". Tre timmar efter mötet kom besked om nedläggning. Det var så chockerande att ingen ville inse den bittra sanningen.
Nedläggningsbesked den 18 december är en vattendelare i Trollhättan. Efter det vågar ingen ta någonting för givet. "Men man vet aldrig" blir som ett mantra.

Samtidigt behöver människor ha hopp, alla vill gärna tro på någonting.

- Beskedet om Spykeraffären hälsades därför med glädje, "superglädje", säger Claes, och många andades ut.

- Det var första fredagen på ett år som vi inte väntade på varsel eller uppsägning.

Claes beskriver det gångna året som "surrealistiskt". Han är full av beundran för de anställda på Saab, som trots den närmast omöjliga situationen aldrig slutade att tro på en framtid för företaget, och framför allt fortsatte att arbeta, och producera en "riktig kvalitetsprodukt".
Han berömmer också den lokala företagsledningen, med vd:n Jan-Åke Jonsson i spetsen, för att de tillsammans med de anställda kämpade för att rädda företaget.

Claes ger ett underbetyg åt regeringen. Han påpekar att andra länder satsar på sin bilindustri, men inte Sverige. Regeringen bekänner sig till en kapitalistisk filosofi, och slår undan benen på viktiga företag.

- Hon borde ha hållit tyst, säger han med tydlig adress till Maud Olofsson. Det var klantigt, och avbönen nu hjälper inte.

Samtidigt är han skeptisk till om de rödgröna skulle ha hanterat situationen som mycket bättre.

Facket får däremot godkänt, de har skött sig väl, han önskar bara att informationen hade varit bättre, som det var nu fick de veta det mesta genom media.

- Det är absurt att framtiden i Trollhättan bestäms i Detroit, och av USA:s regering, säger Claes Grönlund.

Han föreslår lite osäkert att facket måste knyta globala nätverk för att inte komma till korta i en globaliserad värld.

Det är möjligt att Claes här sätter fingret på arbetarrörelsens och vänsterns stora svaghet idag. Man agerar nationellt, och den klassiska vänsterpolitikens instrument hör till nationalstaten, medan kapitalet är globalt, och blir därmed i stor utsträckning oåtkomligt.

- Följer man Göta älv härifrån och ner till Göteborg är det som en kyrkogård av nedlagda industrier, säger Leif Håkansson, ombudsman på IF Metall.

En nedläggning av Saab skulle drabba mellan 7 000 och 15 000 människor, lite beroende på hur man räknar. Ett annat sätt att uttrycka det på är att omkring 20 procent, en femtedel, av Trollhättans befolkning skulle drabbas.

Vi träffas på IF Metalls kontor som ligger inne i det fina kulturhuset, där det finns bibliotek, teater och konsthall, i stadens centrum. Leif Håkansson berättar att 600 personer sas upp från Saab i april, och det var en god "övning" för facket hur man hanterar en sådan situation. Han understryker att dessa personer blev arbetslösa under en tid då arbetsmarknaden såg iskall ut. Också ersättningssystemen har blivit lika iskalla, nivåerna har sänkts, kraven har blivit orimliga, och vid minsta miss riskerar man drakoniska konsekvenser. Mycket av en ombudsmans jobb går ut på att hjälpa medlemmar som kommit i kläm mellan A-kassan, Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan.

- Problemen beror ofta på medlemmarnas eget slarv, säger Leif Håkansson, men straffet är fullständigt orimligt högt.

Att beröva människor deras försörjning kan onekligen kallas orimligt.

Leif Håkansson har arbetat som ombudsman på IF Metalls avdelning Norra Älvsborg sedan 2005. Han bor inte i Trollhättan, utan i närbelägna Lilla Edet. Där är han aktiv i lokalpolitiken. Lilla Edet är till skillnad från Trollhättan, där socialdemokraterna har egen majoritet, centerpartistiskt styrt. Utvecklingen i Lilla Edet är inte heller särskilt uppmuntrande med flera tunga industrinedläggningar. Leif Håkansson är mycket kritisk till regeringens agerande, och hans särskilda hatföremål är industriminister Maud Olofsson.

- Det hade varit bättre med en moderat på den posten! utbrister han. Det får du gärna skriva!

Han förtydligar: moderaterna har en syn på industri- och energipolitik som mer sammanfaller med fackets. Centerpartiet har däremot aldrig trott på industriell utveckling, och partiet förstår inte betydelsen av industri i allmänhet, och fordonsindustri i synnerhet. Han är mer försonlig om statssekreterare Jöran Hägglund. Framför allt hoppas han på en rödgrön valseger i höst. Det finns en grundmurad kunskap om industrin bland socialdemokratiska politiker, han nämner främst Thomas Eneroth.

Jag frågar om hur han ser på Vänsterpartiet och Miljöpartiet i det sammanhanget. Han rycker på axlarna.

- Det är stor skillnad på båda partierna jämfört med för tio år sedan.

Han menar det förstås som något positivt.

Leif Håkansson är övertygad om att det finns en framtid för Trollhättan och för Saab. Han talar om all den kompetens som finns, och just kompetensen är något som jag får höra nämnas mycket ofta när jag träffar människor i Trollhättan. En källa till stolthet och framtidstro.
- Men, påpekar Leif Håkansson, många människors liv kommer att gå i kras på vägen. Alla dessa omstruktureringar, ägarbyten och förändringar är som en naturkraft som lämnar ett visst "spill" efter sig. Det är bara det att "spillet" består av människor.

I Trollhättan inrättades i september 2009 en särskild avdelning av Arbetsförmedlingen med inriktning på Industri. Tanken var givetvis att tillföra en extra resurs om nedläggningen av Saab blev verklighet.

- Jag är just nu väldigt optimistisk, säger förmedlingens chef Bosse Carlsson.

Han vill mycket gärna berätta en historia om när han var i en möbelaffär när beskedet om att Spykeraffären var i hamn kom. Affärens ägare vände sig till en av sina anställda försäljare och utbrast: "Om det är sant har du heltid från imorgon!"

Bosse Carlsson säger också att intresset har ökat för att "se över sin situation", en omskrivning för att flytta. Företag från bland annat Finspång har tydligen redan varit på besök för att värva kompetent arbetskraft.

- Tekniker och ingenjörer är ju bristyrken, det är värre för de kollektivanställda.

Han är medveten om att det finns en grupp människor, förhoppningsvis en liten sådan, som är "körd". Mest handlar det om äldre personer.

Han gläder sig åt att det är stort drag efter platser på Lärcenter i Trollhättan. Tyvärr har antalet platser på arbetsmarknadsutbildningar på riksnivå minskat.

- Det är min bergfasta övertygelse, grundat på gedigen kunskap och omfattande erfarenhet, att arbetsmarknadsutbildning är den snabbaste och effektivaste vägen till ett nytt jobb.

Jag träffar kommunstyrelsens ordförande Gert-Inge Andersson (S) på hans rum högst upp i kommunhuset med utsikt över hela staden. Mötet har bokats av hans sekreterare. Han är en upptagen man, och jag har bara fått en halvtimme. Dessvärre hade sekreteraren slarvat med att föra in mötet i Gert-Inges almanacka, och jag får vänta tio minuter efter utsatt tid tills hon får tag på honom i matsalen. Av halvtimmen har det blivit tjugo minuter. Han ber om ursäkt, men tyvärr, det är mycket som väntar.

Gert-Inge Andersson ser en smula blyg och nästan skör ut, har ett lågmält sätt, och man undrar hur han kunde stå pall när det blåste som värst. Men skenet bedrar, han är en kämpe av den gamla stammen, van att ta tag i problem. Paradoxalt nog är mycket av hans styrka just att han inte är en stridens man. Ibland låter han som en managementkonsult: "Det gäller att se framåt", "Man ska fokusera på lösningar, inte konflikter", "Det är viktigt att tänka konstruktivt".

Jag frågar om hans inställning till regeringen agerande. Han svarar att visst har det gjorts några olyckliga uttalanden, "men nu gäller det att se framåt". Kontakterna med regeringen har annars varit bra. Han anser inte att det spelar någon roll om Saab är utlandsägt, "man har den ägare man har". Om Spyker är rätt partner, "det får framtiden utvisa". Han har idel lovord till både facket och företagets lokala ledning. Givetvis blir Jan-Åke Jonsson omnämnd.

På lokalplanet var Gert-Inge Andersson den som hade högsta ansvaret, men det var aldrig en börda, försäkrar han mig:

- Jag tänkte inte så mycket på det då, det gällde bara att hitta lösningar.

Han ska avgå nu som kommunstyrelsens ordförande, men det har ingenting med Saab att göra.

Det vore fel att se Gert-Inge Andersson som en mes, någon som av en hård verklighet har stöpts om till en krass pragmatism villige riddare, som hela tiden bara parerar en för tillfället uppkommen obehaglig situation.

Han har varit med länge, och är luttrad som få, däri är han en hembygdens sanne son, men han saknar verkligen inte visioner.

- Vi lever i en osäker värld, och det här är långt ifrån den första krisen som drabbar oss. 90-talets kris medförde en hög arbetslöshet, och det såg mycket mörkt ut då också.

Följden blev att det fattades ett strategiskt beslut att ändra radikalt i anställningsstrukturen. På ren svenska betyder det att Trollhättan bestämde sig för att göra sig kvitt beroendet av industrin i allmänhet, och storföretagen i synnerhet.

Det är ett arbete som fortfarande fortsätter, och Gert-Inge säger att mycket har hänt. Han pekar på det innovationscentrum som har skapats, Högskolan Väst, som är specialiserad på tekniska utbildningar - jag träffar varje dag på tåget en stor grupp unga människor från Göteborg som tydligen pendlar till högskolan dagligen - , handeln expanderar, antalet tjänsteföretag ökar, och sist men inte minst har Trollhättan Film i Väst.

- Just det, säger jag, Trollywood, va?

Han nickar leende, glad över att jag var bekant med begreppet, och berättar stolt att 60 procent av all långfilm i Sverige spelas in i Trollhättan.

- Man kan träffa Mikael Persbrandt, och även kända utländska skådespelare, ute på promenad på stan.

En viktig satsning är också motorvägen till Göteborg, och dubbelspår för järnvägen på sträckan Vänersborg- Trollhättan-Göteborg.

Ambitionen är att öka kommunens befolkning från dagens 55 000 till 70 000 inom några år. Inte undra på att för alla som jag talar med finns inte en nedläggning av Saab på kartan. Jag kommer att tänka på Leif Håkanssons ord: "Det här företaget har en sagolik förmåga att överleva. Det är som katten. Frågan är bara när det har förbrukat alla sina nio liv."

Trollhättan tar avsked med blåst och mulet väder. På väg till järnvägsstationen kommer jag äntligen på vad som var udda och avvikande i stadsbilden i Trollhättan - ingen annanstans har jag någonsin sett så iögonfallande många Saab-bilar som här.

Veckan avslutas med årsdagen av grundandet av universitetet i Lund 1666. Ett lärosäte som platsar bland världens 100 främsta är något att vara stolt över. Också för oss som bara varit där i Lund en enda gång, på skolresa i början av 70-talet. Minnet är vagt, men trevligt. Grattis Lund!