Dags för ranking i arbetarvänlighet

Veckans pseudohändelse är utan tvekan publiceringen av årets ranking från Svenskt näringsliv. En intresseorganisation sprider varje år en önskelista, som ängsliga kommunpolitiker i hela landet oavsett partifärg försöker helt hysteriskt uppfylla.

Det finns en hel rad av olika rankningar som, på mer eller mindre oklara grunder, mäter ”företagarvänlighet”. Svenskt näringslivs rankning av svenska kommuner är mest känd, den väcker en hel del uppmärksamhet, och leder i många mindre norrländska kommuner som ofta placeras sig långt ner på listan till upprörda debatter och ömsesidiga anklagelser partier emellan.

Det är lika tragiskt varje år.

Och det är lika roligt varje år.

I min hemkommun är det jubel. Vi har avancerat! Klättrat 30, 40 eller om det var 50 placeringar! Champagne!

Avfolkningen fortsätter visserligen, arbetslösheten är fortsatt astronomisk, nya nedskärningar väntar, men vem bryr sig – vi har klättrat i rankingen!

I grannkommunen blir det ingen champagne. De ligger långt ner. Igen. Och om igen anmärker de på rankingens bristande vetenskaplighet. Det gör man i alla kommuner som hamnar långt ner.

Fast lite rätt har man i alla fall. I den andra grannkommunen är det också jubel och champagne. De har också klättrat uppåt. Och de har också fortsatt samma problem med avfolkning, arbetslöshet och nedskärningar.

Det hjälper inte ens att kalla det för besparingar.

Och tittar man på vilka kriterier som tillämpas i rankingen så blir det tydligt varför grannkommunen har klättrat förra året.

Ju mindre offentlig sektor, desto högre placering, nämligen. Mittuniversitetet har lagts ner på berörda ort. Vilket innebär avancering på Svenskt näringslivs ranking. Hurra!

Vilket inger hopp för den andra grannkommunen, den som alltid placerar sig i botten. Om sjukhuset där läggs ner, och det gör det säkert (kallas på socialdemokratiskt, men inte bara, nyspråk för utveckling!) klättrar de uppåt i rankingen.

Det är naturligtvis helt absurt. Varför denna fogliga ängslighet? I synnerhet som motsatsen vore egentligen fullständigt självklar.

Konstigt nog är det ingen som mäter hur arbetarvänliga kommuner och riksdagsmän är. 

Inte ens LO eller något av arbetarpartierna, vare sig det stora eller det lilla, och naturligtvis inte det nya.

Kan det bero på att Gunnar Strängs gamla påstående, att det som är bra för storföretagen är bra för Sverige, har blivit till den enda stora sanningen?

Eller är det ännu värre, att det är som i Lars Ekborgs klassiska monolog Bunta ihop dem: "Vi hade skönhetstävling hemma i byn. Ingen vann."

Ådalsskolan först i Norrland att bli HBTQ-certifierad

Ådalsskolan HBTQ-certifierades officiellt under en ceremoni på onsdag kväll. Ett diplom delades ut av en representant från RFSL. Ådalsskolan är den första skolan i Norrland och den andra i hela landet att bli HBTQ-certifierad.

Rektorn Mikael Wiklund var påtagligt stolt när han tog emot diplomet.

-          Det är ett bevis för den värdegrund som vi står på.

Resan mot certifieringen började redan i december 2013 då Vänsterpartiet lämnade in en motion till kommunfullmäktige. Maria Casal var den som hade författat lejonparten av motionen.

-          Jag trodde faktiskt inte att den skulle antas i första taget, säger Maria.

Men den antogs, och av ett enigt fullmäktige. Vänsterpartiets Jon Björkman minns att han grät av glädje vid det tillfället.

Sedan dess har all personal på skolan utbildats i normkritiskt tänkande, och handlingsplaner har skrivits, och hela processen har granskats av RFSL (Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter).

-          Det handlar om alla människors lika värde, säger Maria Casal och Gudrun Sjödin (S) samstämmigt.

-          Här får du vara den du är, och bli den du vill, fyller Maria i.

Alla är överens om att Ådalsskolan är en skola som bryter ny mark i många andra avseende också, och hoppas att ribban är nu lagd och ska följas av flera.

Det var en förhoppning som också uttrycktes av RFSL:s representant Preethi Huczkowski.

-          Skolan ligger definitivt i framkant, nu hoppas vi att det blir som ringar på vattnet, säger Preethi Huczkowski, som sitter i RFSL:s förbundsstyrelse.

Innan diplomet överlämnades var det mingel, sedan hölls det flera tal, och esteteleverna bjöd på underhållning.

Klezmer med unikt uttryck

Tzeitel betyder prinsessa. Och det är den hebreiska versionen av Sara. Det är också namnet på ett klezmerband.

Tre skickliga musiker med rötter i Göteborg och Gästrikland. Sättningen är den klassiska med kontrabas, fiol och dragspel. Registret är mycket brett, och det krävs om klezmermusiken ska komma till sin rätt.

Klezmer är en folklig musik, som uppstod mer eller mindre spontant bland den judiska befolkningen i Central- och Östeuropa. Den har sin egen stil, eller flera olika stilar, influenserna är mångskiftande.

Där finns Levantens orientaliska rytmer, som ökenvindarna förde med sig till Spanien, där förenades de med Andalusiens eldiga toner, spreds vidare till Svartahavskusten och dess extatiska glädje, färdades över Ukrainas oändliga stäppvidder till den polska slättens sorgsna vemod.

Och hade alltid med sig romernas hemlöst rastlösa energi.

Tzeitel inledde sin västernorrländska turné på tisdag kväll på Babelsberg. De bjöd på en väl avvägd blandning av klezmers rika musikskatt. Klassisk klezmer varvades med egna låtar skrivna inom traditionen. De i sin tur pendlade mellan olika influenser, Krokes mörka jazz, Piazzollas modernism och en betydligt ljusare traditionell jazz. Bland andra som har påverkat Tzeitel kan nämnas Cracow Klezmer Band, John Zorn & Masada String Trio och Alicia Svigals.

Den uppmärksamme lyssnaren kan i Tzeitels unika uttryck också uppfatta nordiska toner och kammarmusikaliska inslag.

Det mesta av repertoaren är instrumentalt, de låtar som sjöngs med känsla och inlevelse av Sara Fridholm var översatta till svenska.

En spännande resa i toner genom tid och rum.

På onsdag spelar Tzeitel i Sundsvall, på fredag är de i Sollefteå och turnén avslutas på lördag i Örnsköldsvik.

En bra berättelse behöver inte vara sann, det räcker om den är bra

Mannaminne fylldes under helgen med berättelser. Det bjöds på föreställningar med poesi, musik och sång, myter och sagor, men också workshops. Berättandet är en egen konstart som kräver stor skicklighet och avancerade tekniker.

-          Utan berättelser finns det ingen historia, och utan sin historia är människor dåligt rustade för livet, säger Margareta Bergvall från Murberget.

Hon höll i ett samtal på temat Berättelser från bygderna. Det utgick ifrån utställningen på Murberget Destination hembygd (pågår till den sista oktober) där berättelser baseras på olika utställningsföremål. Varje objekt berättar en historia som kommer oss mer eller mindre nära.

Perspektiven vidgas när den lokala hembygden möter nyanlända invandrarkvinnor. En födslostol, som kan vara så gammal som någon gång från 1700-talet, känner flera mycket väl igen. Däremot har de inte en susning vad en släde är för något och vad det kan användas till.

För Anita Jacobson från Stöde som är estradpoet är berättelser levandegörande av ord.

-          Ord fylls med kropp, säger Anita.

Men det är också ett sätt att nå ut till en annan människa. Att berätta är en form av kommunikation, både i rummet och över tiden. Ofta sker det som samtal, men det finns lika många sätt att berätta på som det finns människor. För Anita är det estradpoesi, där dikten och framträdandet är lika viktiga, de kompletterar och förhöjer varandra.

Vad är det då som gör en bra berättelse? Till att börja med: den behöver inte vara sann, det räcker om den är bra.

För Anita är det viktigt att berättelsen berör, att den når in, som hon säger, och engagerar.

-          Äkthet och närvaro! säger hon.

Och Margareta fyller i att det krävs en överraskning, det oväntade.

Det är tredje gången som Berättar- och Teaterfestivalen arrangeras på Mannaminne.

-          Det är en fantastisk miljö, tänk att få berätta i ett konstverk, säger Mia Tejle från medarrangerande Amatörteaterns Riksförbund.

Hon är mycket glad med allt stöd som festivalen har fått, och nöjd med publiktillströmningen under helgen. Det finns en stark förhoppning att festivalen ska fortsätta gästa Mannaminne många år framöver.

Årets festival bjöd på flera berättarföreställningar, en teaterföreställning, musik med Noratrion, berättarstuga, och givetvis berättade Anders Åberg, med sin sedvanliga humor och mustighet om Mannaminne.

Själv hamnade jag på en workshop med länsregissören Iso Porovic om Scenisk gestaltning. Det handlade mycket om kroppsspråk, och jag lärde mig att inte mindre än 92 procent av mänsklig kommunikation sker med röst och kropp. Bara åtta procent är verbal.

Det blev en synnerligen snöplig sorti för en ordfetischist till skribent.

Snart dags för makaber operapremiär

En synnerligen makaber historia som handlar om kärlek bortom döden. Visst låter det som ett lämpligt tema för en opera? Nu ska den bisarra händelsen med mångmiljardären Hans K Rausing som förvarade sin döda fru i lägenheten i över två månader blir en operaföreställning med musik av Fredrik Högberg.

Det började egentligen i en helt annan ände. Singer-songwritern Nicolai Dunger hade skrivit några kärlekslåtar präglade av en svärta som han ansåg lämpliga som operaarior. Han kontaktade paret Kerstin Gezelius och Alexander Onofri för att de skulle skriva ett libretto där hans sånger ingick. Och eftersom tankens associationsvägar är outgrundliga kom de att koppla ihop Dungers musikaliska alster med en tragiskt morbid händelse som inträffade i London 2012.

Historien om Hans K Rausing och hans fru Eva är onekligen i sig som en hel roman. Han var arvtagare till Tetra Pak-miljarder, hon dotter till en högt uppsatt direktör inom Pepsikoncernen.

Tillsammans var de bland världens absolut rikaste. Båda tunga narkotikamissbrukare, de hade träffats på ett rehab, och båda helt handfallna inför livets realiteter.

Förskansade i sin lyxiga takvåning i flera etager i centrala London, egentligen snarare ett helt kvarter än en lägenhet, lever de ett isolerat liv med ett svårt missbruk. En vacker dag tar hon en överdos och kollapsar död. Han inser att han borde kontakta någon, en myndighet? polisen? men vet inte hur man gör. Det ordnar sig nog, tänker han, och för människor med hans pengar brukar det också allt som oftast göra det.

Och han vill inte heller skiljas från henne. Han barrikaderar sig inne och släpper inte in någon förutom sina hushållerskor och en knarklangare. Efter två månader avslöjas ändå hela den makabra tragedin. Rausing frias från misstankar för mord men döms för ett brott mot griftefriden.

En historia som utspelar sig på flera olika plan och som kräver mångskiftande uttryck i musiken.

-          Han är ständigt hög och i hans huvud ter sig allting mycket ljust. Musiken blir därefter, lättillgänglig och utåtriktad, säger Fredrik Högberg.

Andra stunder är han aggressiv och då övergår tonerna till en mer modernistisk konvention. Fredrik beskriver själv musiken som livfull och målad med en ganska grov pensel med starka drag. Det är en kammaropera, vilket innebär mindre format, men kräver desto fler detaljer. Operan innehåller många duetter, och det blir nästan musikalaktigt, ja rent av dansant.

Han är mycket nöjd med resultatet, och dessutom glad och tacksam för samarbetet med regissören Kristofer Steen, känd från Norrlandsoperan och med ett förflutet i kultbandet Refused, och Piteå kammaropera och Norrbotten NEO, enligt Fredrik en av Europas främsta kammarensemble.

Föreställningen har premiär den 15 oktober i Piteå, 27 kommer den till Sundsvall och den 29 till Örnsköldsvik. Sveriges Radios P2 sänder operan den 22 oktober.

Fredrik har redan tidigare skrivit musik till en opera, The woman of Cain, med libretto av Tove Alsterdal, och är sugen på mer operamusik. Men just nu väntar en annan utmaning, en av de största beställningarna i Sverige någonsin, en violinkonsert med Isabelle van Keulen som violinist.

Det går bra för Fredrik Högberg i Tingshuset i Nyland.

En säregen Carmen med Norrdans

Det går att göra mycket med klassiker. Men får man göra vad som helst med dem? På den frågan svarar regissören och koreografen Jo Strömgren ett obetingat ja, och han låter Norrdans ta ut svängarna ordentligt i en alldeles egen version av Carmen.

Särskilt mycket med Bizets opera har det i alla fall inte att göra. Förutom några musikstycken. Bland annat den berömda toreadorarian, La Habanera, som pikant nog var i själva verket en då populär spansk schlager och som Bizet inkorporerade i sitt verk i tron att det var en folksång.

Förutom Bizet innehåller föreställningen musik av bland annat Evert Taube, Calle Jularbo, Lill Lindfors, Grieg, Pablo Saraste och okända australiska urinvånare.

Jo Strömgren använder i sin Carmen ett grepp, som jag tror att han nyttjat förut, med en berättarröst. Inga skugga må falla över Lars T Johansson som läser alldeles förträffligt, med den rätta känslan på de rätta ställena, men i sammanhanget blir det inte bara kommenterande utan förklarande på ett docerande sätt. Verbaliserat istället för gestaltat.

Dessutom förskjuter det delvis tyngdpunkten åt teater, och det är inte enbart till de agerandes fördel.

För det är i dansen som norrdansarna kommer till sitt mest fulländade uttryck. Och det i danspartierna som föreställningen lyfter till storslagna artistiska höjder.

Det är en subtil lek med stereotyper, med dans och musik driver man med schabloner som den svenska kargheten, den latinska eldigheten, norsk självgodhet – med en avundsvärd självironi, vurmen för det exotiska – men bara där borta, i de där länderna, hemmavid är det lika trångsynt som fördomsfullt.

Miljön är ett bibliotek, den samlade mänskliga kunskapens högborg, men som det gäller att ta till sig, något som försvåras av att biblioteket av mer eller mindre välgrundade skäl stängs lite då och då.

Den kärlek som skulle kunna utgöra ett motstånd och ett alternativ till ignoransens hat förråds fegt i ett skrämmande åskådligt fall av bristande civilkurage.

Här gestaltas med burlesk humor, givetvis med underliggande allvar och brännande aktualitet, ett tragikomiskt drama om utstötthet.

En högst säregen föreställning av Norrdans, som än en gång väljer en kreativ väg utanför de upptrampade konstnärliga stigarna.

Koreografi, regi, text, scenografi, ljusdesign: Jo Strömgren

Kostymdesign: Bregje van Balen

Dansare: Tomáš Červinka, Claudia Fürnholzer, César García Steensen, Viktor Konvalinka, Lava Markusson, Jakub Mędrzycki, Hanna Nussbaumer, Leila Verlinden

Svensk översättning: Daniel Adolfson

Röst: Lars T Johansson

Musik: Evert Taube, Carl Jularbo, Lill Lindfors, Rodion Shchedrin, Pepe Romero, Rabih Abou-Khalil, Georges Bizet, Edvard Grieg, Pablo Saraste, Luis Mariano, The Tramps, Jörgen Knudsen, Bergmund Skaslien, Pasqual Marquita, samt musik från okända australiska urinvånare.

Världspremiär: 19 juni 2016 på Festspillene i Nord-Norge, Harstad

Foto: Lia Jacobi

”Så fort man bor i en by måste man bry sig”

Sara Lidman är just nu aktuell med Riksteaterns uppsättning av hennes debutroman Tjärdalen. Det var därför mycket påpassligt av Härnösands bibliotek att bjuda in Anneli Bränström Öhman, litteraturprofessor från Umeå och expert på Sara Lidman, att hålla ett föredrag om Sara Lidman och vägen till Tjärdalen.

När Sara Lidman debuterar 1953 blir det en omedelbar succé. Även om ingen gjorde det vare sig i Sara Lidmans samtid eller senare vill Anneli Bränström Öhman ändå gärna framhålla Tjärdalen som en generationsroman.

Det är i två avseenden. Dels inledde den en litterär våg av författare från Västerbottens inland, en imponerande generation med illustra namn som PO Enquist, Torgny Lindgren och syskonen Salomonsson. Dels gav den röst åt en hel generation unga människor som klev ut i vuxenlivet i tröskeln till det svenska folkhemsbygget.

Får man tro Kurt Salomonsson var det Sara som bröt tystnaden som länge har förstummat de norrländska småbyarnas folk. Torgny Lindgren talade om Tjärdalen som en lyftkraft som fungerade som hävstång för de mångas drömmar.

Sara Lidman var fast förankrad i sin hemby Missenträsk, på ett sätt som nog få svenska författare är idag. Hennes relation till hembygden var emellertid högst komplicerad. Den präglades av närhet, avstånd, kärlek, skam och skuld, i lika stora delar.

”Så fort man bor i en by måste man bry sig”, är en berömd mening av Sara Lidman. Det är i byn som konflikten mellan individualism och solidaritet blir synlig.

Och byn finns i världen. Dess existentiella problem, men också politiska, ekonomiska och sociala delas av andra byar i Vietnam, Sydafrika, i hela världen.

Anneli Bränström Öhman betonade att Sara Lidman inte skriver om den ”lilla människan” – hon skriver om människor i naturlig storlek. Hennes karaktärer finns i sin egen rätt, och Sara är obrottsligt solidarisk med dem. Att förmedla utan att förråda är en grundregel i Sara Lidmans författarskap.

Ett bärande tema i Tjärdalen liksom i alla senare romaner är människornas ansvar för världen och varandra.

Begreppet ansvar är centralt för Sara Lidman både som individ och som författare. Ansvar är något som genomsyrar hela hennes liv och författarskap. Hon engagerar sig politiskt, under ett decennium, från mitten av 60- till mitten av 70-talet skriver hon just ingenting skönlitterärt.

Och som författare anser hon att det finns ett ansvar att inte bara formulera frågor utan också att ge svar. Det är en hållning som jag tror är ganska ovanlig idag.

För att vara äkta måste svaret gestaltas på ett autentiskt språk. Sara Lidman är också en av den svenska moderna litteraturens stora språkförnyare med sitt eget säregna idiom, en blandning av bibliskt, dialektalt, poetiskt och kanslisvenska, som en del har kallat för ”lidmanska”.

Hon själv kallade det för trädens språk.

Sara Lidman är alltid aktuell.