Om en vinternatt en resande
Italo Calvino
Övers: Viveca Melander
Natur & Kultur, 2017
Italo Calvino var en författare som aldrig stod stilla. Han
sökte inte efter en omisskännlig röst utan ville att hans röst skulle ljuda i
olika tonlägen. Efter debuten 1947 med ”Stigen där spindlarna bygger bon” har
varje ny roman varit säregen och annorlunda än sina föregångare. ”Om en
vinternatt en resande” från 1979 och ett av hans sista verk är inget undantag.
Det börjar med att Berättaren i ett direkt tilltal återger
för Läsaren inledningen till en roman, som råkar vara ”Om en vinternatt en
resande”. Det kan vara värt att citera de första raderna: ”Du ska just börja
läsa Italo Calvinos nya roman Om en vinternatt en resande. Slappna av. Koncentrera
dig. Avlägsna all ovidkommande tankar.”
Romanen blir till en reflektion kring läsning och vad den
gör med oss.
Men den är så mycket mer. Efter några sidor visar det sig
att det faktiskt är en annan roman. Den här förvecklingen fortsätter sedan och
den ursprungliga boken förvandlas till ständigt nya romaner, översättningar
från olika språk, både verkliga och påhittade, i varje fall inledningar till
dem, återstoden är av diverse mer eller mindre märkliga skäl borta.
Teman skiftar från roman till roman, vi förflyttar oss
mellan olika platser i världen, existerande och fiktiva, karaktärer försvinner
för att dyka upp några romaner senare, det direkta tilltalet återvänder, och
det är boken, nej BOKEN och LÄSNINGEN som får huvudrollen.
Man kan inte annat än beundra Calvinos enastående förmåga
att variera – och härma – de mest skiftande stilar och genrer. Det flyter på
alldeles fantastiskt, och det är inget fel på fantasin kraft. Vad sägs om idén –
redan då! – om att låta avancerade datorer skriva färdigt oavslutade
romantexter? Eller för lagets experiment med undersökning av hjärnans olika
reaktioner på textfragment, för att på det sättet avgöra vad som ska
publiceras.
Italo Calvino saknar inte heller sinne för humor, hans
sarkasm är bitande skoningslös. På universitet diskuteras litteraturen på
följande sätt: ”Händelser personer miljöer intryck skjuts åt sidan för att
lämna plats åt allmänna begrepp. / -Det polymorft-perversa begäret…/ -Marknadsekonomins
lagar…/ - De betydelsebärande strukturernas homologi…/ -Avvikelserna och institutionerna…/
-Kastreringen…”
Italo Calvino är inte en författare som skriver läsaren på
näsan. Men det skymtar fram att det viktigare för honom är att romaner är ”öppna”,
och vad som följer av det är att det finns många olika läsarter, precis som många
olika romaner. Det är en rikedom att ta vara på.
Om hans roman är bästa sätter att få fram det budskapet
låter jag vara osagt. Men det är utan tvekan Italo Calvinos eget sätt att säga
det på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar