Motsägelsefull särling på händelserik resa

 

Sven Haralds äventyr
Jonatan Petré Brixel
Vulkan

Så vitt jag vet arbetade Jonatan Petré Brixel samtidigt med filmen ”Sven Haralds äventyr” och romanen med samma titel. Filmen blev klar för något år sedan, och nu är boken också publicerad. Man ska aldrig jämföra två skilda medier, men jag kan i alla fall konstatera att romanen står sig väl i sin egen rätt.

”Sven Haralds äventyr” är en pikareskroman. Den tar sin början med ett plötsligt uppdykande av huvudpersonen i ett ödsligt hus i en trakt som starkt påminner om Nordingrå, han söker sig sedan ut i världen, först med ett kort mellanspel, inte särskilt lyckat i Stockholm, tiden där tycks mest som en parentes, vilket är säkert avsikten, för att snart hamna i den tyska metropolen Hamburg. Och där händer det grejer!

Det uppdagas så småningom att Sven Harald ursprungligen kommer från helvetet. Det är en märklig plats som består av ett gigantiskt kontorslandskap där förslavade tjänstemän ägnar sig åt meningslösa uppgifter vid föråldrade datorer. Kanske inte så underligt att man vill söka sig därifrån.

Särskilt om man är som Sven Harald. Han har ett visst släktskap med tidigare litterära figurer, Till Eulenspiegel, Mikael Ludenfot och den gode soldaten Svejk. Han är lite av var och en av dem, samtidigt ingen av dem, han är bara Sven Harald.

En frihetstörstande streber, lite av en moralistisk skurk, kreativ lätting, insiktsfull och ignorant, ja så där motsägelsefull som folk är mest, fast på ett högst säreget och inte så lite charmigt vis.

Sven Haralds äventyr skildras med bra driv i språket, och med många lekfulla blinkningar och referenser. Den första ovanjordingen som Sven Harald möter på sin vindlande resa är en enslig kultursnobb som heter Dorian och som fördjupar sig i Heideggers ”Varat och tiden”. En viktig person heter osannolikt nog Herr Nilsson, kanske för att han genomgår en evolutionsliknande metamorfos. På något ställe fälls det repliker som är direkt kopierade ur klassikerfilmen ”Casablanca”.

Det finns säkerligen många fler som jag har missat. Hur som helst går det inte att ta fel på hur lustfyllt författarens arbete har varit under skrivprocessen.

Sven Haralds händelserika resa mynnar ut i en stilla hyllning till livet i sann humanistisk anda.