Svindlande färd genom mänsklig komplexitet

Norrdans räds inte stora utmaningar.

Att omsätta Odysséen till en dansföreställning kräver enormt mycket av hela ensemblen. Norrdans lyckas – med ett blandat resultat.

Läs hela texten i Allehanda.se

En dansföreställning som landar mitt i samhällsdebatten

Med sin senaste föreställning landar Norrdans mitt i samhällsdebatten kring angelägna, och ibland obehagliga, frågor kring verkligheten. Lever vi i olika, kanske rent av parallella, verkligheter, var och en i sin egen bubbla? Vad har vi att hålla oss till, sanning, halvsanning, absolut sanning eller – detta lingvistiska missfoster så typisk för vår tid - postsanning?

Föreställningen har två delar, AB3 och Pepper´s Ghost. AB3 har nypremiär, den framfördes ursprungligen på Technicus 2009, medan för Pepper´s Ghost är det världspremiär.

AB3 är fortfarande en dansföreställning av yppersta klass. Fyra dansare undersöker och konfronterar verkligheten på ett synnerligen mångbottnad sätt. Det blir aldrig riktigt klarlagt var någonstans i verkligheten de befinner sig, och frågorna hopas. Det går inte ens att komma överens om det lilla gulliga djuret är en hund eller en fågel.

Leken riskerar att övergå i allvar, med otrevliga konsekvenser. Och lika barn leka inte alls bäst, de talar inte ens samma språk – utan bokstavligen olika tungomål.

Föreställningen har en tydlig historisk dimension med flera trådar bakåt, med det klasiska musikvalet och med humoristiska vinkar till klassisk balett, trippande steg och eleganta hopp som för publiken nästan tillbaka till Svansjön. Eller om det nu är en annan fågel i det vattendraget.

Kostymdesignen med sin rikedom av svärta bidrar också till föreställningens gränsöverskridande karaktär.

Men det som kanske imponerar mest är ändå den fenomenala koreografin av Härnösandssonen Martin Forsberg. Det är samspelt, koordinerat och samstämt på ett sätt som överträffar det mest man har sett på en dansscen.

Föreställningens andra del, Pepper´s Ghost, övertygar däremot inte på samma sätt.

Det är uppbyggt kring tre speglar som skapar olika visuella effekter.

Scenerna mångfaldigas och riktas åt flera håll på ett intrikat vis. En suggestiv bild träder fram av människans liv i olika dimensioner, till synes identiska men ändå vid närmare skärskådande med små skillnader och betydelsefulla avvikelser.

Men det räcker inte hela vägen fram. Ganska snart blir det en trött upprepning av illusionstrick som ytligt antyder en pretentiös pseudofilosofi. Den ödesmättade musiken med sin mässande monotoni förstärker ytterligare det intrycket.

Att hålla upp speglar mot publiken blir bara en kul grej utan djupare innebörd. Det finns definitivt bättre sätt att konfrontera sin publik med deras egen självbild.

Ingen skugga ska förstås falla över dansarna. De gör ett gediget jobb som bygger på ytterst små nyanser i rörelserna i en långsamhetens lov bortom alla spektakulära effekter.

Mindre illusion, mer dans, tack!

Foto: Bengt Wanselius

En säregen Carmen med Norrdans

Det går att göra mycket med klassiker. Men får man göra vad som helst med dem? På den frågan svarar regissören och koreografen Jo Strömgren ett obetingat ja, och han låter Norrdans ta ut svängarna ordentligt i en alldeles egen version av Carmen.

Särskilt mycket med Bizets opera har det i alla fall inte att göra. Förutom några musikstycken. Bland annat den berömda toreadorarian, La Habanera, som pikant nog var i själva verket en då populär spansk schlager och som Bizet inkorporerade i sitt verk i tron att det var en folksång.

Förutom Bizet innehåller föreställningen musik av bland annat Evert Taube, Calle Jularbo, Lill Lindfors, Grieg, Pablo Saraste och okända australiska urinvånare.

Jo Strömgren använder i sin Carmen ett grepp, som jag tror att han nyttjat förut, med en berättarröst. Inga skugga må falla över Lars T Johansson som läser alldeles förträffligt, med den rätta känslan på de rätta ställena, men i sammanhanget blir det inte bara kommenterande utan förklarande på ett docerande sätt. Verbaliserat istället för gestaltat.

Dessutom förskjuter det delvis tyngdpunkten åt teater, och det är inte enbart till de agerandes fördel.

För det är i dansen som norrdansarna kommer till sitt mest fulländade uttryck. Och det i danspartierna som föreställningen lyfter till storslagna artistiska höjder.

Det är en subtil lek med stereotyper, med dans och musik driver man med schabloner som den svenska kargheten, den latinska eldigheten, norsk självgodhet – med en avundsvärd självironi, vurmen för det exotiska – men bara där borta, i de där länderna, hemmavid är det lika trångsynt som fördomsfullt.

Miljön är ett bibliotek, den samlade mänskliga kunskapens högborg, men som det gäller att ta till sig, något som försvåras av att biblioteket av mer eller mindre välgrundade skäl stängs lite då och då.

Den kärlek som skulle kunna utgöra ett motstånd och ett alternativ till ignoransens hat förråds fegt i ett skrämmande åskådligt fall av bristande civilkurage.

Här gestaltas med burlesk humor, givetvis med underliggande allvar och brännande aktualitet, ett tragikomiskt drama om utstötthet.

En högst säregen föreställning av Norrdans, som än en gång väljer en kreativ väg utanför de upptrampade konstnärliga stigarna.

Koreografi, regi, text, scenografi, ljusdesign: Jo Strömgren

Kostymdesign: Bregje van Balen

Dansare: Tomáš Červinka, Claudia Fürnholzer, César García Steensen, Viktor Konvalinka, Lava Markusson, Jakub Mędrzycki, Hanna Nussbaumer, Leila Verlinden

Svensk översättning: Daniel Adolfson

Röst: Lars T Johansson

Musik: Evert Taube, Carl Jularbo, Lill Lindfors, Rodion Shchedrin, Pepe Romero, Rabih Abou-Khalil, Georges Bizet, Edvard Grieg, Pablo Saraste, Luis Mariano, The Tramps, Jörgen Knudsen, Bergmund Skaslien, Pasqual Marquita, samt musik från okända australiska urinvånare.

Världspremiär: 19 juni 2016 på Festspillene i Nord-Norge, Harstad

Foto: Lia Jacobi

Omtumlande dansföreställning

Skogen är den fysiska plats som mest fulländat uttrycker dialektiken i vårt förhållande till naturen. Det är ljus mot mörker, möten och hot, glädje och rädsla, frihet och instängdhet.

I Ådalen har dessutom skogen ytterligare en dimension, den är platsen för ekonomisk vinning, men även samhällelig kris och tillbakagång. Att Norrdans har världspremiär på Mari Carrascos föreställning Black Forest just på den plats som har upplevt – och genomlidit – skogsindustrins makalösa uppgång och ödesdigra fall är bara logiskt.

Carrasco fångar in dialektikens hela dynamik, utan att för ett ögonblick förlora dansens magi. Black Forest är en sprakande föreställning som det oavbrutet slår gnistor om. Tempot är oerhört högt från första början. Koreografin är så nära fulländning som det går att komma.

I stor utsträckning är det tack vare dansarnas eminenta insatser. De agerar som en tätt sammanvävd grupp, en integrerad enhet av sällsynt skickliga individualister. Samspelet, eller rättare sagt samtidigheten, är nära på perfekt.

Rörelseschemat är otroligt krävande, och det är smått obegripligt hur dansarna om och om igen hittar rätt i sina positioner. Det är som en komplicerad manöver där minsta felsteg kan rubba hela den intrikata ordningen. Men här rubbas det ingenting.

Men mest imponerande är dansarnas mod och tillit till varandra. De egenskaperna hör förstås ihop. För att våga möta varandra i hög fart, att ta risken med ett språng över kamraten för att sedan skifta position och vara den som det hoppas över, kräver ett förtroende som är förbehållet en professionell kompetens hos de mest framgångsrika. Som Norrdans.

Även om föreställningen bygger på gruppens täta samspel, vill jag gärna framhålla några av dansarna. César Garcia Steensen är en gammal favorit med en oefterhärmlig plastik. Jakub Mędrzycki och Viktor Konvalinka som båda har en fantastisk precision i sina rörelsemönster. Och Claudia Fürnholzer som på ett självklart sätt förenar spänt och grace i stark scennärvaro.

Scenografin är fiffigt arrangerat så att publiken sitter runt om scenplatsen. Det ställer stora krav på dansarna, som inte bara dansar frontalt mot publiken, som i vanliga fall, utan måste uppträda i alla väderstrecken.

Men det ställer givetvis också större krav på publiken, det gäller att ha sin uppmärksamhet riktad åt flera håll samtidigt, kunna prioritera, veta i vilken riktning man ska koncentrera blicken, vad man vågar släppa. Åskådaren är omgiven av föreställningen, precis som i skogen.

Black Forest är en omtumlande upplevelse. Norrdans och Mari Carrasco belönades av publiken med stående applåder som aldrig ville ta slut. Det är bara att stämma in.

BLACK FOREST

Idé, koncept och universum: Mari Carrasco

Koreograf: Mari Carrasco i samarbete med dansarna

Koreografiassistent: Rita Lemivaara

Tonsättare: Mikael Karlsson

Kostym: Mari Carrasco, Rita Lemivaara och Annette Hägglund

Dansare: Tomáš Červinka, Claudia Fürnholzer, César García Steensen, Viktor Konvalinka, Lava Markusson, Jakub Mędrzycki, Hanna Nussbaumer, Verena Pircher, Leila Verlinden

Världspremiär: 2 april 2016 på Härnösands Teater