Vilse mellan Istanbul och Genève

 

Den mirakulöse mandarinen
Asli Erdogan
Övers: Ulla Lundström
Rámus. 2008

Asli Erdogans roman tar upp ämnen som exil, kvinnors utsatthet, kärlek och ensamhet. Det kan tyckas som mycket på en gång, och det är inga lättsamma teman precis. Men Erdogan får ihop det riktigt bra, inte minst tack vare sitt suveräna sätt att hantera språket, och sin sällsynta förmåga att skildra människornas komplexa känslo- och tankevärld.

En ensam, enögd turkisk kvinna glider omkring på nätter genom Genèves rean gator och välordnade kvarter. Hon minns Istanbul, hon berättar om sin relation till Genève, som på sätt och vis är en brist på relation. Exilen är ett tillstånd där man tvingas lämna ett omöjligt liv på ett ställe, bara för att uppleva främlingskap på den nya platsen, och börja att hopplöst längta efter det förlorade hemmet.

Hon söker mörkret för att finna sig tillrätta på en främmande plats: ”Själv betedde jag mig mest som en vildkatt, som råkat hamna långt från mina egna skogstrakter och som nu skräckslagen sökte skydd i nattens mörker. Jag levde i en evig exil /../”.

Jag antar att också enögdheten har en symbolisk betydelse, vi får aldrig reda på vad som har hänt med ögat, däremot händer det gång efter annan att hon överanstränger sitt friska öga och blir så gott som blind.

Hon minns också en förlorad kärlek, och skildrar med känslig hand hur svårt det kan vara för två människor att nå fram till varandra.

Det temat förstärks ytterligare genom parallellberättelsen om en man i Istanbul som sörjer sin hustru som ung gick bort i cancer, och nu minns han sina egna tillkortakommanden i relationer och rent av sitt svek.

Däremellan väver Erdogan in några berättelser grundade på indianska myter från både Nord- och Sydamerika.

Och så språket. Poetiskt på ett medryckande sått, rör det sig i skärningspunkten mellan det ömt emotionella och det krasst alldagliga.

En ny spännande bekantskap för mig, framför allt blev jag starkt berörd av Erdogans skildring av exilens villkor. ”De hade kommit från världens alla hörn med skiftande drömmar i bagaget. /../ Men när de väl var här hade de glömt varför de kom hit. Deras drömmar och illusioner slocknade i den första stormen. /../ Flykten hade ett högt pris: exilen. Den som en gång ger sig av kan aldrig komma tillbaka.”