Hembygden tillhör alla

Sverigedemokraterna vill ge mer pengar till hembygdsrörelsen. Hembygdsrörelsen vill inte ha med Sverigedemokraterna att göra. Det där med hembygd kan tydligen vara både komplicerat och kontroversiellt.

Hembygdsromantiken blommar upp kring förra sekelskiftet som en reaktion mot att hembygden upphör att vara självklar. Utvandringen och urbaniseringen skapar en djup rotlöshet och hemlöshet och en stark känsla av förlust. Mångas identitet blir vag och osäker. Det finns också en politisk slagsida med hotande social oro och radikalisering.

Det är därför knappast förvånande att hembygdsrörelsen är till en början ett konservativt projekt.

Märkligt nog kopplas den ihop med den framväxande nationalismen. Vän av ordning kan tycka att de två är varandras motsatser, men de konservativa gjorde oförskräckt en logisk kullerbytta och förklarade med den franske högerradikalen och rasisten Maurice Barrés ord att ”sann nationalism bygger på lokalkänsla”.

Carl Larsson talade om ”den stora gemensamma torvan”, och liknande tankar återfinns hos till exempel Verner von Heidenstam och Ellen Key.

Det svenska kulturlivets ständige Gossen Ruda August Strindberg å sin sida hånade hembygdsromantiken. I ”Svenska folket” och även i ”Det nya riket” påvisar han skadeglatt att ”urgamla” traditioner i själva verket är av ganska nytt datum, och att mycket av allmogekulturen bygger på utländska element och influenser. Det påminner onekligen i hög grad om dagens kulturdebatt.

Det är knappast en tillfällighet att hembygdsrörelsen reorganiseras under 30-talet. Begreppet ”hembygd”, Heimat, var centralt för den nazistiska ideologin. Det är här man finner det naturliga och ursprungliga, det äkta – i motsats till det urbana industrisamhällets rotlösa dekadans.

Här har vi ytterligare en av historiens paradoxer, nazismen delade vurmen för hembygden med modernismen inom konsten, och de två gick annars inte alls bra ihop.

Ingen förkroppsligar denna motsättning mer åskådligt än Emil Nolde. Han räknas som en av 1900-talets mest inflytelserika tyska konstnärer. Hans konstkarriär tog fart sent, först kring 1910 då han var redan en bra bit över 40. Bland annat blev han 1898 inte antagen till Konstakademin i München, ett öde han delade med Adolf Hitler (som inte blev antagen i Wien), en person som kom att spela en stor roll i Noldes liv.

Efter en flyktig flirt med impressionismen tidigt under sin konstnärsbana sålde Nolde sin artistsjäl till expressionismen, med van Gogh som husgud. Han tog avstånd från det som han uppfattade som ytligt dekorativt i den franska konsten (impressionisterna), och sökte istället det primitiva och ursprungliga, han gjorde bland annat en resa till Söderhavet, och det fann han i expressionismen. Den betraktade han som ett uttryck för det sant tyska, som för honom var detsamma som det rena och det starka, och som hade sin grund i hembygden.

Redan under 20-talet blev Nolde medlem i nazistpartiet, och han var – fullt logiskt – rabiat antisemit.

Samtidigt är det lätt att göra sig skyldig till övertolkning här: att se konst som uttryck för en nationell identitet var vanligt i början av 1900-talet (och är förmodligen inte heller helt främmande för vår egen samtid), och sökandet efter det ”primitiva” delade Nolde med många andra konstnärer vid den tiden, till exempel Gauguin och Picasso, som ju politiskt utvecklades i en helt annan riktning.

Noldes kärlekshistoria med nazismen blev obesvarad. Trots vädjanden och protester var han en av konstnärerna som hängdes ut på den famösa utställningen Entartete Kunst (urartad konst) i München 1937.

Nolde stämplades som ”degenererad”, mer än tusen av hans verk konfiskerades, några såldes utomlands, många förstördes. 1941 belades Nolde med totalt yrkesförbud, och förbjöds att måla också privat, ett förbud han bröt tämligen konsekvent emot.

Efter kriget togs nazismens styvmoderliga behandling av Nolde till intäkt för att stryka ett streck över hans eget nazistiska förflutna, och han levde de sista åren av sitt liv som hyllad och uppburen konstnär i Västtyskland.

Ambivalensen hos Noldes konst är Heimat-myten fångad i en konstnärs förvirrade ideologiska universum, och ger ett bra uttryck för problematiken kring hembygdsbegreppet. Är hembygden något slutet och fixerat en gång för alla i ett mytiskt förflutet att knyta an till exklusivt för dem av födelse invigda? Eller ett levande arv av mångfald som ständigt förnyas, berikande och tillgängligt för alla som vill ta del av det?

Svaret på dessa frågor kan visa sig vara avgörande för vår framtid.

Vem tillhör hembygden?

Sverigedemokraterna vill ge mer pengar till hembygdsrörelsen. Hembygdsrörelsen vill inte ha med Sverigedemokraterna att göra. Det där med hembygd kan tydligen vara både komplicerat och kontroversiellt.

Hembygdsromantiken blommar upp kring förra sekelskiftet som en reaktion mot att hermbygden upphör att vara självklar. Utvandringen och urbaniseringen skapar en djup rotlöshet och hemlöshet och en stark känsla av förlust. Mångas identitet blir vag och osäker. Det finns också en politisk slagsida med hotande social oro och radikalisering.

Det är därför knappast förvånande att hembygdsrörelsen är till en början ett konservativt projekt.

Märkligt nog kopplas den ihop med den framväxande nationalismen. Vän av ordning kan tycka att de två är varandras motsatser, men de konservativa gjorde oförskräckt en logisk kullerbytta och förklarade med den franske högerradikalen och rasisten Maurice Barrés ord att ”sann nationalism bygger på lokalkänsla”.

Carl Larsson talade om ”den stora gemensamma torvan”, och liknande tankar återfinns hos till exempel Verner von Heidenstam och Ellen Key.

Det svenska kulturlivets ständige Gossen Ruda August Strindberg å sin sida hånade hembygdsromantiken. I ”Svenska folket” och även i ”Det nya riket” påvisar han skadeglatt att ”urgamla” traditioner i själva verket är av ganska nytt datum, och att mycket av allmogekulturen bygger på utländska element och influenser. Det påminner onekligen i hög grad om dagens kulturdebatt.

Det är knappast en tillfällighet att hembygdsrörelsen reorganiseras under 30-talet. Begreppet ”hembygd”, Heimat, var centralt för den nazistiska ideologin. Det är här man finner det naturliga och ursprungliga, det äkta – i motsats till det urbana industrisamhällets rotlösa dekadans.

Här har vi ytterligare en av historiens paradoxer, nazismen delade vurmen för hembygden med modernismen inom konsten, och de två gick annars inte alls bra ihop.

Ingen förkroppsligar denna motsättning mer åskådligt än Emil Nolde. Han räknas som en av 1900-talets mest inflytelserika tyska konstnärer. Hans konstkarriär tog fart sent, först kring 1910 då han var redan en bra bit över 40. Bland annat blev han 1898 inte antagen till Konstakademin i München, ett öde han delade med Adolf Hitler (som inte blev antagen i Wien), en person som kom att spela en stor roll i Noldes liv.

Efter en flyktig flirt med impressionismen tidigt under sin konstnärsbana sålde Nolde sin artistsjäl till expressionismen, med van Gogh som husgud. Han tog avstånd från det som han uppfattade som ytligt dekorativt i den franska konsten (impressionisterna), och sökte istället det primitiva och ursprungliga, han gjorde bland annat en resa till Söderhavet, och det fann han i expressionismen. Den betraktade han som ett uttryck för det sant tyska, som för honom var detsamma som det rena och det starka, och som hade sin grund i hembygden.

Redan under 20-talet blev Nolde medlem i nazistpartiet, och han var – fullt logiskt – rabiat antisemit.

Samtidigt är det lätt att göra sig skyldig till övertolkning här: att se konst som uttryck för en nationell identitet var vanligt i början av 1900-talet (och är förmodligen inte heller helt främmande för vår egen samtid), och sökandet efter det ”primitiva” delade Nolde med många andra konstnärer vid den tiden, till exempel Gauguin och Picasso, som ju politiskt utvecklades i en helt annan riktning.

Noldes kärlekshistoria med nazismen blev obesvarad. Trots vädjanden och protester var han en av konstnärerna som hängdes ut på den famösa utställningen Entartete Kunst (urartad konst) i München 1937.

Nolde stämplades som ”degenererad”, mer än tusen av hans verk konfiskerades, några såldes utomlands, många förstördes. 1941 belades Nolde med totalt yrkesförbud, och förbjöds att måla också privat, ett förbud han bröt tämligen konsekvent emot.

Efter kriget togs nazismens styvmoderliga behandling av Nolde till intäkt för att stryka ett streck över hans eget nazistiska förflutna, och han levde de sista åren av sitt liv som hyllad och uppburen konstnär i Västtyskland.

Mellan oktober 2015 och januari 2016 hade Göteborgs konstmuseum en utställning med ett 90-tal av Noldes verk. Det är oljemålningar, akvareller och grafiska blad. Utställningen har titeln ”Färgstormar” och gör verkligen skäl för namnet. Kraftfulla, djärva penseldrag, och en veritabel eruption av överväldigande, påträngande färger.

Det är mycket rött och gult, som blöder och brinner, hans blått är bottenlöst, och till och med grått är intensivt spännande. Det är så nära en ren känsla förmedlad i färg man kan komma.

När man ser Noldes porträtt, hur han avbildar människor, är det lättare att förstå hans problem med den nazistiska kulturbyråkratin. Här finns inga ariska, blonda övermänniskor, Noldes personer är snarare fula, nästan groteska, och genom att väcka motstridiga känslor fångar de in människor i all deras mångfacetterade motsägelsefullhet i ett dynamiskt socialt sammanhang.

Noldes landskap är däremot av en helt annan karaktär, och på ett helt annat sätt i samklang med nazismens kulturideal. Det är idylliska bilder, helt utan riktning i vare sig tid eller rum, stelnade utanför historien.

Inte ens färgerna har samma lyster och skärpa.

Det är Heimat-myten fångad i en konstnärs förvirrade ideologiska universum.

Ambivalensen hos Noldes konst ger ett bra uttryck för problematiken kring hembygdsbegreppet. Är hembygden något slutet och fixerat en gång för alla i ett mytiskt förflutet att knyta an till exklusivt för dem av födelse invigda? Eller ett levande arv av mångfald som ständigt förnyas, berikande och tillgängligt för alla som vill ta del av det?

Svaret på dessa frågor kan visa sig vara avgörande för vår framtid.

Tiden, historien och rötterna

”Man ska leva i nuet” är förmodligen ett av den moderna tidens mest enfaldiga påståenden. Nuet finns inte. Det enda som finns är ett tidsflöde som knyts ihop av våra berättelser. Om det som har varit, om det som är, och inte minst om det som vi tror kommer att hända.

Allt det hänger oupplösligt ihop och kan inte separeras. Vi behöver veta varifrån vi kommer för att förstå vart vi är på väg.

Berättelser om det förflutna bygger på minnen, våra egna och andras. Det är det som kallas historia, och historia betyder just berättelse.

Många människor är fascinerade av historia, men kanske ännu fler har genom skolans mekaniska tragglande av årtal fått ett livslångt avsky för historiestudier. Men det är nog få som helt saknar intresse för sin personliga historia, släktens ursprung, hembygdens förflutna och skrönor kring huset där man bor.

Gräv där du står, uppmanade Sven Lindqvist 1978, och gensvaret blev enormt.

Sven Lindqvist såg gräv-där-du-står-rörelsen som en inkörsport till ett bredare intresse för allmänhistoria, dessutom skapat av människorna själva. Om det blev så är inte gott att veta, men det är möjligt att så skedde i åtminstone en liten utsträckning.

I Sverige finns helt unika möjligheter att forska kring sin egen historia. Den statliga byråkratins tidiga framväxt skapade ett omfattande arkivväsen, och frånvaron av krig, ockupationer och annat elände som dessvärre var mycket vanligt i många andra länder, har behållit dessa arkiv fullständiga och intakta.

Jag blir alltid så avundsjuk på alla släktforskande bekanta som med lätthet kan spåra sina familjerötter till någon gång på 1600-talet, och ibland ännu tidigare. Själv har jag svårigheter att belägga familjens historia tre generationer tillbaka i tiden (det är därför jag skriver romaner).

Men är all denna forskning om egna rötter och hembygdens historia enbart av godo? Jag vågar påstå att historien själv visar övertygande att det faktiskt beror på.

Det finns en fara i en hembygdsromantik som skapar exklusivitet, framhäver den egna särartens förträfflighet och utesluter alla andra, de annorlunda, de avvikande. Nazismen byggde i hög grad på den sortens Blut und Boden-mystik, vår egen tids rasister försöker sig på samma knep.

Men det kan också öppna nya vyer och perspektiv, låta oss förstå hur relativa och tidsbundna våra självklarheter egentligen är, att världen är stor och gemensam för oss alla.

Gräv där du står. När jag var liten trodde jag att om man grävde tillräckligt djupt kom man ut på andra sidan jorden. Det tror jag fortfarande.