Filmfestival i Höga kusten med hög konstnärlig kvalitet

Inget glitter och glamour men desto mer av konstnärlig kvalitet. Höga kusten filmfestival invigdes i fredags på Mannaminne under avspända former. Festivalens tre dagar hade ett jämnt flöde av besökare, och arrangören Jonatan Brixel Petré kunde andas ut på söndag kväll och nöjt konstatera:

-          Allt var bra.

Han berättar att det fanns en viss oro om det skulle finnas tillräckligt intresse för kortfilmvisningarna, men farhågorna visade sig vara obefogade. Inte helt oväntat var det långfilmerna som lockade mest publik. Den största publikmagneten blev den bulgariska långfilmen Losers.

Det var knappast en överraskning. Filmen vann tidigare i år Bulgariens motsvarighet till Guldbaggen, och på festivalen i Nordingrå tog den storslam, som bästa långfilm och bästa festivalfilm.

-          Filmen är otroligt välregisserad, säger Jonatan.

Losers handlar om en grupp ungdomar i en liten stad, och de flesta skådespelare är tonåriga amatörer. Filmen hade sin Sverigepremiär på festivalen i lördags, och nu hoppas man att kunna hitta en distributör som kan visa filmen på svenska biografer.

Jonatan Brixel Petré var nöjd med hela festivalen. Mest nöjd var han med att så många regissörer från olika länder besökte festivalen. Det kom filmfolk från Australien, Iran, Frankrike, Belgien och Finland.

-          De hade en fantastisk helg här, säger Jonatan.

En filmfestival är en viktig mötesplats för alla som håller på med film, och det var därför glädjande att det dök upp folk från flera av länets filmstudion och naturligtvis representanter för Film i Västernorrland.

Det fanns även ett par lokala inslag under festivalen. Solveig Nordlund från Ry var festivalens hedersgäst, och hennes kortfilm Hemmet inledde filmhelgen på Mannaminne.

Hamed Alizadeh står visserligen i festivalkatalogen som regissör från Afghanistan, och filmen Check Point (finns att se på youtube) som visades på söndag är mycket riktigt gjord i Afghanistan, men Hamed bor numera i Kramfors.

Nästa år planerar Jonatan Brixel Petré att ha en särskild sektion för film från Västernorrland, det gäller både kort- och långfilmer.

Så fort årets festival var till ända började arbetet med nästa års filmfest.

-          Det viktigaste är att vi kunde bjuda på så mycket högkvalitativ film som aldrig visas annars. Och nästa år blir det ännu bättre! säger Jonatan.

Memento mori - dödsgrin som samhällskritik

Han började som graffitikonstnär vid 13-årsåldern. Sedan hamnade han i ”trouble”, problem, som han med en elegant eufemism uttrycker det. Då återstod ingenting annat än att skaffa sig en gedigen utbildning vid Royal Academy of Arts. Han är numera en erkänd konstnär i hemlandet Storbritannien. Nyligen har han flyttat till Sverige, och har nu sin första svenska utställning på Galleri Andra våningen i Järnsta kulturkafé i Nordingrå.

Som person är han mycket öppen och social, men förblir på ett charmigt sätt pojkaktigt hemlighetsfull. Hans artistnamn är Sweet Toof, och han vill inte avslöja sitt riktiga namn. Han har sina rötter ”någonstans i England”, och bor numera ”på landet ett par timmar från Stockholm”.

Det kan förstås vara ett sätt att vända intresset från konstnären till hans konst. Även om det finns en risk att det kan bli tvärtom.

Men den är nog ändå inte så stor. Sweet Toofs konst är tillräckligt fascinerande i sin egen rätt.

Den är en hisnande resa genom konsthistorien. Sweet Toof rör sig obehindrat mellan klassiska förebilder som Goya, Bacon, Picasso och graffitikonstens uttrycksformer. Han knyter också an till 1500- och 1600-talens vanitastradition, och namn som Holbein och Brueghel den äldre, och kombinerar det helt obekymrat med serieteckningsestetiken.

Men mest påtagligt är ändå inflytandet från den mexikanska memento mori-traditionen. Hos Sweet Toof tar den sig uttryck i fascinationen för tänder. Det är ett motiv som återkommer i alla hans verk.

Det är dödsgrin. Det är identitetsbestämning av döda. Det är vad som är kvar när naturens processer har gjort sitt. Memento mori – kom ihåg att du är dödlig.

Det är naturligtvis lätt att övertolka. Sweet Toof är en lekfull konstnär med ett särpräglat sinne för humor. Mycket av hans konst är som på skoj, han kommer nära det rena uttrycksbehovet. Och på samma sätt som han förhåller sig fri till historiska stilarter, blandar han flera dimensioner och olika tekniker.

Grafik, träsnitt kompletteras gärna med vattenbaserade färger och kritor. Som den graffitikonstnär han är använder han spray, men helst utomhus. Lika ofta rollar han. Vardagsföremål får sin egenartade utsmyckning, och exponeras hämningslöst med hjälp av kitschiga piedestaler och andra hemprydnadsobjekt.

Men det går ändå inte att komma ifrån memento moris-estetikens funktion som en kommentar till – och kritik av – en samtid som förtränger döden, hyllar ungdomlig styrka och rusar genom livet i sin narcissistiska hetsjakt på omedelbar behovstillfredsställelse och materiell statussträvan.

En helt unik konstutställning att sätta tänderna i.

Birger Norman-priset till Bo R Holmberg

Birger Norman-dagen på Svanö hölls i år på författarens födelsedag den 30 juli. Birger Norman-priset delades ut och årets pristagare är författaren Bo R Holmberg.

Det var en påtagligt rörd och stolt Bo R Holmberg som tog emot priset vid Birger Normans minnesmärke.

-          Priset är ett viktigt erkännande, och jag är oerhört hedrad, säger Bo R Holmberg.

Bo R är förvisso tämligen bortskämd med litterära utmärkelser. Han har fått Augustpriset, vilket är bland det finaste en svensk författare kan belönas med, dessutom Astrid Lindgren-priset, Kulla-gulla-priset och Norrlands litteraturpris.

Men Birger Norman-priset är en form av lokalt erkännande, och tydligen betyder det lika mycket, om inte mer, för en grabb från Loön som valde att stanna kvar i landskapet och vars litterära gärning är till stor del en skildring av Ångermanland i allmänhet och Ådalen i synnerhet.

Bo R Holmberg berättade att han faktiskt hade träffat Birger Norman en gång, det var under en debutantkurs för författare på Medlefors folkhögskola utanför Skellefteå. Året var 1981, och det som Bo R kommer ihåg bäst var Birger Normans ”sirliga elegans”.

Men hans största minne av Birger Norman är från året efter. Bo R hade publicerat en dikt i Aktuellt i politiken, och den handlade om timmerskiljet i Sandslån. Någon vecka efter publiceringen kom det ett brev från Birger Norman, som berömde dikten, den store från Svanö var erkänt snar till uppmuntran.

-          Det var stort, säger Bo R Holmberg.

För övrigt bjöd Birger Norman-dagen på den vanliga blandningen av uppläsningar, samvaro och tipsrunda. För underhållningen stod dragspelsvirtuosduon Jörgen Sundeqvist och Päivi Mettälä.

Torbjörn Fälldins bortgång uppmärksammades också. Han var den som en gång i tiden svingade ordförandeklubban då Birger Norman-sällskapets grundande beslutades, och var också en flitig popularisator av Birger Normans poesi på mål.

Barnens dag med massor av musik för alla åldrar

Barnens dag i Nyland bjöd på massor av musik, både för barn och med barn. Arrangörerna hade tur med vädret, och i den ljumma sommarkvällen samlades kanske så många som två hundra personer, mest föräldrar med barn i olika åldrar.

Markus Molin och Ubbe Byström inledde med sin inarbetade musikföreställning Barnens bästa hits. Med glimten i ögat och suverän publikkontakt lekte de fram populära melodier, mest kända och mindre kända barnvisor, i olika tonarter. Kul med Imse vimse spindel som rapp!

De två återkom sedan vi inte mindre än två tillfällen, då de tillsammans med Peter Edlund, bjöd på musikunderhållning för hela familjen, som blandade glatt barnsånger och rockcovers.

Däremellan fick blivande stjärnor testa sina talanger i Ministars.

Barnens dag höll till på den nya lekplatsen i Nyland, och förutom musik var det populärt med hoppborg, fiskdamm, frågesport, och gungor och karuseller. De allra tuffaste provade på sumo, som med sina tunga dräkter blev en väldig utmaning för alla oavsett kroppshydda.

Och sedan kom godisregn från scenen, och allt var gratis.

Rosita Fällström var på plats med sina tre barn – de två äldsta arbetare ideellt för evenemanget – och sin syster Marielle Yrjas och hennes son Julius. Rosita bor i Sandslån men kommer ursprungligen från Nyland, och det var självklart för henne att besöka Barnens dag.

Det var meningen att yngsta dottern, åttaåriga Sindy, skulle uppträda, men tyvärr satte blygseln ett tillfälligt stopp för musikkarriären.

Det viktigaste är ändå gemenskapen, tycker Rosita.

-  Det är så roligt att få med alla, att olika åldrar är med, säger Rosita Fällström.

"Tillbaka på helig mark"- musikträff vid dragspelsälven

Året Musikträff vid Dragspelsälven hölls i Klockestrand efter många år i Sandslån. För arrangerande Kramfors Dragspelsklubb är det på sätt och vis som att komma tillbaka till ursprunget. Här i trakterna levde och verkade många av dragspelshistoriens stora namn som August Öberg, Hans Erik Nääs och Andrew Walter.

-          Vi är tillbaka på ”helig mark”, säger Bertil Sjölander, ordförande i Kramfors Dragspelsklubb.

Musikträffen pågick i dagarna två. Under fredagen framträdde Asylkören under ledning av David Wahlén, årets Hans-Erik Nääs- stipendiat Leo Florin gav en bejublad konsert kvällen före sin trettonårsdag, och sedan var det mycket fritt spel runt om det vackra båthamnområdet i Klockestrand.

Lördagen bjöd på ett digert program med Bröderna Berglund, dragspelsklubbarna från Härnösand och Kramfors, Jörgen Sundeqvist med och utan Päivi Mettälä, Niklas Sundén och Annika Winhagen. Konferencier var kulturskolans rektor Sune Johansson.

Musikträffen avslutades under månsken över Ångermanälven med allspel – alla på scen, då vad som helst kunde hända.

Arrangörerna var mycket nöjda med evenemanget, och tänker fortsätta hålla till här. Det fanns även praktiska skäl till att förlägga Musikträffen i Klockestrand, nämligen samarbetet med den lokala båtklubben och Sandö IF, något som slog mycket väl ut, och inte minst de möjligheter till 

campingboende som området erbjuder. Det kom långväga gäster från bland annat Umeå, Hälsingland och Piteå.

-          Vi har blivit mycket väl bemötta, och samarbetet har skett i en synnerligen positiv anda, med stor hjälp från lokalbefolkningen, säger Bertil Sjölander.

-          Och nästa år ska det bli ännu bättre!

Redan nu smids det stora planer. Återkomsten, eller kanske rättare sagt hemkomsten, till Klockestrand, har blåst nytt liv i minnen från fornstora dagar. Kramfors har varit dragspelets Mecka, och Ångermanälven instrumentets Mississippi, och nu växer ambitionerna igen.

-          Vi ska bli dragspelets centrum i Norden, säger Bertil Sjölander.

En resa till den samiska föreställningsvärlden

Giron Sami Teáhters föreställning Håll elden levande/Doala dolat heakkas är en hyllning till Ailo Gaup. Han var en norsk-samisk journalist, författare, teaterpionjär, kulturell medlare, en respekterad noaidi, shaman. Som ung skiljs han av samemissionen från sin familj och adopteras bort till en familj i södra Sverige för att garanteras en ”kristen” – och får man förmoda civiliserad – uppfostran.

Tillvägagångssättet är inte ovanligt bland kolonisatörer och erövrare, samma fenomen drabbar aboriginer i Australien och tillämpas som en del av Lebensborns-projektet av nazisterna i det ockuperade Europa.

Pjäsen hade urpremiär i Kiruna den 3 maj, och har sedan dess varit på turné. På torsdag kväll spelades den på Mannaminne.

Föreställningen som baseras på Ailo Gaups diktsamlingar Under dobbel stjernehimmel, I Stallos natt, Joiken og kniven samt böckerna Sjamansonen och Inn i naturen är en berörande skildring av hans resa tillbaka till rötterna och ursprunget, till språket och kulturen.

Det är samtidigt en levande presentation av den samiska föreställningsvärlden, ett animistiskt, mytiskt universum med starka arketyper: Renen, Björnen, Vargen, och där allt är besjälat och kan samtala med varandra. Människa och naturen är en enda helhet, det mytiska finns i vardagen, vardagen finns i myten. Och Drömtiden finns i oss alla.

En värld onekligen fjärran från vår egen, och just därför högst aktuell skulle nog många tycka. Så länge man inte faller in i nostalgins och exotismens fälla, vill jag tillägga.

Musiken är en aktiv del i föreställningen, med jojk, stämsång och instrument av horn och renklövar. Inte minst sången och dansen gör Håll elden levande till bra teater.

I föreställningen talas fyra språk; nordsamiska, lulesamiska, svenska och norska. Norskan kommer man snabbt in i, men efter en stund tror jag mig också förstå samiska. Det gör jag naturligtvis inte, men som bekant kan förståelse ske på olika plan.

Med det mångspråkiga briserar föreställningen som en provokativ sprängladdning mitt i integrationsdebatten.

Det som lite slappt kallas mångkultur – finns det överhuvudtaget någon annan sorts kultur? – har alltid funnits i Sverige. Det har alltid talats olika språk här, som meänkieli och de olika samiska språken, de sistnämnda dessutom långt innan svenskan började talas på dessa breddgrader.

Flera olika kulturer sida vid sida och tillsammans är ingenting nytt. Förtryck och diskriminering – och krav på assimilering ska definitivt räknas dit – har historiskt haft förödande konsekvenser för människor och samhällen, och det är tragiskt att åter tycks bli en gällande norm.

Det är fel väg att skapa ett vitalt samhälle som håller ihop, det måste istället byggas på respekt och öppenhet.

Foto: Ilkka Volanen

Pär och Tesse tolkar skapelsen i Lidgatu

Pär Andersson är Sveriges meste kyrkokonstnär, han har utformat ett 50-tal kyrkorum med Visby domkyrka som en absolut höjdpunkt. Sedan 1980 fram till sin död förra året bodde han i Lidgatu utanför Näsåker tillsammans med hustrun Astrid Theselius, Tesse kallad. Nu har de två en gemensam retrospektiv utställning i Sollefteå konstförenings regi i Konstsalongen på Storgatan i Sollefteå.

För Pär Andersson innebar flytten till Lidgatu en möjlighet att utveckla landskapsmåleriet, frigöra sig från den klassiska konstutbildningens bojor och skapa en egen stil.

Han var en troende person och i konsten uttrycker han sin förundran över Guds skapelse. De tavlor som finns på utställningen, det är litografier förutom två akvareller, finns samma utsikt från huset i Lidgatu. Perspektiven skiftar, årstiderna växlar. Färgerna är matt bleka, här framhävs små nyanser och svaga skiftningar.

Sedan finns en stor akrylmålning på kortväggen som föreställer ett par – Pär och Tesse? – vid bordet i en trädgård. Stämningen är paradisiskt idyllisk, och skuggspelet gör de två till en del av naturen.

Liknande intryck får man av konstnärens lilla självporträtt, där han tycks framträda ur växtligheten.

En distinkt växlighet i form av färgstarka lövverk finns på de få skulpturer och möbler som finns med på utställningen. Här kan jag inte låta bli att undra om inte det är lika mycket kamouflage, naturen som gömställe, en tillflykt.

Astrid Tesse Theselius stod länge i makens skugga, fångad som hon var i kvinnofällan. Hon födde fem barn mellan åren 1954-58, och det är först kring de 50 som hon får möjlighet att släppa loss sin konstnärliga ådra.

Hennes verk är också mest litografier, ett par akvareller och ett tryck på lin. Det är stilleben med en antydan till landskap i bakgrunden och en stämning av längtan och främlingskap. Det finns något vagt sorgset över hemtrevnadens idylliska perfektion.

Samtidigt besitter hennes måleri en helt annan musikalitet än makens. Här finns linjer som rör sig harmoniskt och fritt tillsammans, medan hans uttryck är trots allt fortfarande mer strikt klassicistiskt.

Och ändå är det alla skillnader till trots så påtagligt hur de två influerar, inspirerar, följer och berikar varandra.

Utställningen pågår fram till den 7 augusti.