Mentorn från Białystok - eller vem blir bjuden

Mer om ambivalensen gentemot Ryssland/Sovjet. En berättelse om min far och hans flykt österut 1939. Den heter "Mentorn från Białystok" och ingår i boken "Familjeminnen"

Mentorn från Białystok

/../

 ”En ensam till”, sa den första rödarmisten, ”se till att ta hand om honom.”

   ”Förstår du ryska?” frågade soldaten som hette Sergej. ”Lite grann” svarade han, och det var sant, många ryska ord var samma som på polska, en del andra kunde man gissa sig till betydelsen, han tyckte om ryskans mjuka och melodiösa intonation, det var ett språk som han skulle säkert kunna lära sig med lätthet.

   Han följde med Sergej till byn, där fanns redan några andra barn, som tydligen hade kommit ensamma över gränsen. Han fick ett glas mjölk, den var kall och tjock, en skiva svart bröd med späck på. Det var definitivt inte kosher.

   På morgonen kom en militär lastbil och körde alla barnen till Białystok. Det var en stor stad, fast inte lika stor som Warszawa så klart, och ganska snabbt förstod han att den inhyste en omfattande judisk befolkning.

   Barnen togs först till ett glåmigt kontor i centrum, där en argsint kvinna av obestämd ålder förhörde sig om deras personuppgifter och förde in dem i ett register. Särskild vikt verkade hon lägga vid deras fäders namn, något de inte begrep till en början, innan de lärde sig att i Ryssland presenterar man sig och tilltalas med sitt förnamn och fadersnamn.

   Det var inte slut på konstigheterna, ”h” blir i ryskan till ”g”, och hastigt och lustigt förvandlades han från Herszl Flekier till Gerszl Gillelovitj, hans far hette ju Hillel. Flekier fick han förvisso behålla, men det var bara i officiella dokument. Och så såg det lite konstigt ut när det skrevs med kyrilliska bokstäver, men klarade man av det hebreiska alfabetet var ryskan ingen match.

   De placerades på ett barnhem, stora sovsalar med gnisslande järnsängar, torftig miljö, och sträng disciplin. Men personalen, som tilltalades med ”medborgare lärare”, var ganska vänlig och brydde sig, maten var lite enahanda – och definitivt inte kosher – men riklig, det snålades inte på portioner, och man fick gärna ta mer. Det ordnades också många olika fritidsaktiviteter, idrott, sång, musik, utflykter.

   Och så började han i skolan. Det om något markerade tydligt att hans liv nu hade gått in i en fas som kunde beskrivas som normal. Så normal som det kunde bli under omständigheterna. Han nåddes av skärvor av rykten om vad som hände i Polen, och det lät allt annat än bra. Men rykten ska man inte tro på, eller hur? Och ingenting bekräftades av de officiella nyhetskanalerna, som knappt rapporterade något alls från det ockuperade landet, det var som om det inte fanns längre.

   Han var fullt på det klara med vad som gällde, det bästa han kunde göra av situationen var att härdas, att bli stark och klok, skaffa bra utbildning, för att kunna återvända hem och hjälpa de sina. Det var målet, och skolan var medlet att förverkliga det.

   I början klarade han inte språket så bra, och hade lite svårt att hänga med, men det tog inte lång tid förrän han hade kommit i kapp. Helt och hållet på egen hand. I skolan var klasserna stora, upp till 40 elever, lärarna var stränga och disciplinen hård.

   ”Ni har av Sovjetmakten fått en enastående chans till förkovran, och det är er förbannade plikt att ta vara på den chansen”, upprepade vid varje tillfälle skolans rektor, en ryska med det osannolika namnet Anna Karenina, men som hennes vice ständigt påpekade ”Stepanovna, inte Arkadijevna”, som om det skulle vara nödvändigt att försäkra att rektorn var en högst verklig person och inte någon fiktiv figur som hade klivit ut ur en roman.

   Han uppskattade plikten och pluggade hårt, var uppmärksam på lektionerna, gjorde sina läxor, och läste gärna lite extra, lånade böcker på stadsdelsbiblioteket, tog sina första trevande steg på väg till en livslång bekantskap med klassisk rysk litteratur, läste också böcker om natur och geografi, och var lika road av matematik, mindre av naturvetenskapliga ämnen.

   Men om klasstorleken, undervisningsmetoderna och disciplinen var i stort sett identisk som i den polska skolan, fanns det en avgörande skillnad. Den sovjetiska skolan bedrevs i ett slags tvåskift. Halva dagen i skolan, den andra halvan i lära på fabriken, varannan vecka började han i skolan, varannan fick han lov att bege sig till fabriken som låg en bit längre bort. Morgonskiftet på fabriken började tidigt, mycket tidigare än skolan, och då fick han kliva upp i ottan, men det hade aldrig varit ett problem för honom, han var morgonpigg, tyckte om de tidiga morgontimmarna, innan solen hade gått upp, allt var så tyst och stilla, som om världen dröjde med att ge sig tillkänna.

   På fabriken tilldelades han en mentor. Han hette Gleb Michajlovitj. Han såg ut som en riktig rysk björn, stor och kraftig, bred om axlarna, med en yvig ljus kalufs, och lätt sneda ögon i det runda, godmodiga ansiktet. Han talade med en djup basröst, det lät som en björn brummade. Snäll var han också.

   Han skulle vara en vuxen förebild, en slags reservförälder. Han uppfyllde sin uppgift med den äran. Han började morgonen med att förhöra sig noga om hans skyddsling hade ätit ordentligt och höll sig hel och ren. Den proceduren upphörde snart, då han insåg att den unga pojken skötte både maten och den personliga hygienen på ett föredömligt sätt.

  Likadant gick det med läxförhören, det var meningen att Gleb skulle kolla att han gjorde sina läxor och klarade skolarbetet på ett bra sätt, men det blev snabbt uppenbart att pappa var en duktig och flitig elev, och tog skolan på stort allvar. Varje morgon i fabriken visade han upp sina skrivhäften med räknade matteuppgifter och prydligt skrivna uppsatser i olika ämnen, tills Gleb sa åt honom att det inte behövdes.

   ”Du är en klipsk och rejäl grabb, du ska få se, en vacker dag blir du professor”, sa han med ett skratt, ”fast det skadar ändå inte att lära sig ett yrke, den som kan arbeta med sina händer klarar sig alltid, och nu är tiderna som de är.”

   Gleb såg också till att han upplystes om tiderna och tillståndet i världen. Då och då läste han högt artiklar ur Pravda eller Trud. Pappa lyssnade uppmärksamt utan att bry sig om de ilska blickar som kastades åt deras håll från de andra arbetarna. Ingen sa dock någonting.

   Hans ryska hade nu blivit i det närmaste perfekt, även om det hände någon sällsynt gång att han snubblade på något ord eller ett uttryck. Använde ett ord som lät likadant på ryska som på polska men hade en annan betydelse. Eller så översatte han direkt från antingen polska eller jiddisch, oftast polska, och även om det kunde vara begripligt lät det komiskt på ryska. Då drev Gleb lite med honom, men snällt, utan hånfull elakhet.

   Men Glebs viktigaste uppgift var ändå att lära ut ett yrke. Han var mästersvarvare och en obestridlig virtuos vid svarven, om det var med trä eller metall. Den form existerade inte som han inte kunde få fram vid sin maskin, minsta lilla detalj hamnade på exakt rätt ställe när han var i farten. Och nu lärde han upp sin unga adept.

   ”En stadig hand, koncentration och precision, kraft och känsla”, förmanade han när han visade hur det skulle göras. Det gick så där, det var tämligen uppenbart att min blivande far inte bara klarade skolan bättre än svarven, han var utan tvekan betydligt mer road av algebra och rysk litteratur än precisionsdelar till komplicerade industrimaskiner.

   Men han var ambitiös och ihärdig, och lärde sig grunderna så sakteliga. Efter ett tag gav Gleb honom till och med ansvaret att helt självständigt tillverka vissa enklare delar. Märkligt nog hade han lättare att svarva i metall, trots att det ansågs allmänt att det var mycket svårare jämfört med trä.

   Och vem vet, kanske hade han kunnat bli en fullärd svarvare med tiden, om inte idyllen i Białystok hade fått ett abrupt slut. Det var en het dag i juni nästan två år efter flykten från Warszawa. Artillerikanonaden mullrade i väster som ekot av ett åskväder, och himlen svartnade av tyska bombplan som spred död och förstörelse från luften.

   De var här igen! Han hade turen att komma med ett tåg som avgick på kvällen samma dag, och som klarade sig undan flygbombardemanget. Sedan bar det av på en lång och äventyrlig resa österut, över den oändliga stäppen, bort till den väldiga floden Volga, ända fram till en gudsförgäten kosackby vid det stilla Don.

   Vad som hände med Gleb Michajlovitj visste han inte, högst sannolik delade han öde med miljoner andra unga sovjetiska män som stupade för Stalin och fosterlandet, kanske blev han som så många andra tillfångatagen och hade han turen att överleva blev han i stället trakasserad och förföljd vid hemkomsten. Eller så kanske överlevde han bara, det fanns de som gjorde det också. Han fick aldrig reda på det.

   Men visst lämnade Gleb Michajlovitj spår i hans liv. Han var världens taffligaste, mest opraktiska, extremt ohändiga, människa, med tummen mitt i handen som det heter. Men svarva nästan som en mästare, det kunde han!