I väntan på undergången

 

”Kommer de, så skjuter jag oss”. Om svenska judars liv i skuggan av Förintelsen
Bernt Hermele
Lind & Co, 2018

Judar är länge förbjudna att bosätta sig i Sverige, det är först 1775 som Gustav III ger tillstånd till en judisk familj att bosätta sig i landet utan att konvertera först. Den judiska invandringen är omgärdad av många restriktioner, men de lättar successivt och 1838 avskaffas det så kallade Judereglementet. Antalet judar förblir dock relativt litet, trots en viss invandring från Östeuropa åren kring förra sekelskiftet. Det innebär emellertid inte att antisemitismens plåga gick Sverige förbi.

Det förekommer antisemitism i Sverige redan långt innan det ens fanns några judar i landet. Det visar att hatet inte är beroende av vare sig offrens faktiska närvaro eller deras antal. Det går alldeles utmärkt att ha fördomar trots att det inte finns några judar eller att de är få.

Situationen förvärras drastiskt under 20- och 30-talen då dels rasbiologins teorier blir mainstream, dels genom högernationalismens starka frammarsch med framför allt nazismen i Tyskland.

Den ”ursprungliga” judiska befolkningen i Sverige har efter tre generationer etablerat sig i landet, många har en framträdande ställning inom näringsliv, kulturen och den akademiska världen, och assimilationstendenserna har varit starka, de flesta identifierar sig helt med Sverige och uppfattar sig själva som svenskar.

Men så uppfattas de inte nödvändigtvis av sin svenska omgivning. Deras svenskhet ifrågasätts, om det inte förnekas helt, de förklaras som främlingar och det uttrycks uppfattningar att de aldrig kan bli en del av den svenska gemenskapen.

Antisemitismen går hand i hand med stöd till Tyskland och nazismen. Och då blir läget allvarligt och hotet högst påtagligt.

Den organiserade nazismen blev aldrig särskilt framgångsrik i Sverige beroende till en viss del på en hopplös partisplittring, men också på att flera etablerade partier, främst Högern och Bondeförbundet, anammade en del av det nazistiska tankegodset, inte minst antisemitismen.

Många ledande personligheter, kungligheter med dåvarande kronprinsen i spetsen, akademiker, politiker, kulturprofiler ger ett öppet uttryck för judefientliga åsikter. Det uppstår vad Bernt Hermele med ett uttryck lånat av historikern Karin Kvist Gevert kallar för ”det antisemitiska bakgrundsbruset”.

Det går en klar skiljelinje i svensk politik mellan å ena sida Högern och Bondeförbundet, K G Westman (Bf), justitieminister i samlingsregeringen, förklarade frankt i riksdagen att han var antisemit, och liberaler, socialdemokrater och kommunister å den andra sidan, även om det bör tilläggas att de flesta inom SAP:s partiledning yrkade också på stram invandringspolitik.

Hitlers maktövertagande 1933 och den antijudiska lagstiftning i utvidgades i snabb takt i Tyskland, och som ledde till att allt fler judar sökte sin tillflykt i andra länder skärpte situationen ytterligare. Omfattande demonstrationer och andra protestaktioner mot ”judeimporten” genomfördes i flera svenska städer.

Med tanke på att antalet människor som ville komma till Sverige var närmast löjligt litet är det lätt att misstänka att det var snarare fördomar och vilja att slå vakt om den rena svenska folkstammen än hänsyn till arbetsmarknaden och oro för jobben som låg bakom protesterna.

Argumentet om att ökad judisk invandring skulle öka antisemitismen var bara ett ynkligt fikonlöv som skulle skylla et rått judehat.

”Bruset” var inte så oskyldigt som det kan låta. Dödslistor upprättades av nazister för att användas efter en tysk invasion och nazistiskt maktövertagande. Samlingsregeringens utrikesminister Christian Günther kallade till sig Tor Bonnier och försökte förmå honom att sälja Dagens Nyheter. Judar angreps i pressen, det förekom också våldshandlingar på gator och torg.

Efter invasionerna i Danmark och Norge skärptes situationen ytterligare och hotet blev påtagligare.

De svenska judarnas reaktioner på angreppen och trakasserierna varierade förstås. En del skaffade stugor på avlägsna platser (några också i Norge, något som snart visade sig vara en dålig idé), de som inte hade råd upprättade kontakter med så kallade ”evakueringsbönder”, personer på landet som var villiga att ta emot och gömma judiska flyktingar.

Några tog till det gamla beprövade knepet med dop, ibland för hela familjen, ibland enbart för barnen.

Det fanns dessvärre personer som drabbades av svartsyn och panik och övervägde självmord, det fanns tyvärr fall då man gjorde verklighet av tanken att ta sitt liv.

En som man kan tycka desperat åtgärd var att skaffa vapen. Och då inte för att konfrontera den tyska krigsmakten, utan i ett betydligt krassare syfte. Som Gunnar Heckscher, sedermera ledare för Högerpartiet, sa: ”Kommer de, så skjuter jag oss”, det är det citatet som Bernt Hermele använder som titeln för sin bok.

Det var fler som var inne på liknande tankar.

Vi sitter idag förvisso med facit i hand, men redan då borde det ha varit uppenbart för de inblandade, åtminstone de flesta av dem, att alla dessa försök att undkomma nazisterna var av intet värde.

Det hade absolut ingen betydelse att vara djupt assimilerad, Gunnar Heckscher till exempel såg sig inte ens som jude, utan som svensk, och så sent som 1934 är han inte beredd att helt ta avstånd från nazismen, inte ens dess rasläror.

Inte heller hade det varit till någon nytta att vara döpt eller ha ett hus långt bort på landet.

Nu blev det inte någon tysk invasion och de svenska judarna (och fackföreningsmännen, liberalerna, socialdemokraterna, kommunisterna etc.) klarade sig med blotta förskräckelsen. Dessutom kunde Sverige erbjuda fristad till de danska judarna och en tunn rännil av flyktingar från Tyskland och Österrike.

Det man frågar sig är vart all den tidens antisemitism (och allsköns andra annat antidemokratiskt tankegods) har tagit vägen efter 1945. Har det bara lösts upp och försvunnit? Eller lever det kvar i den politiska undervegetationen och bidar sin tid?

Bernt Hermele berättar om en middag i Djursholm på 50-talet hos den sedermera ökände överste Stig Wennerström, då en av de inbjudna officerskollegorna inte fick lov att ta med sin judiska fru!

Och hur ser det ut idag? Hur många SD-politiker har framfört diverse bisarra konspirationsteorier som stinker antisemitism lång väg. Det har till och skett helt öppna antisemitiska uttalanden. Och nej, alla är inte uteslutna ur partiet.

Idag talar man förvisso inte om ras – utan om kultur. Och hatobjektet är inte i första hand judarna utan invandrare i allmänhet, och muslimer i synnerhet. Vi har sett att assimilering är ett bristfälligt skydd, om något alls.

Endast ett medborgarsamhälle grundat på respekt och acceptans kan eliminera risken för en ny Förintelse.

Kring stora frågor om identitet, nationalism och gemenskap

Judejävel

Bernt Hermele

Leopard

När Bernt Hermele är sju år gammal blir han kallad ”judejävel” då han frågar några pojkar om han får spela fotboll med dem. Han inser att det är en förolämpning men tar inte åt sig. Han är trygg i sin judiska gruppidentitet, kränkningen studsar bara tillbaka, det finns för honom inget nedsättande i att vara kallad för jude – det är ju vad han är. Och jävel? Tja.

Bernt Hermeles föräldrar hade sina rötter i Polen och Tyskland, och hade turen att komma till Sverige med sina föräldrar och familjer innan Förintelsens mordiska klor fick tag om dem. När Bernt kommer till världen 1953 växer han upp i en genuin judisk miljö på Söder i Stockholm. Det är arbetarnas Fattigsöder, och familjen Hermele bor i ett hus i folkmun kallat ”judehuset”, deras grannar är judar (bland annat familjen Porres med den blivande jazzsångerskan Nannie), hela deras umgänge är uteslutande judiskt. Det är ett segregerat liv, Bernt är 15 år gammal när han första gången kommer på besök i ett icke-judiskt hem!

Helt hermetiskt tillslutet var förstås inte deras tillvaro, Bernt Hermele berättar hur han höll igång kontakten med det icke-judiska genom serietidningar, radio och så småningom tv.

Segregationen till trots måste den judiska gruppen anses vara välintegrerad, lojaliteten till landet Sverige var grundmurad och språkkunskaperna i allmänhet goda. Det går tydligen att anpassa sig utan att ”ta seden dit man kommer”, som det så elegant uttrycks i den politiska undervegetationens rasistiska vokabulär.

Integration men inte assimilation.

Frågan var emellertid inte helt okomplicerad inom den judiska församlingen (inte ens församlingens namn var självklart, skulle det heta judiska eller mosaiska?). Hur mycket särskiljande inslag, förutom religionen med dithörande traditioner, skulle det finnas i det judiska livet i Sverige? Det gällde inte minst startandet av den judiska Hilleskolan i Stockholm.

Motståndarna hävdade att alltför mycket autonomi skulle fjärma judarna från det svenska samhället och marginalisera dem.

Motsättningen hade delvis en underliggande ömsesidig misstro mellan de gamla, etablerade ”tyska” familjerna och ”nykomlingarna” från Östeuropa.

Frågan komplicerades ytterligare av att hänga nära ihop med inställningen i Palestinafrågan.

Sionismen var länge svag i Sverige, men kom undan för undan att vinna mark även här. Hermele beskriver med stor noggrannhet alla turerna kring de olika fraktionernas strider inom församlingen, något som med fördel kunde kortas betydligt, och istället erbjuda fler inblickar i författarens intressanta liv som framgångsrik ekonomijournalist och skribent.

Även om Bernt Hermele kommer ut ur den judiska ”bubblan” under det förlösande 70-talet, fortsätter han att lever ett ganska traditionellt judiskt liv med huvudsakligen judiskt umgänge. Han påstår visserligen att han undviker länge Palestinakonflikten, något som det är lite svårt att tro, men visst medger han en speciell relation till Israel.

År 2002 inträffar en tragisk händelse som blir till en vändpunkt i hans liv. Hans mor dödas i Netanya av en palestinsk självmordsbombare.

Av en sådan handling förväntas man känna inte bara sorg, utan än mer vrede och hat, och hata inte enbart mördaren utan hela hens grupp, om det nu är en nation, religion eller ideologi.

Men till omgivningens förvåning, bestörtning och fördömande känner Bernt Hermele varken hat eller vrede.

Han är fundersam själv, och mest för att förstå sig själv spelar han in en tv-dokumentär om självmordsbombaren, då han bland annat träffar dennes familj.

Fortfarande inget hat. Tvärtom utkristalliseras en humanistisk övertygelse. Folk är folk, och det är tillfälligheter som avgör vilka vi blir, en grundläggande insikt för empati, ”Varje dag behöver vi påminnas om att vi inom oss bär på en Hitler såväl som en Gandhi”, skriver Hermele.

Det är bra att olika grupper bygger en identitet, men det är absolut nödvändigt att kunna gå utanför gruppen, att ”Utifrån det specifika/../ se det som förenar mig med andra”.

Genom att expandera känslan för familjen och nära vänkretsen till gruppen/nationen skapar etniciteten en falsk känsla av samhörighet och farliga lojaliteter. ”Men att en vilt främmande människa skulle känna sig stolt eller behöva ta avstånd från något som jag har gjort eller sagt, bara för att vi båda två är judar, är för mig en obegriplighet.”

Intressant nog har jag från helt andra utgångspunkter, med en diametralt annorlunda uppväxt, kommit fram till exakt samma slutsatser.

Den stora skillnaden är att jag aldrig behövde utmana mina egna invanda tankemönster, vilket Hermele tvingade sig själv till. Och till det krävs det mod.

Han löper linan ut. Hans identitets bägare rinner över under Gazakriget 2014. Han kan omöjligen förlika sig med den blinda lojalitet som uttrycks av den judiska församlingens medlemmar till staten Israel, trots att det uppenbarligen begår svåra krigsbrott.

Han skriver en debatt artikel i Aftonbladet ”Bomba inte Gaza i mitt namn”, och möts av ett oförsonligt hat, till och med dödshot.

Bernt Hermele begär utträde ur judiska församlingen, där han har varit medlem i 61 år.

”Fri men också ensam”, skriver han. Det låter faktiskt inget vidare.

”Judejävel” – bara den titeln! – är en bok som i det lilla kretsar kring dagens stora frågor om identitet, nationalism och gemenskap.