Med klezmer jorden runt

 

Kroke från Kraków och Polen på Thuleteatern i Örnsköldsvik. Har hört dem ett par gånger tidigare på Urkult. Det var ett bra tag sedan, och det var därför spännande att höra vad som har hänt med bandet under de åren.

Kroke, som betyder Kraków på jiddisch, presenteras alltid som ett klezmerband. Det är naturligtvis het korrekt, det är i klezmern de har sina rötter. Men de har aldrig nöjt sig med att enbart bevara en tradition och spela den klassiska, traditionella klezmermusiken (om det nu finns en sådan), utan de har ständigt sökt nya vägar, gått utanför förutbestämda genregränser, experimenterat och berikat sin repertoar med andra influenser.

De tidigare gångerna då jag hörde dem märktes framför allt ett inflytande från jazzen. Den här gången dominerade världsmusiken. Det inslaget har förvisso funnits där hela tiden, men var mycket mer accentuerat nu.

Det blev till en hisnande musikalisk resa. Från Östeuropas shtetl till Spaniens stolta städer och vidsträckta slätter, sedan vidare över Medelhavet till Nordafrikas basarer, och till och med genom öknen till Bagdads och Damaskus trånga gränder. För att sedan hastigt och lustigt ta en sväng förbi tangobarerna i Buenos Aires.

Efter varvet runt var de tillbaka i Polen, Litauen, Ukraina och Ryssland med återklanger av den slaviska folkmusiken. Och eftersom all världens folkmusik är släkt med varandra kunde vi höra toner från både Dalarna och Ångermanland.

Allt framfört med musikalisk virtuositet, spelglädje, lekfullhet och humor.

Det är så man utvecklar en tradition och håller den levande. Det är så man korsar gränser, bygger broar och knyter ihop världen. Musikens språk och universell och det är inte svårt att räkna ut vad det står för.

Kroke har hållit på i 31 år. Hoppas de fortsätter länge till. Jag ser redan nu fram emot nästa spännande möte med deras musik.

Foto: Grazyna Kaminska Flakierska

De förföljdas livsbejakande musik

 

Än en gång Urkult. Och som vanligt denna härliga, avslappnade, inbjudande stämning. Här finns alla åldrar, många stilar, man får vara som man är, alla är välkomna. Till och med vädrets makter böjer sig kärlekens budskap, det utlovade hällregnet blir till uppehåll och ett blygsamt solsken.

Och så världsmusiken som ljuder överallt. I år saknades de stora namnen, inte helt ovanligt på Urkult, festivalen är bland annat till för att upptäcka nytt och okänt. Allt som glimmar är inte guld, de vackraste blommorna kan växa i undervegetationen.

Största musikupplevelsen för mig personligen var det romska bandet Dikanda från Szczecin i Polen. För övrigt hustruns hemort och som vi besökte så sent som i mars.

De spelar en musik som utgår från den romska traditionen, i varje fall den i Öst- och Centraleuropa, och bygger vidare med influenser från lite varstans. Balkan, Kurdistan, Ryssland, Indien, klezmer…en spännande resan genom världens musikaliska uttryck förenad i en alldeles egen explosiv form.

Skickliga musiker förstås, fiolkille var enastående, blåset också bra, båda sångerskorna är röststarka och karismatiska.

Tempot är bedövande högt, scennärvaron total, kontakten med publiken nära och stämningen magisk. Den trots den tidiga timmen, Dikandas konsert började redan vid 15, då en del festivalbesökare sover förmodligen fortfarande, hyggligt stora publiken gungar till de häftiga rytmerna och dansen blir allt vildare.

En reflektion en stund efter att exaltationen hade svalnat något efter konserten: det är frapperande med den romska musikens obändiga livsenergi, det ohämmade uttrycket för glädje, hur den bejakar och hyllar livet och vill ta hela världen i sin famn.

Hur kommer det sig att just romerna, de alltid och överallt diskriminerade, föraktade och förföljda, bjuder på en sådan upprymd livskänsla i sin musik? Och det finns, åtminstone till en del, ganska stor del dock, en spegling av den attityden hos judarna och deras musik, ett annat förföljt folk.

Verklighetsflykt? Sublimering? Ett sätt att ingjuta livsmod där det behövs som mest? Ett försök att göra smärtan uthärdlig?

Jag jämför med den nordiska musiktraditionen och dess vemod. Nog kan det finns ett övermått av den vara också i romsk och judisk musik, men skillnaden är att den nordiska exploderar aldrig i gränslös upprymdhet på samma sätt.

Något att ta med sig.

Har minst ända till nästa års Urkult att fundera över saken.

Trollflöjter som spelar världsmusik

Livsluft är ett samarbete mellan två flöjtister. Det är Anders Hagberg och Göran Månsson. Anders spelar tvärflöjter, Göran blockflöjter. De kommer från två skilda musikaliska världar, och när jazz möter folkmusik, uppstår, om inte ljuv, så i varje fall fascinerande musik. På fredag kväll spelade duon på Svanö Folkets hus.

Nu är det inte vilka flöjter som helst som de två spelar, det är flera instrument i varierande storlekar, från de allra minsta blockflöjterna över blockflöjternas värsting med det omöjliga namnet subkontrabasblockflöjt till åbäket kontrabastvärflöjt.

Göran Månsson spelar dessutom på det svenska bidraget till blåsinstrumentfamiljen – Härjedalspipan. Han håller kurser både i spelande och byggande, och har introducerat detta förnämliga blåsinstrument ända i Japan, där det har faktiskt uppstått en hel folkrörelse kring detta exotiska instrument.

Repertoaren är blandad, med ett klart drag åt världsmusik. De inledde med en sång från norra Grönland, innehållande fem toner som enligt Anders finns över hela världen, ”vår arts nationalsång” kallade han dem.

De fortsatte sedan med en högst säregen version av Kristallen den fina, som blottade hela den svenska folkmusikens nästan oefterhärmliga känsla för dystert vemod. Mera svenskt blev det med en senpolska från Borgsjö. Göran Månsson härstammar ju från en spelmanssläkt i närbelägna Haverö utanför Ånge.

Det blev också en hel del nykomponerat, med tydlig inspiration från de samarbeten som framför allt Anders Hagberg har haft med musiker från Orienten.

Det bjöds även på en oförglömlig musikorgie i bastoner på de två största instrumenten.

Spännvidden i deras musicerande är imponerande, med ett register från djupaste dundrande bas till de finaste knappt hörbara nyanser. Varje låt är som en egen berättelse som bygger upp stämningar med toner och dofter från hela världen.

Det är fräckt, lekfullt och virtuost.

Konserten avslutades stilenligt med en schottisblues – ja det är sant! - och det svängde som om hela världen var i gungning.

Det omöjliga blir möjligt vid Nämforsen

Urkult är en av de få norrländska kulturevenemang som har lyckats etablera sig som en nationell angelägenhet med besökare år efter år från hela landet. Festivalen har nu funnits i 21 år, och är ett levande bevis på att det omöjliga kan vara möjligt.

För egentligen är det ett helt osannolikt företag, som borde vara helt hopplöst. Inte nog med att platsen är mitt ute i ingenstans – ett litet samhälle i norra Ångermanland, och vem åker väl dit, det finns ju ingenting alls där! dessutom är inriktningen starkt nischad, låt gå att världsmusik är ett mycket vitt begrepp.

Lägg därtill idealistiska arrangörer som vägrar att satsa på kända dragplåster, och värjer sig allt de kan mot en kommersialisering av festivalen.

Och summan av alla dessa till synes omöjliga ingedienser är en av Sveriges äldsta festivaler, en bedrift i festivaldödens tidevarv. I år har man fått lov att begränsa antalet biljetter, förra året då man firade 20-årsjubileum kom det runt 10 000 besökare, och man vill inte ha fler än 7000-8000, det är vad som anses hanterligt både ur arrangörernas och ur besökarnas synvinkel.

Det blir på sätt och vis ytterligare en udda aspekt: Urkult vill inte växa, inte varje fall inte över en viss nivå.

De lärdomar som man kan dra av Urkults framgångsrika utveckling är först och främst att det gäller att tro på det man gör utan att snegla på vad som är gångbart, populärt, inne osv. Här finns vissa likheter med till exempel Littfest, även om den har en uppenbar fördel i sitt läge, åtminstone gentemot Näsåker.

Samtidigt kan en udda plats vara att föredra, man ska inte underskatta den lockelse som det för många exotiska kan utöva. Här är likheterna större med Nattfestivalen i Korpilombolo, som dock har fördelen av ett mycket bredare program.

I Näsåker är det otroligt vackert, med festplatsen belägen högt över Ångermanälven, med utsikt över Nämforsen. Där finns också de berömda hällristningarna, flera tusen år gamla, och det är svårt att värja sig mot tanken att det här är platsen där historien knyts ihop med nutiden, och där älvens flöde är som en utsträckt hand mot världen.

Festivalens egen presentation talar för sig själv: ”En festival för hela familjen där barnen har sina egna upplevelser, vi erbjuder föreställningar, lekar och en fantastisk lekplats. En festival där möten med människor, musik och glädje är det viktigaste. Där människor har mötts i tusentals år.
Välkommen till Näsåker och Urkult, till möten mellan människor, till festivalen där kärlek, respekt och inkludering är de viktigaste kryddorna.”

Programmet är en fantastisk blandning av mer eller mindre kända artister från när och fjärran. Mycket folkmusik, både svensk och annan, bland annat från långväga platser som Mauretanien, Brasilien, Elfenbenskusten, USA, Kenya, Senegal och Sydafrika. Flera band spelar gränsöverskridande musik som rör sig obehindrat mellan olika traditioner, genrer och stilar. Det är oftast de mest spännande artisterna.

Urkult bjuder också på en mängd olika kringaktiviteter. Det är verkstäder och kurser, bland annat i berättande, föreläsningar och teater. Sedan flera år tillbaka finns det en poesiscen. Poetry Slam här lockar storpublik, utrymmet räcker inte till för alla intresserade. Både de tävlande och de entusiastiska åskådarna är genomgående mycket unga. Det är tydligt att det finns ett utbrett intresse för poesi bortom diktsamlingarnas försäljningssiffror.

Dikterna är allt som oftast kluriga och humoristiska längre stycken om vardagliga bekymmer och förtret och relationsproblem. Stilen är realistisk, för att inte säga socialrealistisk, men saknar inte poetiska kvaliteter, det är fyndigt, skruvat och djärvt.

Publikens jubel är öronbedövande. Det kanske kan ses som ett inlägg i den nu pågående poesidebatten.

Tunisien möter Tornedalen

Vad finns det för likheter mellan arabiska och meänkeli? Jag har ingen aning eftersom jag inte kan något av språken, men musikens språk är universellt, och det är i mötet mellan det oväntade som spännande kultur uppstår.


Det började för några år sedan på Urkult. Den fransk-tunisiska sångstjärnan och musikgruppen ”Jord” från Tornedalen tyckte att man borde göra något ihop. Resultatet blev den konstellation som kallar sig ”Pajala Tatawin”, och som uppträdde på fredag kväll på Sollefteå Amatörteater och på lördag i Näsåker. Folkmusikduon ”Algot” från Gottne utanför Örnsköldsvik var förband.

Annabi är en stor scenpersonlighet, hennes utstrålning kom till sin fulla rätt i den lilla lokalens intimitet, och en ännu större röst med en otrolig bredd, med lika mycket glädje som inlevelse. Hon representerar en gränsöverskridande musik, något som hon faktiskt har gemensamt med gruppen från Tornedalen.

Och efter att ha lyssnat på den något ovanliga blandningen av arabisk stämsång, andalusiska vaggvisor, franska chansons, finsk tango och polka (tjeckisk!), blir det ganska tydligt att det trots, eller möjligen tack vare, alla skillnader, finns många likheter. Det är samma vemod, samma kärva distans, samma skratt genom tårar, och vem vet, kanske ökenlandskapet skapar liknande andligt universum som glesbygden.

Den musikaliska dynamiken bygger på en fungerande dialog mellan Annabi och de skickliga musikerna: Erling Fredriksson på kontrabas, Jan Johansson dragspel, Alexander Lindgren gitarr, och Lars Paulin på slagverk. Om musiken är gränsöverskridande och nyskapande är texterna mer konventionella. Det handlar om kärlek och hopp, forsens brus och goda andra.

Till slut en fundering: bron som förenar de olika elementen är, förutom Aminas röst, dragspelet.

Världsmusik för generationer

I en tid av festivaldöd känns Urkult i Näsåker lika uråldrigt tryggt som de flera tusen år gamla hällristningarna i Nämforsen nedanför festivalområdet. Under tre dagar mer än tiodubblar lilla Näsåker sin befolkning. Det kommer folk från hela Sverige, och även från utlandet. Från Stockholm går sedan förra året ett Urkultståg, det är av 60-talsmodell, ställt iordning av ett gäng tågentusiaster, resan går direkt utan uppehåll, och resenärerna kan ladda upp inför festivalen med bio, bar och livemusik.

Urkult är en festival för ”världsmusik”, och här finns hela världen representerad, Senegal, Brasilien, Indien, USA, Finland, Danmark, Rumänien, Bulgarien och naturligtvis Jämtland. En lika bra beteckning är ”gränsöverskridande”, med folkmusiken som utgångspunkt. Det experimenteras och blandas friskt. Mycket är spännande, det mesta ändå välkänt. Riktigt nytt och fascinerande blir det med rumänska *Shukar Collective*. De spelar traditionell romsk musik elektroniskt, lite som zigenarromanser i technoversion.

Det jag hann höra är förstås bara en liten del av det generösa utbudet. Det spelas på tre olika scener, dessutom på några platser till. Därtill bjuds det på poetry slam, film, teater, kurser och verkstäder.

Men Urkult är inte en festival där man ska hinna med så mycket som möjligt. Tempot är långsamt, stämningen avspänd och gemytlig. Det beror nog på två saker. Dels är Urkult inte så genomkommersialiserad. Även om en knalle berättade för mig att försäljningsstånden är numera betydligt fler än förr, är de fortfarande ganska få. Mest säljs det hantverk (möjligen) från tredje världen, av varierat kvalitet, och diverse (möjligen) ekologiska och allmänt ”progressiva” produkter. Det är mycket 70-tal över det.

Dels finns här en härlig åldersblandning. Fyra, kanske fem, generationer är representerade. En del ser utan tvekan ut som övervintrade hippies. Många är här med både sina barn och sina föräldrar. En och annan kanske rent av med sina mor- eller farföräldrar. Det finns en stor och fin lekplats för barnen på festivalområdet.
Urkults motto är ”En festival, oändligt mycket kärlek!” Vilket är (ungefär) detsamma som att säga: det finns ingen annan kultur än mångkultur.

Nästa år i Näsåker!

Gränsöverskridande världsmusik

Festivaldöden drabbar inte lilla Näsåker. I dagarna tre pågick 16:e upplagan Urkult, av en del kallad ”Sveriges vackraste festival”. Det är lätt att hålla med. Utsikten över Ångermanälven är betagande, och Nämforsen med sina drygt tre tusen hällristningar ligger tryggt där som en brygga mellan historia och nutid.

Urkult håller sig konsekvent till sin nisch, man försöker inte växa till varje pris, utan anser sig ha hittat det rätta formatet, man satsar på kvalitet och inte nödvändigtvis stora namn.

Näsåker har omkring 500 invånare, och lika många i byarna runt om. Till Urkult kommer det varje år 7000-8000 besökare. Det är som om 15 miljoner turister dundrade in till Stockholm under en helg.

Urkult står för *världsmusik*. Här finns jättefina band från hela världen, också från Sverige. De bästa är ändå de gränsöverskridande.

Iva Nova är en grupp ryska kvinnor från St. Petersburg som blandar punk, heavy metal och folkmusik på ett oemotståndligt lekfullt sätt. Kraa är en grupp kvinnor i tjugoårsålder från Härnösand, med en kraftfull scennärvaro, de spelar jazzbaserad musik blandad med svensk folkmusik, och influenser hämtade lite varstans, och låter som just världsmusik.

Polska Kroke spelar klezmer, som i sig är syntetisk och överskridande, men som här dessutom förfinas genom klassiska inslag.

Mångfald är att föredra framför enfald. Öppenhet är varje kulturs livsluft. Inavel leder bara till fördumning och stagnation. Så enkelt är det.