Historieprofessorn Kjell Östberg besökte Kramfors bokhandel där han höll ett föredrag med rubriken ”Folk i rörelse – Vår demokratis historia” om demokratins och välfärdsstatens utveckling i Sverige. Hans huvudtes är att det har genomgående varit folkrörelserna och deras sociala och politiska mobilisering som har drivit på utvecklingen mot demokrati och välfärdsreformer.
Det är mobiliseringen från de stora folkrörelserna,
nykterhetsrörelsen, frikyrkorna och arbetarrörelsen som driver fram en opinion
underifrån som är så stark att politikerna tvingas ta hänsyn till den och agera
därefter.
Politikens egen agenda är naturligtvis inte helt utan
betydelse. Konsekvent genom den moderna historien motsätter sig högern
hårdnackat alla progressiva reformer, medan vänstern och liberalerna är öppna
för en demokratisering av samhället.
Liberalerna är i allmänhet de som vill gå försiktigt framåt
(och nu vill de inte gå alls!), vänstern är mer radikal.
Riktigt så enkelt var det dock inte alltid. Även om vänstern
och liberalerna drev på – visserligen med en viss tvekan – kvinnlig rösträtt,
var inställningen till kvinnorna och kvinnliga politiker i synnerhet tämligen
nedlåtande, fördomsfull och diskriminerande.
60- och 70-talens kvinnorörelse har säkerligen gjort mycket
för att ändra de attityderna, dessutom lyckades man få genom en rad viktiga
reformer, som till exempel aborträtten, idag ifrågasatt av få.
Tider av ekonomisk kris innebär alltid ett bakslag och
inbromsning av folkrörelsernas mobilisering, reaktionen försvarar effektivt
sina positioner och slår ofta tillbaka, driver utvecklingen bakåt. Det gäller
inte minst 20-talet, och i viss mån även 30-talet.
Den kris som många befarade efter andra världskriget uteblev
helt, och det ledde till tre decennier av oavbrutna reformer som skapar den
moderna svenska välfärdsstaten. Det är för övrigt en utveckling som pågår
parallellt i flera andra europeiska länder.
Kulmen kommer med löntagarfonderna i början av 80-talet då
arbetarrörelsen äntligen ska skörda frukterna av sitt långa reformarbete och
flytta demokratin in i företagen. Det var ett förslag som var ganska dåligt
förankrat inom politiken, och hade knappast någon bred uppbackning av någon
folkrörelse, inte ens inom fackföreningar.
Istället mobiliserar högern till ett kraftfullt försvar, och
i någon mening kan väl den så kallade 4-oktoberrörelsen kallas för en
folkrörelse. Högern går segrande ur den striden, och inleder en fullskalig
motoffensiv, som tack vare starka ekonomiska resurser och ett verkningsfullt
propagandaarbete är mycket framgångsrikt, och vars frukter vi lever med idag.
Många av folkrörelserna är numera kraftigt försvagade,
medlemstappen är omfattande, engagemanget svagt, många ung väljer att stanna
utanför. Det är lätt att bli pessimistisk.
Men Kjell Östberg tror ändå att historien svänger igen,
framför allt ser han hoppfullt på miljörörelsen, som ju engagerar många unga
människor.
Kjell kommer ursprungligen från Kramfors, och kunde till den
hyggligt stora publikens förtjusning åskådliggöra många av sina teser med
exempel hämtade från sin barndomsstad.
