Veckan som kommer Vecka 39

För någon vecka sedan dristade jag mig att jämföra valet med Melodifestivalen. Nu post festum kan jag lugnt konstatera att det var inget dum jämförelse. Starfältet var rätt svagt, mest andrarangsartister, låtarna var utslätade och fantasilösa. Och som vanligt, fel låt vann!
Frapperande under valvakan var hur nöjda alla var, mest förlorarna. Socialdemokraterna gjorde ett veritabelt katastrofval, med ett fall av närmast apokalyptiska dimensioner, och partisekreterare Baylan lät meddela att de har gjort den bästa valrörelsen någonsin. Man tänker med fasa på hur en dålig socialdemokratisk valrörelse måste se ut.
Vänsterpartiet tappade något, men backar för minst tredje valet i rad. Lars Ohly sken som en sol.
Centerpartiet tappade mest av de borgerliga. Maud Olofsson har vid upprepade tillfällen, senast i våras, lovat att fördubbla valresultatet. Nu lyckades hon med nöd och näppe att inte halvera det. Naturligtvis talade hon om en "fantastisk framgång". De som syntes i tv från Centerpartiets valvaka såg ut som deltagarna i tävlingen "Sveriges bredaste leende".

Varför tror politiker att det gagnar deras sak att förolämpa folks intelligens?

Som tur är finns det en verklighet bakom valnattens sifferexercis, också inom politiken. De är de långa, ofta för samtiden osynliga trenderna, som är riktigt intressanta. Vilket för oss till vårt egentliga ämne, det som ska komma under kommande vecka.
På måndag är det 70 år sedan Walter Benjamin tog livet av sig, efter att ha blivit stoppad på gränsen till Spanien, och riskerade att falla i nazisternas händer. Benjamin är ett utmärkt exempel på hur långt man kan utveckla en idétradition, utan att helt och hållet tappa kontakterna med dess rötter. I "Main currents of marxism" framhåller Kolakowski Walter Benjamin som ett skräckexempel på dunkelt tänkande som förvirrar mer än klargör. Många intellektuella fascineras annars av Benjamin, möjligen därför att de ingenting begriper av honom.

På tisdag är det Konfucius födelsedag. Det var ett tag sedan han föddes, 551 f.v.t. Också han blev, en smula märkligt, del i en marxistisk - mer eller mindre - idétradition, genom maoismen. I Kina är allting gammalt, mycket äldre än i Västerlandet. När man under utgrävningarna på Helgeandsholmen hittade kinesiska krukor, lät man meddela kineserna. De kom mycket hoppfulla, bara för att besviket konstatera att keramiken var från 1600-talet efter Kristus. Och så har vi Zhou-Enlais berömda kommentar när han tillfrågades om betydelsen av Franska revolutionen: "Det är för tidigt att uttala sig om."

På onsdag är det årsdagen av turkarnas ockupation av Belgrad 1521. Den ockupationen kom att vara i nästan 300 år.

På torsdag är det årsdagen av Neville Chamberlains återkomst till England från Münchenkonferensen. På flygplatsen viftade han med ett papper, och sa: "Jag tror det är fred under vår livstid". Detta har han blivit rejält hånad för. Det är ändå lite orättvist. Han menade så klart "under min livstid", och då klarade det sig nästan. Han dog i november 1940.

På fredag är det 55 år sedan motbokssystemet avskaffades. Sedan blev det systemet. Motboken gav i alla fall en oförglömlig teckning av Albert Engström. En överförfriskad Kolingen klagar bittert: "Vad är det för ett folkbibliotek som inte ens har en motbok?"

På lördag är det 120 år sedan Groucho Marx föddes. En anarkistisk cyniker, och den främste företrädaren för den marxeastiska idétraditionen.

Veckan avslutas med årsdagen av Franciscus av Assisis dödsdag. Han var panteist, förespråkade ett fattigdomsideal, och var ett allvarligt hot mot den katolska kyrkan. Den desarmerade hotet genom att inkorporera franciskanerna. Vatikanen är en mäktig organisation, senfärdig men näst intill obegränsat flexibel.