Anders Behring Breivik är psykiskt sjuk och var det när han begick massmorden på Utöya i juli. Enligt den rättspsykiatriska undersökningen lider Breivik av paranoida schizofrena drag. Breivik anses psykotisk och han lider av vanföreställningar och lever i sin egen värld.
Berätta något jag inte visste!
Samtidigt, det lite märkligt. Breivik planerade dådet i flera år. Han hade trots allt normala kontakter med andra människor, och kunde sköta ett arbete.
Inte nog med det. De vanföreställningar som Breivik sägs lida har varit mycket vanligt förekommande bland miljoner människor under de två senaste århundraden. Kanske ännu längre tillbaka i tiden.
Var verkligen halva tyska folket, minst, psykiskt sjukt?
Breivik agerade inte i ett vakuum. Han ingår i ett politiskt sammanhang och en historisk tradition. Inte minst den sistnämnda heter duga.
Umberto Eco har skrivit en roman som kartlägger rötterna till denna otäcka tradition. Boken har recenserats förtjänstfullt här i TK av kollegan Benny Holmberg, här kommer min recension, som förhoppningsvis kompletterar Bennys, och ger några nya infallsvinklar:
Umberto Eco
Begravningsplatsen i Prag
Översättning: Barbro Andersson
Brombergs, 2011
Saker och ting är inte vad de synes vara. Det är en fruktbar utgångspunkt för många vetenskapsmän och konstnärer i ett förutsättningslöst sökande efter sanningen. Men det kan också vara en avstamp för de mest bisarra konspirationsteorier och absurda idéer om verkliga och påhittade händelser. Ett drygt sekel efter franska revolutionen blomstrar inom högerkretsar, företrädesvis katolska men inte enbart, en lång rad märkliga förklaringar av vad som gick fel då tronen och altaret störtades i fördärvet. Bakom den uppenbara fienden i form av liberaler och socialister döljer sig nämligen dunkla krafter som representerar ett världsomspännande nät av de mystiska frimurarna, med deras rötter i tempelherreorden, och inte helt oväntat – judarna.
Om hur dessa obskyra idéer växer fram för att kulminera i kölvattnet på 1900-talets kriser har Umberto Eco skrivit en fascinerande roman. Huvudperson är en viss kapten Simonini, som givetvis inte är kapten, han är inte ens militär. Han hatar allt och alla, och han är så gränslöst fördomsfull att det blir nästan komisk. Han saknar inte begåvning, men är totalt cynisk och skrupelfri, och är alltid beredd att ställa sina tjänster åt högstbjudande.
Romanen är skriven som en thriller, Eco är som vanligt förtjust i att gifta ihop populär form med seriöst innehåll, och skildrar Simoninis karriär som uppgiftslämnare, spion, lönnmördare, med mera, åt olika europeiska säkerhetstjänster, kyrkan och diverse skumma sammanslutningar under andra hälften av 1800-talet.
Ganska snabbt kommer han underfund med att varje politisk kraft som vill vara att räkna med måste ha en fiende. Finns det ingen får man helt enkelt skapa en. Människor tror bara på sådant som de redan vet. Eftersom de aldrig ändå kommer ihåg vad de har läst, kan man lika gärna hämta sina sammansvärjningar från befintlig litteratur. Om någon mot förmodan skulle känna igen något som de har läst, bekräftar det bara vad de redan trodde, det blir så att säga ännu en ”oberoende” källa som verifierar den dolda ”sanningen”.
I denna groteska värld av dubbla och dunkla lojaliteter frodas Simonini, och har fullt upp med att organisera komplotter och sammansvärjningar, som han sedan avslöjar – mot bra betalning förstås. Hans huvudsakliga sysselsättning är emellertid att framställa bevis för frimurarnas och judarnas konspiration för att nå världsherravälde. Han öser frikostigt ur Alexandre Dumas romaner, och ur böcker av den då omåttligt populäre franske författaren Eugene Sue, och broderar ut med skapelser ur egen fantasi, ofta så att det också passar hans syften.
Otäckt nog börjar en del händelser, idéer, och till och med personer, ur fantasin bli till verklighet, och leva sitt eget liv. Kronan på verket på alla bedrägerier blir det sedermera ökända Sion vises protokoll.
Och det mest otäcka av allt är förstås att alla dessa befängda uppfattningar blir till konkret politik med fruktansvärda konsekvenser. Här finns alla ingredienser till nazismens utrotningsideologi. Och precis i slutet konstaterar författaren, liksom i förbifarten, att Simonini finns fortfarande ibland oss.
Ecos nya roman är skriven med smittsam berättarglädje, stilistiskt energi, överväldigande kunskap och fantasirik konkretion. En stor läsupplevelse med både underhållning och bildning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar