Jernbanan stannar inte här

 

Bild: Lisalove Bäckman

Lagom till 100-årsdagen av Sara Lidmans födelse har Västerbottensteatern dramatiserat hennes Jernbanesvit. Det är en närmast heroisk bedrift att få ner de fem romanerna till en normallång föreställning. Pjäsen ”Jernbanan” är en hyllning till ett stort och viktigt författarskap, underhållande, suggestivt, och som sig bör, med ett underliggande allvar om både människans villkor och aktuella samhällsproblem.

Föreställningen berättar historien om Didrik Mårtensson, torparsonen från Månliden, någonstans i norra Västerbottens inland, som gör en hisnande resa och avancerar både socialt och ekonomiskt, ända tills allt rasar. Skildringen framställs baklänges, det börjar med att Didrik sitter i en cell på Långholmen, dömd för bland annat förskingring. Han tecknar en bild av sitt liv samtidigt som han rättfärdigar sina val och handlingar.

 För visst har han gjort karriär, en klassresa uppåt, som välbärgad handelsman och ordförande i sockenstämman, och allt har kanske inte alltid gått rätt till. Men hade en storslagen vision för hela deras landsända, och det var att Jernbanan skulle dras genom Månliden.

Järnvägen är en symbol för framsteg och modernitet som ska föra välstånd åt folket i Västerbotten. Låter det bekant?

Didriks historia utspelar sig på två plan. Dels det individuella, hans personliga, då han gör sig skyldig till den största synden av dem alla, i alla fall i den delen av landet, han förhäver sig, och det straffar sig alltid. Du skall inte tro att du är något. Hans gynnare, den välvillige och generöse Konsuln, är i själva verket bara ute efter att lura av honom mark och skog, en procedur den rike mannen har satt i system mot lättlurade bönder.

Den fattige blir fattigare, den rike rikare, sådan är systemets obönhörliga logik.

Bild: Patrick Degerman

Den andra dimensionen hänger förstås ihop med den första. För inte stannat jernbanan i Månliden, det kommer inget välstånd eller någon framtidstro till Norrland, folket där får nöja sig med smulor från framstegets bord – och så finns det alltid nödbidrag.

Det är frapperande hur den här problematikens aktualitet aldrig tycks ta slut.

Historien berättas med mycket musik och sång, det är nästan som en musikal, mer än hälften av texten sjungs. Det är folkligt och underhållande, men också vasst och med förvångsvärt mycket djup.

Jakob Hultcrantz Hansson är lysande i sin bärande roll som Didrik. Han sekunderas väl av de andra, och det är fullständigt fascinerande hur skådespelarna glider in och ur olika roller. Det är skådespeleri på hög nivå.

Sara Lidman hade nog gillat den här föreställningen. Bättre betyg än så kan de inte få.

Bild: Patrick Degerman

 

Jernbanan (gästspel på Konsertteatern i Sundsvall)
Jernbanan är producerad av Västerbottensteatern i samarbete med fria teatergruppen Östfronten

Manus: Dag Thelander efter Sara Lidmans romansvit
Musikkomposition: Per Wickström
Bearbetning och regi: Bobo Lundén
Scenografi: Caroline Romare
Mask och kostym: Helena Andersson
Ljusdesign: Maria Ros
Scenisk rörelse: Kajza Rauhala
Kapellmästare: Mattias Kågström

Medverkande: Andreas Anterot, Amina Avdic, Henrik Gustafsson, Jakob Hultcrantz Hansson, Mattias Kågström, Sonja Lindblom, Ellenor Lindgren

SCENTEKNIK, SCENOGRAFI, DEKOR OCH KOSTYM ÄR PRODUCERADE AV TEATERNS TEKNIKER & ATELJÉPERSONAL.

LJUDTEKNIKER: Jesper Johansson, Oskar Bergkvist
Ljustekniker: Catherine Crépault Wibe, Kin Isaksson
SCENMÄSTARE, SMED OCH SNICKARE: Niclas Andersson
Snickare: Petter Ögren
DEKORMÅLARE & ATTRIBUTMAKARE: Catarina Berglind
REKVISITÖR & ATTRIBUTMAKARE: Nina Muhonen
KOSTYMMÄSTARE: Ulrica Marklund, Terese Larsson, Helena Steisel.
Tekniker: Tomas Johansson

”Så fort man bor i en by måste man bry sig”

Sara Lidman är just nu aktuell med Riksteaterns uppsättning av hennes debutroman Tjärdalen. Det var därför mycket påpassligt av Härnösands bibliotek att bjuda in Anneli Bränström Öhman, litteraturprofessor från Umeå och expert på Sara Lidman, att hålla ett föredrag om Sara Lidman och vägen till Tjärdalen.

När Sara Lidman debuterar 1953 blir det en omedelbar succé. Även om ingen gjorde det vare sig i Sara Lidmans samtid eller senare vill Anneli Bränström Öhman ändå gärna framhålla Tjärdalen som en generationsroman.

Det är i två avseenden. Dels inledde den en litterär våg av författare från Västerbottens inland, en imponerande generation med illustra namn som PO Enquist, Torgny Lindgren och syskonen Salomonsson. Dels gav den röst åt en hel generation unga människor som klev ut i vuxenlivet i tröskeln till det svenska folkhemsbygget.

Får man tro Kurt Salomonsson var det Sara som bröt tystnaden som länge har förstummat de norrländska småbyarnas folk. Torgny Lindgren talade om Tjärdalen som en lyftkraft som fungerade som hävstång för de mångas drömmar.

Sara Lidman var fast förankrad i sin hemby Missenträsk, på ett sätt som nog få svenska författare är idag. Hennes relation till hembygden var emellertid högst komplicerad. Den präglades av närhet, avstånd, kärlek, skam och skuld, i lika stora delar.

”Så fort man bor i en by måste man bry sig”, är en berömd mening av Sara Lidman. Det är i byn som konflikten mellan individualism och solidaritet blir synlig.

Och byn finns i världen. Dess existentiella problem, men också politiska, ekonomiska och sociala delas av andra byar i Vietnam, Sydafrika, i hela världen.

Anneli Bränström Öhman betonade att Sara Lidman inte skriver om den ”lilla människan” – hon skriver om människor i naturlig storlek. Hennes karaktärer finns i sin egen rätt, och Sara är obrottsligt solidarisk med dem. Att förmedla utan att förråda är en grundregel i Sara Lidmans författarskap.

Ett bärande tema i Tjärdalen liksom i alla senare romaner är människornas ansvar för världen och varandra.

Begreppet ansvar är centralt för Sara Lidman både som individ och som författare. Ansvar är något som genomsyrar hela hennes liv och författarskap. Hon engagerar sig politiskt, under ett decennium, från mitten av 60- till mitten av 70-talet skriver hon just ingenting skönlitterärt.

Och som författare anser hon att det finns ett ansvar att inte bara formulera frågor utan också att ge svar. Det är en hållning som jag tror är ganska ovanlig idag.

För att vara äkta måste svaret gestaltas på ett autentiskt språk. Sara Lidman är också en av den svenska moderna litteraturens stora språkförnyare med sitt eget säregna idiom, en blandning av bibliskt, dialektalt, poetiskt och kanslisvenska, som en del har kallat för ”lidmanska”.

Hon själv kallade det för trädens språk.

Sara Lidman är alltid aktuell.