Dags för ranking i arbetarvänlighet

Veckans pseudohändelse är utan tvekan publiceringen av årets ranking från Svenskt näringsliv. En intresseorganisation sprider varje år en önskelista, som ängsliga kommunpolitiker i hela landet oavsett partifärg försöker helt hysteriskt uppfylla.

Det finns en hel rad av olika rankningar som, på mer eller mindre oklara grunder, mäter ”företagarvänlighet”. Svenskt näringslivs rankning av svenska kommuner är mest känd, den väcker en hel del uppmärksamhet, och leder i många mindre norrländska kommuner som ofta placeras sig långt ner på listan till upprörda debatter och ömsesidiga anklagelser partier emellan.

Det är lika tragiskt varje år.

Och det är lika roligt varje år.

I min hemkommun är det jubel. Vi har avancerat! Klättrat 30, 40 eller om det var 50 placeringar! Champagne!

Avfolkningen fortsätter visserligen, arbetslösheten är fortsatt astronomisk, nya nedskärningar väntar, men vem bryr sig – vi har klättrat i rankingen!

I grannkommunen blir det ingen champagne. De ligger långt ner. Igen. Och om igen anmärker de på rankingens bristande vetenskaplighet. Det gör man i alla kommuner som hamnar långt ner.

Fast lite rätt har man i alla fall. I den andra grannkommunen är det också jubel och champagne. De har också klättrat uppåt. Och de har också fortsatt samma problem med avfolkning, arbetslöshet och nedskärningar.

Det hjälper inte ens att kalla det för besparingar.

Och tittar man på vilka kriterier som tillämpas i rankingen så blir det tydligt varför grannkommunen har klättrat förra året.

Ju mindre offentlig sektor, desto högre placering, nämligen. Mittuniversitetet har lagts ner på berörda ort. Vilket innebär avancering på Svenskt näringslivs ranking. Hurra!

Vilket inger hopp för den andra grannkommunen, den som alltid placerar sig i botten. Om sjukhuset där läggs ner, och det gör det säkert (kallas på socialdemokratiskt, men inte bara, nyspråk för utveckling!) klättrar de uppåt i rankingen.

Det är naturligtvis helt absurt. Varför denna fogliga ängslighet? I synnerhet som motsatsen vore egentligen fullständigt självklar.

Konstigt nog är det ingen som mäter hur arbetarvänliga kommuner och riksdagsmän är. 

Inte ens LO eller något av arbetarpartierna, vare sig det stora eller det lilla, och naturligtvis inte det nya.

Kan det bero på att Gunnar Strängs gamla påstående, att det som är bra för storföretagen är bra för Sverige, har blivit till den enda stora sanningen?

Eller är det ännu värre, att det är som i Lars Ekborgs klassiska monolog Bunta ihop dem: "Vi hade skönhetstävling hemma i byn. Ingen vann."

Bäst för vem?

Årets ranking från Svenskt Näringsliv av företagsklimatet i svenska kommuner har kommit. Och som vanligt kan några, oftast borgerligt styrda, kommuner sträcka på sig och förnöjt konstatera att nu har vi bevisat det igen.. Andra får lov att anlägga en allvarlig min och lova krafttag och nya prioriteringar, och gärna lägga in en tvivlande kommentar, att våra egna undersökningar visar att företagare i vår kommun minsann är nöjda, men oppositionen protesterar vilt och kräver krafttag och nya prioriteringar… Bland de i mitten får man ta vara på de glädjeämnen som till äventyrs kan finnas. I min egen kommun jublar man över avancemanget på hela 20 placeringar och plats nummer 226 på listan (texten skrev 2006, sedan dess har ”vi” rasat ner till plats nr 272), vilket av oklar anledning anses vara en stor framgång. Konsulter uttalar sig myndigt och tidningarna kommenterar.


För dem av oss som fortfarande vägrar att blint tro på den nya guden Tillväxt och dess profet Företagsamhet infinner sig frågan varför rankar ingen arbetarklimatet i vårt land. Någon, LO är väl den organisation som ligger närmast till hands, borde naturligtvis genomföra en motsvarande undersökning. Det är bara att kopiera Svenskt Näringslivs beprövade modell, och man kan rent av utgå från deras definition, låt gå i en något modifierad form, där lokalt arbetarklimat är detsamma som: summan av de attityder, regler, institutioner och kunskaper som möter arbetaren i vardagen. Sedan hämtar man data från SCB, till exempel: lönenivå, antal nyanställningar, nivån på arbetarskydd, grad av medbestämmande. Det går säkert att formulera fler parametrar. Och så enkätundersökningen, där vi efterfrågar attityder till arbetare: allmänhetens, medias, kommunalpolitikernas, kommunaltjänstemännens och skolans. Det kanske finns fler. Sedan har vi kommunens service till arbetare, regler och byråkrati, infrastruktur, och den måhända känsligaste frågan av alla – tillgången på kompetent företagsledning. Det sistnämnda är enkelt att kvantifiera, har chefer hög lön och generösa fallskärmar duger högst sannolikt ingenting till. Slutligen hämtar vi in sammanfattande omdömen om arbetarklimatet i respektive kommun, väger in de olika faktorerna, det finns säkert kompetent folk inom LO som vet precis hur man gör, och så är det klart.

Alla Sveriges 290 kommuner rangordnade efter arbetarklimat, kommunalpolitikerna uttalar sig, massmedia rapporterar, ledarsidor kommenterar. En årligen återkommande undersökning som skulle kunna få oanade konsekvenser för samhällsklimatet i Sverige. Men det kräver mer än en reklamkampanj om vem som byggde landet. Det måste också finnas mod och vilja att formulera framtidsvisioner och ambition att bestämma dagordningen. Annars kommer någon annan att göra det. Precis som hittills.