Att höra till - eller hur ska vi ha det med Ryssland

 

Ryssland står inte högt i kurs nu, och det är egentligen ingenting nytt. Själv har jag en högst ambivalent attityd till det stora landet i öster. (För undvikande av onödiga diskussioner: jag tar bestämt avstånd från invasionen i Ukraina!)

Jag har skrivit om min inte helt okomplicerade relation till Ryssland och det ryska, bland annat i berättelsen "Att höra till", som ingår i boken "Familjealbum"

ATT HÖRA TILL

/../

" Men det var ändå inte det värsta.

   Det som särskilde mig mest från mina kamrater var det här med ryssarna. Varje anständig polack ser det som sin patriotiska plikt att hata ryssar.

   I min familj älskade man ryssar.

   I majoritetssamhällets ögon var ryssarna de nya ockupanterna, en smutsig, semiasiatisk, barbarisk hord som drog in i landet, förmodligen lömskt insläppt av de förrädiska polska kommunisterna, som alla förstås var judar och alltså egentligen inte polacker, och här ägnade sig de hemska ryssarna åt att sno alla armbandsur de kom åt och begå hänsynslösa massvåldtäkter, för att sedan försänka vårt lidande fosterland i kommunismens eviga mörker.

   Vi såg dem som befriare.

   Den obligatoriska undervisningen i ryska språket som började i årskurs fem väckte allmän harm, och manade till passivt motstånd. Inte nog med att de tar sig rätten att bestämma i vårt land, vi ska också tvingas att lära sig deras löjliga språk och skriva med deras hieroglyfer till bokstäver. Aldrig!

   Nivån på undervisningen var erbarmligt usel, och efter åtta år av tragglande av Pusjkins tungomål kunde de flesta knappt få ihop en enda korrekt mening på detta språk.

   Jag låtsades utåt att dela min omgivnings upprördhet och motvärn, jag var inte främmande för att under rysklektionerna låta bli att svara på en fråga som jag kunde svaret på, eller rent av att svara fel på frågan även om jag mycket väl kände till det korrekta svaret, men innerst inne gladde jag mig åt ryskundervisningen. Det var roligt med språk, det kyrilliska alfabetet var fascinerande, ryskan var så vacker och melodiös, men framför allt gav mig de nyförvärvade kunskaperna åtminstone tillfälligt en möjlighet att förstå vad mina föräldrar sa när de talade ryska då de inte ville att barnen skulle begripa.

   För min pappa var ryskan som ett andra, eller möjligen tredje, modersmål, och också min språkbegåvade mamma talade språket flytande. Liksom mormor.

   I ett anständigt polskt hem ansåg man att tala ryska var att jämställa med grovt landsförräderi.

   Jag såg gärna sovjetiska filmer, vilket ingen annan gjorde, det var närmast en vetenskaplig sanning att amerikanska filmer var bäst, och bland mina jämnåriga stod också barnförbjudna franska och italienska filmer högt i kurs eftersom, påstods det, det var alltid nakna kvinnor med.

   I den sovjetiska filmen ”Grönt ljus”, en finstämd skildring av taxichaufförer i Moskva, fanns det inga nakna damer. Inte heller några fler åskådare i publiken än jag. Naturligtvis berättade jag inte för kompisarna att jag hade sett filmen.

   Alla läste Sienkiewiczs historiska romaner om ädla och tappra polska adelsmän som stred för ära och fosterland mot vilda kosacker, obildade svenskar och lömska turkar. Det gjorde jag också. Men dessutom läste jag mängder med böcker om Stalingrads belägring, sovjetiska stridsvagnsoldaters list och hjältemod, och heroiska partisanförband som utförde självmordsuppdrag bakom fiendens linjer.

   Det var fina böcker.

   Kriget, det andra världskriget alltså, var på många sätt en vattendelare som skiljde de suspekta judiskt-kommunistiska agnarna från det äkta patriotiska polska vetet. Medan våra polska grannar och bekanta vid blöta tillfällen, och de är många i Polen, sjöng de då politiskt synnerligen inkorrekta patriotiska sångerna om vallmoblommor på Monte Casinos sluttningar som lyser rödare än rött då de har vattnats med polska soldaters blod, misshandlade man i min familj ryska folksånger, jag minns fortfarande hur morbror L. tjatade om att det var ”en halv ton för högt”, när till och med en totalt tondöv person kunde höras att det bara lät för jävligt.

   Folksångerna var bara en halv olycka, efter ett par omgångar vodka övergick allsången från smäktande toner från de vida stäpperna till mer ideologiskt färgade marschtakter från Det Stora Fosterländska Kriget, som min pappas favorit ”Artileristi Stalin dal prikaz”, om hur den store ledaren ger artilleristen order att för våra mödrars tårar Ge eld! Ge eld! Ge eld!

   Det är fina sånger."

/../