En hel vecka mitt ute i ingenstans, det vill säga utanför Nordingrå i Höga kusten. Ingen Internetuppkoppling, ja egentligen knappt något alls av alla dessa moderniteter som jag normalt är så beroende av. Skönt, åtminstone för en kort tid. Det här borde alla göra någon gång då och då. Rensa i bråten, vidga sikten mot horisonten, sortera intryck och tankar, få nya perspektiv. Och kanske framför allt få avstånd till de gamla. Då framstår plötsligt det som komma skall som det som inte borde ha hänt.
Veckan börjar med filosofen Axel Hägerströms födelsedag. Han rensade bort en massa reaktionärt skräp från svenska filosofin, framför allt dess portalgestalt Christopher Jacob Boström - Sveriges svar på Hegel - han som hävdade att Guds främsta attribut var systematiskhet. Hägerström var värdenihilist, värdeomdömen är subjektiva och kan varken bevisa eller motbevisas. Hans tänkande fick stor genomslagskraft inte minst inom den svenska juridiken, och får man tro våra nykonservativa är Hägerström skyldig till det mesta som har gått snett i samhället: flumskolan, knarkmissbruket, gatuvåldet, de höga skatterna och jämlikheten. Annat var det minsann före Hägerström.
Födelsedagen följs av en dödsdag. 1907 avlider den förste Nobelpristagaren i litteratur, den franske poeten Sully Pudhomme. Strindberg skrev i en artikel som ingår i "Samlade skrifter" att Nobelpriset hade tilldelats en ovärdig som knappast var diktare. Att Prudhomme fick priset berodde enligt Strindberg på att han tillhörde Franska akademien och att Svenska akademien därigenom ville träda fram ur sin glömska. Strindberg var också en av undertecknarna av brevet till Leo Tolstoy, där en rad svenska författare och kulturpersonligheter ber om ursäkt för Akademiens enfaldiga beslut. Det började inget vidare med Nobelpriset. Fortsättningen har varit så där.
På onsdag är det 57 år sedan Sveriges första motorväg invigdes. Den gick mellan Malmö och Lund. Sedan dess har det byggts bra mycket mer motorväg genom detta långa land, samtidigt som diskussionen vågor går allt högre om det ska byggas mer vägar. Det är klart det ska! Men bygg också ut järnvägen, och andra kollektiva resandeformer, så att ingen tar bilen utom när det är alldeles nödvändigt. Som det är nu kan det bli mycket billigare för den enskilde att köra än att åka tåg. Det är absurt. Förbindelserna är inte heller de bästa. En gång skulle jag åka från Kramfors till Skellefteå. Det är en sträcka på 33 mil, rakt norrut, längs med kusten. Hoppades att slippa ta bilen, och kunna åka tåg istället. Det skulle ta 11,5 timme, med fem (5) byten. Jag tog bilen.
På torsdag firar Nordkorea sin nationaldag. Det har kommit en intressant bok om detta ganska okända och på många sätt märkliga land. Här följer min recension:
"Nordkorea är Landet Annorlunda. Nu senast har det gjort sig bemärkt för att offentligt förödmjuka det fotbollslandslag som inte gjorde alltför väl ifrån sig i VM-slutspelet. Den stakars tränaren dömdes till 14 timmars arbete om dagen på ett bygge på obestämd tid.
När Nordkorea presenterade sig i fotbollssammanhang under VM i England 1966 var det andra tongångar. Laget gick överraskande vidare från gruppspelet till kvartfinal där man höll på att fälla storfavoriten Portugal. Nordkoreanerna hade faktiskt ledningen med 3-0, innan Portugal lyckades vända till 5-3, efter tre mål av storstjärnan Eusebio. Och som Jesper Högström skriver i "VM-boken 2010" (Norstedts/Offside, 2010) "De må ha varit propagandaverktyg för en osmaklig diktatur, men i Middlesborough hade publiken slutit dem till sina hjärtan, eftersom de var små modiga underdogs och spelade en ärlig fotboll/../."
Någonting har hänt under dessa år med laget och hur det bemötts av omvärlden.
1971 reser Villy Bergström - sedermera vice Riksbankschef, tillsamman med en mindre svensk delegation, till det okända och isolerade Nordkorea. Under resan skriver han dagbok, som publiceras i bokform året efter på Tidens förlag.
Det är ett fascinerande tidsdokument. Bergström och hans kamrater möter ett land med en helt grotesk diktatur, styrd av en personkult av Kim Il Sung som får Stalin att framstå som blyg och tillbakadragen. Pricken över i:et är postumt - också efter sin död förblir Kim Il Sung Nordkoreas president "för all framtid", medan sonen Kim Jong Il - i Nordkorea är kommunismen dynastisk - är hans underordnade ställföreträdare.
Men vid sidan om den absurda propagandan och "proletariatets diktatur", som är helt och hållet partiets, finner de svenska besökarna ett begynnande välfärdssamhälle utan fattigdom, där affärer erbjuder nödvändiga varor till rimliga priser, allmän och avgiftsfri sjukvård, rikt kulturutbud, välutbyggt skol- och daghemssystem, en positiv familjepolitik och hyggliga semestermöjligheter för alla. Samtidigt finns det en intensiv strävan till modernisering.
Denna utveckling i Nordkorea stod i stark kontrast till å ena sidan den fruktansvärda förstörelse som Koreakriget hade fört med sig, och å andra sidan situationen i Sydkorea, då ett påtagligt fattigare land än den norra delen, fortfarande en diktatur, och med starkt beroende av USA.
När Villy Bergström drygt 30 år senare återvänder till Nordkorea möter han ett helt annat land. Det är ekonomisk stagnation, stora delar av produktionen ligger nere, det råder varubrist, det talas om omfattande svält, samhället tycks inte vara fungerande längre.
Samtidigt har Sydkorea haft en stark positiv ekonomisk och politisk utveckling.
Vad är det som har haft, och går det att förstå varför? Bergströms dagbok finns nu i nyutgåva, med ett kommenterande tillägg från besöket 2002, och med en längre analyserande historisk bakgrund av Benjamin Katzeff Silberstein, redaktör för tidskriften Svensk linje, organ för Fria Moderata Studentförbundet."
På fredag är det 71 år sedan Kanada förklarade krig mot Tyskland. Man får förmoda att besked inte väckte någon större oro i den tyska generalstaben. Annat var det några år senare när Ungern förklarade USA krig, och de stackars tjänstemännen på amerikanska UD kunde inte hitta sin nya fiende på kartan. De letade förmodligen längs med Europas kuster, men upptäckte rätt snart att den ungerska flottans resurser var starkt begränsade. Mest till Donau och Balatonsjön. Trots att landets ledare var en stolt amiral.
På lördag är det årsdagen av kuppen i Chile 1973, då vänsterpresidenten Salvador Allende störtades av en militärjunta, med starkt stöd och uppbackning från USA. Demokratins och frihetens främsta tillskyndare så länge det inte hotar dess intressen.
Veckan avslutas med årsdagen av slaget vid Marathon 490 v.t. Det blev en viktig seger för atenarna där, som räddade oss från att bli perser, bara en sådan sak, och det vet man hur asiater är. Dessutom gav det upphov till en högst märklig löpgren, som går ut på att pina sig själv i 4,2 mil. Helt frivilligt. Masochismen är en integrerad del av det europeiska kulturarvet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar