Middag hos kosacker - eller saker och ting är sällan vad de ser ut att vara

 

Middag hos kosacker

"Saker och ting är sällan vad de ser ut att vara. Vi bär med oss så många föreställningar om hur saker inte bara är utan också om hur de borde vara. Ibland misstänker jag att hela vårt medvetande är ingenting annat är en motsägelsefull väv av förutfattade meningar. Vi är homo praeiudicius – den fördomsfulla människan. Och som ni säkert har blivit varse fler än en gång som stämmer de vanföreställningarna ibland och ibland inte, oftast inte. Vilket inte spelar någon större roll så länge vi med öppna ögon vågar konfrontera våra ingrodda föreställningar och det som med en försonande eufemism beskriver som ”det första intrycket”. Som om det inte var det sista intrycket som var mest betydelsefullt.

   Kosacker är ett släkte som jag visserligen inte har ägnat alltför mycket tid och uppmärksamhet men som jag har mycket bestämda uppfattningar om. Jag har ju läst ”Stilla flyter Don”!

   Framför allt har jag min pappas berättelse, och det är bara att medge att den har rubbat mina cirklar. Ordentligt.

   När andra världskriget bröt ut den första september 1939 med det tyska anfallet mot Polen, flydde min far tillsammans med sin tvillingbror på sina föräldrars uppmaning österut undan de faror som man var alltför medveten om hotade från den nazistiska angriparen. Förutseende nog, han skulle aldrig få återse sin familj igen.

   Som ett förebud om framtidens katastrofer dog tvillingbrodern i tyfus på vägen. I flyktingströmmararnas spår härjade epidemier som kompletterade dödskvoten redan fylld till brädden av de tyska styrkornas överlägsna eldkraft och deras understöd från luften.

   Efter en förvirrad vandring lyckades ändå pappa ta sig över den tysk-sovjetiska demarkationslinjen, och blev väl omhändertagen. Ett enkelt och strävsamt men lugnt liv följde. Ända fram till sommaren 1941 då den eviga vänskapen mellan Nazityskland och Sovjet plötsligt tog ett abrupt slut med det tyska anfallet.

   Än en gång gällde det att fly för livet. Det var tydligt att nazisterna var fast beslutna att inte ge upp förrän han, och alla andra judar, skulle utplånas från jordens yta för att ge plats åt tyskarnas Lebensraum, där de kunde andas ren, oförgiftad, arisk luft.

   Tillsammans med tusentals, eller snarare miljoner, andra civila evakuerades han österut.

   Resan genom det väldiga landet skedde med tåg. Krigets virrvarr, de första månadernas kaos och det väldiga trycket från alla flyktingar satte tågtrafikens förutsägbarhet totalt ur spel. Sanningen att säga fungerade inte tidtabellen före kriget särskilt smidigt heller, ovissheten var stor redan då, men nu hade den förvandlats till fullständigt mörker. Ingen, verkligen ingen, inte ens kamrat Stalin, hade den avlägsnaste aning om när tågen kom och gick.

   Människomassor trängdes på järnvägsstationerna, kvinnor med barn, gamlingar, överlastade med så mycket av sina jordiska tillhörigheter som de orkade bära med sig hemifrån, de väntade ofta i flera dagar på tåg som inte kom, de åt och sov direkt på stationsgolven, den fräna odören av otvättade kroppar låg lika tungt över vänthallarna som det kakofoniska oväsendet av människor som ropade efter varandra, grälade med sina tillfälliga olycksgrannar, barn som klagade och grät, högtalare som med raspigt ljud påannonserade ohörbara meddelanden.

   Bland förtvivlade flyktingskaror i hopplös väntan på torftiga järnvägsstationer visade kriget upp sin föga heroiska baksida.

   Stanken vande man sig vid, och sova gick också an när tröttheten till slut blev övermäktig, men hur gjorde man med mat och dryck? Många hade med sig matsäck hemifrån, men det förslog inte långt. Familjemedlemmar skickades ut till närbelägna fält för att skaffa mat, alltså stjäla den, men de lokala bönderna försvarade ettrigt sina skördar, med våld om så krävdes, och det ryktades också om dödsfall, resoluta bönder kunde vara nog så pricksäkra med ett jaktgevär.

   Det dök upp skumma försäljare på stationerna som till hutlösa ockerpriser bjöd ut magra matvaror. De stadda vid kassa kunde förse sig, de andra, och det var de flesta, knöt näven i fickan, om de inte tog upp den ur fickan och använde den mot de avskyvärda spekulanterna. Smockan hängde ständigt i luften, och våldet urartade ibland i gigantiska masslagsmål enligt principen allas krig mot alla.

   En och annan naiv Sovjetmedborgare ropade på milis. Och det hände faktiskt att de uppenbarade sig från ingenstans med myndig uppsyn och hotfull attityd. Eftersom det var helt omöjligt att fastställa skuldfrågan löste lagens män problemet salomoniskt genom att arrestera ett par fullkomligt slumpvist utvalda människor.

   Protester bemöttes med ett flegmatiskt konstaterande att den som har rent mjöl i påsen har ingenting att frukta. Förmodligen ett Stalincitat.

   Någon gång ibland, dock mycket sällan, kunde det komma förbi ett militärt fältkök som förbarmade sig över de stackars flyktingarna på väg mot ingenstans, väntande på gudvetvad, stannade en stund och slevade upp het soppa åt dem som lyckades tränga sig fram. Här gällde den starkes rätt.

   Hur klarade sig en främmande 13-åring i denna helvetiska villervalla? Han hade inte haft med sig någon mat, pengar hade han inga, han kände ingen här, hade ingen chans i trängseln, var inte stark nog att ta till nävarna. Han vågade inte försöka sig på stjäla, alltför medveten om de ödesdigra konsekvenserna. Det hände att någon kvinna ömkade den ensamme främlingen och stack åt honom en bit bröd eller lite mat, men folk hade ont om föda till sig själva och sina egna så även om varje gång det hände upplevde han det som en riktig högtidsstund, maten lika mycket som gemenskapen, stod det helt klart för honom att det inte var en framkomlig väg till överlevnad.

   Efter några dagar av hunger, då kroppen i stället för kalorier fylldes med tilltagande desperation, gav skräcken honom en knuff till ett förtvivlat försök att ta tillvara och utnyttja de resurser han faktiskt förfogade över.

   Han började sjunga för mat. Han visste med sig att han hade en vacker sångröst. Inte för inte var hans fars högsta dröm att han skulle bli kantor i den stora synagogan i Warszawa. I skolan, i Polen, var det alltid han som kallades fram till katedern och ledde det högtidliga framförandet av nationalsången vid nationalhögtiderna, både den 3 maj och den 11 november. Just nu kändes det som en helt annan värld, en helt annan tid. Vilket det också var.

   Men han hade också uppträtt helt nyligen i Pionjärpalatset i Białystok på Revolutionsdagen då han rev ner entusiastiska applåder övergående i ovationer med en sång till den store Stalins ära.

   Så visst kunde han.

   Och det fungerade.

   Han hade hunnit lära sig några ryska sånger, inte bara sådana om Stalin, utan folkvisor, stämningsfulla melodier med nostalgiska texter fulla av längtan och vemod. Och eftersom publiken var svältfödd på lite underhållning, en stund av upprymd glädje då man åtminstone för ett kort ögonblick kunde glömma allt det hemska och fula runt omkring sig, lyssnade de lika gärna på jiddischsånger och polsk populärmusik. Han var ändå hopplöst dålig på att memorera texter så de flesta sånger övergick ganska snabbt i nynnande lalala.

   Det var lika uppskattat.

   Han vandrade längs med perrongerna, runt bland människomassor och sjöng sina sånger. Ibland ropade man på honom, ”Hej du grabben, kom hit och sjung en bit!” Ofta hade de önskemål, en del mycket specifika, den och den sången, och det var svårt för honom, hans repertoar var trots allt ganska begränsad, men de flesta nöjde sig med att önska lite allmänt, ”Det ska vara nåt med riktig känsla!”, ”Om kärlek, det ska handla om kärlek!”

   Ingen frågade efter sånger om Stalin.

   Folk stack åt honom en bit bröd, hade han tur kunde det också bli en korv, men oftare ister eller späck – så mycket för kosher - men det hade han gett upp för mycket länge sedan, redan i flyktens början, just nu kändes det lika avlägset som fjärran galaxer och lika oviktigt som fjolårets snö, nästan alltid bjöds det på saltgurka, ”vitaminer, pojk”, som en kvinna sa mästrande till honom.

   Inte sällan ville man bjuda på brännvin, det tycktes vara den enda produkten i det krigshärjade Sovjetunionen som det aldrig rådde någon brist på, men han tackade konsekvent nej. Det hade ingenting med moral och sånt att göra, han tyckte helt enkelt inte om alkohol, den fräna, brännande smaken som rev i halsen, och han var också rädd för det förlamande behag som det så småningom spred i kroppen, det gällde att ständigt vara på sin vakt och inte för ett ögonblick att släppa på vaksamheten.

   Det var av största vikt att hålla hungern borta och vara pigg och alert, evakueringen var en tidsödande process, som aldrig tycktes ta slut, för trots Radio Moskvas optimistiska krigsbulletiner som trumpetade ut ständigt nya segrar för den tappra Röda armén under ledning av den store Stalin, så förstod alla att de taktiska reträtter till i förväg förberedda starka positioner som våra trupper genomförde betydde ingenting annat än att Sovjetarmén åkte på kopiöst med stryk och att de tyska fascisterna ryckte fram på alla fronter.

   Det gällde för flyktingarna att hålla i gång och hinna undan.

    Militärtågen hade företräde, och alla de väntande på järnvägsstationerna tittade med lika mycket hopp och förundran som bitter avund på alla tåg som svischade förbi på väg mot södern eller östern. Med mindre avund betraktade man de på väg åt andra hållet. Men oavsett riktning suckade alla och mumlade fram den eviga frågan, ”När kommer vårat tåg?”

   Och rätt som det var kom det.

   Det väldiga lokomotivet saktade stånkande in, bromsarna gnisslade bedövande, ångan pyste ut, och med ett ryck stannade tåget. En stins uppenbarade som framtrollad och vrålade genom en bärbar megafon: ”Mot Rostov vid Don! Resande mot Rostov vid Don…” sedan hörde man inte mer. Människomassan steg upp, samlade i all hast barn och tillhörigheter, och med ett förtvivlans rop gick till samlad attack för att erövra en plats på tåget.

   Hade man tur fanns det riktiga personvagnar, med riktiga sittplatser, gott om utrymme för bagage och stora ytor där man kunde ligga någorlunda bekvämt och sova.

   Men den turen hade man sällan. Mycket oftare bestod tågen som pappa färdades med av godsvagnar, antingen boskapsvagnar, som åtminstone var täckta, och ville det sig riktigt illa tvingades man åka i fraktvagnar utan tak. Resan påbörjades i sommarens heta värme, men det gick sakta mot höst, temperaturen sjönk stadigt och hastigt och synnerligen olustigt blev det vinter och smällkallt.

   Det var en kyla som inte gick att beskriva. Man drog på sig lager efter lager av kläder, alla man hade. Kurade ihop sig så mycket som möjligt, man försökte också stå tätt ihop för att kunna värma varandra, men effekten av alla dessa ansträngningar var försumbar. Det kändes hela tiden som om man vilket ögonblick som helst skulle förvandlas till en istapp, för evigt fastfrusen, och fantasifullt skulpterad av den obarmhärtiga fartvinden.

   Vagnens innerväggar täcktes av rimfrost, man vågade inte luta huvudet mot väggen för att inte håret skulle frysa fast.

   ”När man spottade slog det en isbit i marken”, sa pappa. Förmodligen en överdrift. Men ingen kan tvivla på att det var dödligt kallt.

   Räddningen blev kipyatok, kokhett vatten som ryssarna använder till att brygga sitt te.

   Tågen stannade ofta, till synes utan anledning. Ibland ute på stäppen, mitt ute i ingenstans, utan några hus i sikte vid horisonten, men andra gånger blev det uppehåll vid riktiga stationer, både mindre och större. Och då fanns det alltid gummor som sålde te för några kopek – och ville man bara ha kipyatok tog de inte ens betalt.

   De skopade upp det kokande vattnet direkt ur grytorna med sina bleckplåtmuggar och hällde i den kokheta vätskan innan den hann svalna det minsta lilla. Det brände, sved och rev i halsen, och man trodde att inälvorna skulle brinna upp, men det höll deras värsta fiende kylan stången och just då var det det enda som räknades.

   Hela sitt liv, också senare när han levde i trygghet och välstånd drack pappa sitt te kokhett, direkt efter att det hade hällts upp.

   Men nu satt han på ett tåg mot okänt mål, och förundrades över Rysslands väldighet. Den enorma stäppen tog aldrig slut och verkade vara fullständigt gränslös. Och efter vad han mindes från geografilektionerna i skolan i Białystok befann de sig bara i början av Sovjetunionens jättelika landmassa, som sträckte sig mycket mycket längre bort i flera väderstreck.

   Han fann tröst i den tanken, landet var alldeles för stort, för vidsträckt, för att kunna besegras, de tyska rovdjuren skulle aldrig klara av att svälja det här gigantiska bytet.

   Ibland förmörkades himlen när stora grupper av fientliga flygplan närmade sig tåget vid horisonten. Då stannade tåget med ett kraftigt ryck, folk föll omkull huller om buller, men reste sig med en gång, rusade ut ur vagnarna och tog skydd under tåget. ”Och var är våra stolta flygare?” frågade någon, och fick en halvkvävd viskning till svar: ”De har fullt upp med att evakuera pamparna till Ural”.

   Den djärve hyssjades ner hysteriskt av sin omgivning, ”Tyst med dig din korkade drummel, man vet aldrig vem som lyssnar!”

   De hade tur, deras tåget angreps inte någon gång. Men de såg bombkrevaderna i fjärran, och insåg att andra inte hade haft lika mycket tur.

   En sen kväll såg de till sin förfäran hur den mäktiga floden Volga brann. Tyska plan hade bombat en depå med oljecisterner, och det såg ut som om själva vattnet stod i lågor, natt förvandlades till dag, så starkt var ljuset från branden, och landskapet lystes upp långt bort, många kilometer.

   Så en tidig morgon stannade tåget, i det kompakta mörkret som fortfarande rådde kunde man tro att de befann sig mitt ute i ingenstans, på en öde plats på stäppen. Det dök upp järnvägspersonal och milismän, de ropade i kör: ”Avstigning! Slutstation, avstigning för samtliga passagerare”.

   Yrvakna klev människorna ner från vagnarna, samlade ihop barn, familjemedlemmar och sina få ägodelar, och upptäckte att de trots allt hade stannat vid en liten, närmast mikroskopisk, station. På den skamfilade skylten kunde man med svårighet urskilja namnet ”Sjolochovsk”. De började undra hur de skulle ta sig därifrån.

   ”Det är inge´långt till Rostov härifrån. Ni som är unga och starka kan gå”, svarade milismännen. ”Och så komma det säkert hästskjutsar snart”. Och mycket riktigt, det dröjde inte länge förrän det ur morgondunklet uppenbarade sig hästkärror, med bönder på kuskbocken. Visst kunde de skjutsa till stan, eller vart man nu skulle – för en liten slant förstås.

   Slanten visade sig vara inte fullt så liten, och det uppstod upprörda diskussioner, svordomar och kraftfulla eder flög genom luften, och milismännen tvingades ingripa där det hettade till som värst.

   Några bestämde sig för att stanna på den lilla stationen och invänta nästa tåg som skulle gå ända fram till Rostov.

   Pappa stod där, nyvaken, frusen, hungrig och vilsen. Han tittade villrådigt omkring en stund, och bestämde sig sedan att gå fram till en av milismännen, den som såg ut att vara en befälsperson. Han berättade vem han var, varifrån han kom, och la fram sitt ärende. Det kunde sammanfattas i en enda fråga: ”vart ska jag ta vägen nu?”

   Det visade sig snabbt att han inte var ensam, som han trodde, det fanns fler olycksbröder och olyckssystrar i samma belägenhet. De var i åldrarna tio till femton, och så vitt han kunde förstå var de alla ryssar. Där stod de lika vilsna som han och väntade på att deras öde skulle avgöras.

   Och under över alla under, milismannen var fullt på det klara med vad som skulle ske med de ensamma barnen, han var underrättad om att de var på väg, och visste vad som skulle göras. Tydligen var kaoset inte så totalt som man skulle kunna tro, någon gjorde sig besväret att underrätta vederbörande myndigheter i Rostov-vid Don, och dessutom lämna instruktioner, och myndigheten i sin tur varskodde milisen.

   Barnen ställdes upp på led och marscherade i väg till byns milisstation. Där var det varmt och kvavt i det lilla väntrummet, och de bjöds på te och torra skorpor. En tjock milisman med myndig uppsyn kom ut och meddelade att de snart skulle placeras ut till olika familjer i byarna runt om.

   Efter några timmar började det komma dystra bönder till milisstationen, visade upp sina dokument för den tjänstgörande milismannen, som kontrollerade sina papper som låg på ett rangligt bord framför honom, och sedan ropade han ut ett namn, och ett efter ett försvann barnen med sina nya beskyddare.

   Så småningom blev det pappas tur. Men mannen som kom för att hämta honom var ingen trumpen bonde. Han var reslig och kraftigt byggd, med ett öppet ansikte som utstrålade lugn och självsäkerhet. Med en huvudgest visade han till pappa att han skulle följa med honom ut. Där väntade en hästsläde. Pappa beundrade hästen, glänsande svart, med vit ner mot hovarna, det såg ut som strumpor.

   Mannen som kom för att hämta honom sträckte fram sin hand och presenterade sig: ”Stepan Grigorjevitj”, pappa sa sitt namn, också på det där ryska viset, med förnamn och fadersnamn, men för säkerhets skull sa han sitt efternamn också.

   ”Vi ska förbi affären först”, sa Stepan, och de skrittade fram till bybutiken som låg en bit bort.

   Ärendet i affären var snabbt avklarat, det fanns inte mycket att hämta från de tomma hyllorna. De gav sig i väg, och åkte genom det snötäckta, vidsträckta landskapet i tystnad. Plötsligt frågade Stepan: ”Ditt namn, det är inte ryskt va? Är det polskt?”

   Frågan var visserligen fullt naturlig att ställa, men ändå kände sig pappa illa till mods. Han svalde och svarade: ”Nej, det är judiskt.” Stepan nickade ett par gånger, det var oklart om det var instämmande eller förundrat, men han sa ingenting.

   Byn var en tvångskollektiviserad kosackbosättning, nu omvandlad till kolchos. Det var fattigt och eländigt, männen söp för jämnan, hembränt var nog det enda som det inte rådde brist på, och när de till äventyrs höll sig någorlunda nyktra skötte de om sina hästar.

   Kvinnorna ägnade sig åt jordbruk och att ta hand om hemmen, och det var enbart tack vare deras hårda slit på fälten som de inte svalt allihop.

   Pappa hade tur. Stepan var bysmed, och hans familj hade det lite bättre ställt. Det var antagligen anledningen till att pappa placerades hos dem. Att Stepan hade ett högt anseende i byn gjorde inte saken sämre.

   Han togs väl emot i familjen. Mamman, Aksinya, var en känslosam person, och han fick ta del av hennes känslomässiga stormar på lika villkor med hennes egna barn.

   Barnen i sin tur var nyfikna och framfusiga och avkrävde honom hela tiden att säga något på hans språk, och när han efterkom deras önskemål fnittrade de förtjust, och försökte hackande upprepa vad han sa. Någon gång ibland förundrade de sig storligen då något ord på polska liknade eller rent av var samma som på ryska.

   Pojkarna, Pavel och Grigorij, som var ett år äldre respektive yngre, delade med sig generöst av alla livsnödvändiga kunskaper för en blivande kosack. Han var en ivrig elev men dessvärre inte alltför begåvad, framför allt hade han ingen hand med hästar, en oförlåtlig brist i hans nya omgivning. Pavel och Grigorij som både kunde rida som vore de födda på hästryggen, hade hjärtligt roligt åt hans tafatta försök att hiva sig upp på hästen, och de skrattade hejdlöst åt hans vingliga ritt när stackars pappa stel som en eldgaffel krampaktigt klamrade sig fast vid det förvånansvärt tålmodiga djuret, totalt döv för Pavels och Grigorijs förtvivlade rop att styra med tömmarna.

   I gengäld för lektioner i kosackfärdigheter krävde pojkarna berättelser från den stora världen. De hade aldrig varit längre bort än Sjolochovsk och var särskilt roade av skildringar av städer. Storögt lyssnade de till hans historier om murade hus som kunde bli tio våningar höga eller ännu högre och fordon som transporterade kanske så många som hundra människor och som inte var hästdragna.

   ”Nää, nu hittar du på!” utbrast de klentroget gång efter annan. Och ville höra mer.

   På söndagarna åkte familjen till kyrkan. Det var högtidligt och alla var helgklädda i sin bästa stass. Det var enda tillfället då han inte inkluderades i familjegemenskapen. Utan att det någonsin sas någonting, utan ett ord, genom en tyst överenskommelse, följde han inte med till mässan, utan stannade hemma och tilldelades någon uppgift.

     Aksinya var den som var mest religiöst lagd, med sin känslomässiga natur hade hon en närmast devot läggning, något som märkligt nog inte ärvdes av döttrarna, vare sig Natalya eller Svetlana. Särskilt under stora högtider, som påsk, skruvades Aksinyas religiösa nit upp flera varv, och förbannelser utslungades med dramatisk stämma mot Kristusmördarna.

   Anklagelsen var tack och lov av allmängiltig och historisk karaktär och riktades inte mot konkreta judar, i synnerhet inte mot den stackars flyktingpojken, så långt borta hemifrån, i total ovisshet om sin familjs öde.

   Stepan var måttfull med alkohol, men visst kunde det hända att han tog sig ett glas för mycket. Han var inte aggressivt lagd, och tur var väl det, inte minst med tanke på hans ansenlig styrka, uppbyggd under långa arbetsdagar vid smideshärden. Det hände förstås att han tvingades exekvera sin pedagogiska plikt i egenskap av husbonde om något av barnen, framför allt pojkarna, hade bettet sig på ett sätt som kränkte den allmänna moralen och kosackhedern, eller om Aksinya hade tagit sig alltför mycket ton i ärenden som var männens domän och kvinnorna skulle hålla sig ordentligt borta ifrån, men det var sällan.

   Oftast satt han bara i hörnet vid ugnen och nynnade sorgsna melodier tills han somnade.

   En gång när Stepan låg där och gnolade stämde pappa in. Först lite blygt och försiktigt men sedan tog han ton ordentligt. Stepan vaknade ur sin halvdvala, han tittade storögt på pappa som blev lite förskräckt och trodde att Stepan skulle bli arg för att han hade väckt honom. Han sänkte rösten men Stepan vinkade avvärjande.

   ”Men gosse, du har en stämma som en kyrkklocka! Varför har du aldrig sagt att du sjunger så vackert? Sjung för oss, sjung nu!”

   Efter det utnämndes pappa till ständig försångare i samband med fester och högtider inte bara i byn utan i hela trakten. Så fort det vankades dop, bröllop, namnsdag till något helgons ära eller kalas av någon annan anledning, och kosackerna behövde sällan någon ursäkt för att ställa till med en rejäl fest, då fanns pappa på plats och inledde sången.

   Det var rent märkvärdigt hur dessa människor levde sig in i musiken, och utan någon som helst skolning sjöng vackert och nyanserat i stämmor som tycktes uppstå helt spontant. Det var som en sublim musikalisk upplevelse varje gång, och i förgrunden stod den judiska flyktingpojken.

   Hans sånginsatser höjdes Stepans och hela familjens anseende, men givetvis också hans eget. Nu var han inte längre en främling vilken som helst. Han var ”grabben med rösten”, och omtalades till och med ibland som ”Stepans pojke”.

   Den nyvunna prestigen och den ökade acceptansen kompenserade i visst mån för hans oro för familjen och hemlängtan. Han anpassade sig till livet i byn – och vad hade han för val?

   Det han hade svårast för, förutom de jävla hästarna förstås, var turerna vid middagsmaten. Att maten var enahanda och portionerna snålt tilltagna var inget problem, det var sådana tider, det var en sådan plats. Han var bara tacksam att ha någonstans att ta vägen, tak över huvud, kläder på kroppen, inte alltför fientliga människor omkring sig.

   Att det var annorlunda från vad han var van vid hemifrån? Självklart, hur kunde det vara något annat. Men just turerna kring middagen, det var så totalt främmande, som en märklig vana från en annan civilisation, en annan planet, det var så, så…han fann inga ord för detta underliga tillvägagångssätt vid matbordet.

   När Aksinya med hjälp av Natalya och Svetlana var klar med maten ställde hon grytan på bordet. Efter en snabb bordsbön tog Stepan fram en träsked, stor som en slev, torkade den med ärmen och började äta direkt ur grytan. Han åt sakta, tuggade ordentligt och sköljde ner maten med källvatten.

    När han var mätt eller åtminstone ansåg sig ha fått sin rättmätiga andel av måltiden, torkade han åter skeden med ärmen och räckte över den till Aksinya. Proceduren upprepades, och skeden vandrade vidare till barnen i åldersordning.

   Han befann sig i mitten av barnskaran, efter Grigorij och Natalya, men före Pavel och Svetlana, det var rättvist och ingenting att klaga på. Att maten hade hunnit kallna en hel del innan det var hans tur gjorde inte heller så mycket.

   Men att äta ur grytan! Och med samma sked! Den första tiden upprepade han inom sig under hela måltiden: ”Äckligt, äckligt, äckligt.” Han fick kväljningsreflexer vid anblicken av hur någon skyfflade in mat, och hade svårt att dölja sin avsmak, till familjens förvåning och starka fördömande. ”Vad var det nu då? Är det nåt fel på maten kanske? Vem tror han att han är? Nån bojar kanske? Han ska vara tacksam och inte göra dumma miner!”

   Han vande sig så småningom, mycket fortare än han trodde. Han satt där lugnt och stilla vid bordet och väntade tålmodigt på sin tur.

   Det var då han insåg att han förvisso inte var en kosack, men att han nu var en av dem. Så länge det varade."