Veckans
pseudohändelse är utan tvekan publiceringen av årets ranking från Svenskt
näringsliv. En intresseorganisation sprider varje år en önskelista, som
ängsliga kommunpolitiker i hela landet oavsett partifärg försöker helt
hysteriskt uppfylla.
Det finns en hel rad av olika rankningar som, på mer eller
mindre oklara grunder, mäter ”företagarvänlighet”. Svenskt näringslivs rankning
av svenska kommuner är mest känd, den väcker en hel del uppmärksamhet, och
leder i många mindre norrländska kommuner som ofta placeras sig långt ner på
listan till upprörda debatter och ömsesidiga anklagelser partier emellan.
Det är lika
tragiskt varje år.
Och det är
lika roligt varje år.
I min
hemkommun är det jubel. Vi har avancerat! Klättrat 30, 40 eller om det var 50 placeringar!
Champagne!
Avfolkningen
fortsätter visserligen, arbetslösheten är fortsatt astronomisk, nya
nedskärningar väntar, men vem bryr sig – vi har klättrat i rankingen!
I
grannkommunen blir det ingen champagne. De ligger långt ner. Igen. Och om igen
anmärker de på rankingens bristande vetenskaplighet. Det gör man i alla
kommuner som hamnar långt ner.
Fast lite
rätt har man i alla fall. I den andra grannkommunen är det också jubel och
champagne. De har också klättrat uppåt. Och de har också fortsatt samma problem
med avfolkning, arbetslöshet och nedskärningar.
Det hjälper
inte ens att kalla det för besparingar.
Och tittar
man på vilka kriterier som tillämpas i rankingen så blir det tydligt varför
grannkommunen har klättrat förra året.
Ju mindre
offentlig sektor, desto högre placering, nämligen. Mittuniversitetet har lagts
ner på berörda ort. Vilket innebär avancering på Svenskt näringslivs ranking.
Hurra!
Vilket inger
hopp för den andra grannkommunen, den som alltid placerar sig i botten. Om
sjukhuset där läggs ner, och det gör det säkert (kallas på socialdemokratiskt,
men inte bara, nyspråk för utveckling!) klättrar de uppåt i rankingen.
Det är
naturligtvis helt absurt. Varför denna fogliga ängslighet? I synnerhet som
motsatsen vore egentligen fullständigt självklar.
Konstigt nog är det ingen som mäter hur arbetarvänliga
kommuner och riksdagsmän är.
Inte ens LO eller något av arbetarpartierna, vare sig det stora eller det lilla, och naturligtvis inte det nya.
Kan det bero på att Gunnar Strängs gamla påstående, att det
som är bra för storföretagen är bra för Sverige, har blivit till den enda stora
sanningen?
Eller är det ännu värre, att det är som i Lars Ekborgs
klassiska monolog Bunta ihop dem: "Vi hade skönhetstävling hemma i byn.
Ingen vann."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar