De förföljdas livsbejakande musik

 

Än en gång Urkult. Och som vanligt denna härliga, avslappnade, inbjudande stämning. Här finns alla åldrar, många stilar, man får vara som man är, alla är välkomna. Till och med vädrets makter böjer sig kärlekens budskap, det utlovade hällregnet blir till uppehåll och ett blygsamt solsken.

Och så världsmusiken som ljuder överallt. I år saknades de stora namnen, inte helt ovanligt på Urkult, festivalen är bland annat till för att upptäcka nytt och okänt. Allt som glimmar är inte guld, de vackraste blommorna kan växa i undervegetationen.

Största musikupplevelsen för mig personligen var det romska bandet Dikanda från Szczecin i Polen. För övrigt hustruns hemort och som vi besökte så sent som i mars.

De spelar en musik som utgår från den romska traditionen, i varje fall den i Öst- och Centraleuropa, och bygger vidare med influenser från lite varstans. Balkan, Kurdistan, Ryssland, Indien, klezmer…en spännande resan genom världens musikaliska uttryck förenad i en alldeles egen explosiv form.

Skickliga musiker förstås, fiolkille var enastående, blåset också bra, båda sångerskorna är röststarka och karismatiska.

Tempot är bedövande högt, scennärvaron total, kontakten med publiken nära och stämningen magisk. Den trots den tidiga timmen, Dikandas konsert började redan vid 15, då en del festivalbesökare sover förmodligen fortfarande, hyggligt stora publiken gungar till de häftiga rytmerna och dansen blir allt vildare.

En reflektion en stund efter att exaltationen hade svalnat något efter konserten: det är frapperande med den romska musikens obändiga livsenergi, det ohämmade uttrycket för glädje, hur den bejakar och hyllar livet och vill ta hela världen i sin famn.

Hur kommer det sig att just romerna, de alltid och överallt diskriminerade, föraktade och förföljda, bjuder på en sådan upprymd livskänsla i sin musik? Och det finns, åtminstone till en del, ganska stor del dock, en spegling av den attityden hos judarna och deras musik, ett annat förföljt folk.

Verklighetsflykt? Sublimering? Ett sätt att ingjuta livsmod där det behövs som mest? Ett försök att göra smärtan uthärdlig?

Jag jämför med den nordiska musiktraditionen och dess vemod. Nog kan det finns ett övermått av den vara också i romsk och judisk musik, men skillnaden är att den nordiska exploderar aldrig i gränslös upprymdhet på samma sätt.

Något att ta med sig.

Har minst ända till nästa års Urkult att fundera över saken.

Dammluckorna öppnades när experter letade hällristningar – stor dramatik bakom boken om Nämforsen

Vid Nämforsen i Näsåker finns ett av världens största hällristningsområden. Där finns också ett hällristningsmuseum. Nu har museet, i samarbete med Stiftelsen Nämforsen, gett ut en bok som berättar om nyupptäckta hällristningar och presenterar avbildningar av samtliga av områdets 2600 ristningar.

Boken har sammanställts av Thomas B Larsson och Sven-Gunnar Broström, med bidrag av flera forskare. På söndag var det boksläpp på Hällristningsmuseet. Sven-Gunnar Broström fanns på plats och berättade om arbetet med boken.

Läs hela texten i Allehanda.se

Det omöjliga blir möjligt vid Nämforsen

Urkult är en av de få norrländska kulturevenemang som har lyckats etablera sig som en nationell angelägenhet med besökare år efter år från hela landet. Festivalen har nu funnits i 21 år, och är ett levande bevis på att det omöjliga kan vara möjligt.

För egentligen är det ett helt osannolikt företag, som borde vara helt hopplöst. Inte nog med att platsen är mitt ute i ingenstans – ett litet samhälle i norra Ångermanland, och vem åker väl dit, det finns ju ingenting alls där! dessutom är inriktningen starkt nischad, låt gå att världsmusik är ett mycket vitt begrepp.

Lägg därtill idealistiska arrangörer som vägrar att satsa på kända dragplåster, och värjer sig allt de kan mot en kommersialisering av festivalen.

Och summan av alla dessa till synes omöjliga ingedienser är en av Sveriges äldsta festivaler, en bedrift i festivaldödens tidevarv. I år har man fått lov att begränsa antalet biljetter, förra året då man firade 20-årsjubileum kom det runt 10 000 besökare, och man vill inte ha fler än 7000-8000, det är vad som anses hanterligt både ur arrangörernas och ur besökarnas synvinkel.

Det blir på sätt och vis ytterligare en udda aspekt: Urkult vill inte växa, inte varje fall inte över en viss nivå.

De lärdomar som man kan dra av Urkults framgångsrika utveckling är först och främst att det gäller att tro på det man gör utan att snegla på vad som är gångbart, populärt, inne osv. Här finns vissa likheter med till exempel Littfest, även om den har en uppenbar fördel i sitt läge, åtminstone gentemot Näsåker.

Samtidigt kan en udda plats vara att föredra, man ska inte underskatta den lockelse som det för många exotiska kan utöva. Här är likheterna större med Nattfestivalen i Korpilombolo, som dock har fördelen av ett mycket bredare program.

I Näsåker är det otroligt vackert, med festplatsen belägen högt över Ångermanälven, med utsikt över Nämforsen. Där finns också de berömda hällristningarna, flera tusen år gamla, och det är svårt att värja sig mot tanken att det här är platsen där historien knyts ihop med nutiden, och där älvens flöde är som en utsträckt hand mot världen.

Festivalens egen presentation talar för sig själv: ”En festival för hela familjen där barnen har sina egna upplevelser, vi erbjuder föreställningar, lekar och en fantastisk lekplats. En festival där möten med människor, musik och glädje är det viktigaste. Där människor har mötts i tusentals år.
Välkommen till Näsåker och Urkult, till möten mellan människor, till festivalen där kärlek, respekt och inkludering är de viktigaste kryddorna.”

Programmet är en fantastisk blandning av mer eller mindre kända artister från när och fjärran. Mycket folkmusik, både svensk och annan, bland annat från långväga platser som Mauretanien, Brasilien, Elfenbenskusten, USA, Kenya, Senegal och Sydafrika. Flera band spelar gränsöverskridande musik som rör sig obehindrat mellan olika traditioner, genrer och stilar. Det är oftast de mest spännande artisterna.

Urkult bjuder också på en mängd olika kringaktiviteter. Det är verkstäder och kurser, bland annat i berättande, föreläsningar och teater. Sedan flera år tillbaka finns det en poesiscen. Poetry Slam här lockar storpublik, utrymmet räcker inte till för alla intresserade. Både de tävlande och de entusiastiska åskådarna är genomgående mycket unga. Det är tydligt att det finns ett utbrett intresse för poesi bortom diktsamlingarnas försäljningssiffror.

Dikterna är allt som oftast kluriga och humoristiska längre stycken om vardagliga bekymmer och förtret och relationsproblem. Stilen är realistisk, för att inte säga socialrealistisk, men saknar inte poetiska kvaliteter, det är fyndigt, skruvat och djärvt.

Publikens jubel är öronbedövande. Det kanske kan ses som ett inlägg i den nu pågående poesidebatten.

Världsmusik för generationer

I en tid av festivaldöd känns Urkult i Näsåker lika uråldrigt tryggt som de flera tusen år gamla hällristningarna i Nämforsen nedanför festivalområdet. Under tre dagar mer än tiodubblar lilla Näsåker sin befolkning. Det kommer folk från hela Sverige, och även från utlandet. Från Stockholm går sedan förra året ett Urkultståg, det är av 60-talsmodell, ställt iordning av ett gäng tågentusiaster, resan går direkt utan uppehåll, och resenärerna kan ladda upp inför festivalen med bio, bar och livemusik.

Urkult är en festival för ”världsmusik”, och här finns hela världen representerad, Senegal, Brasilien, Indien, USA, Finland, Danmark, Rumänien, Bulgarien och naturligtvis Jämtland. En lika bra beteckning är ”gränsöverskridande”, med folkmusiken som utgångspunkt. Det experimenteras och blandas friskt. Mycket är spännande, det mesta ändå välkänt. Riktigt nytt och fascinerande blir det med rumänska *Shukar Collective*. De spelar traditionell romsk musik elektroniskt, lite som zigenarromanser i technoversion.

Det jag hann höra är förstås bara en liten del av det generösa utbudet. Det spelas på tre olika scener, dessutom på några platser till. Därtill bjuds det på poetry slam, film, teater, kurser och verkstäder.

Men Urkult är inte en festival där man ska hinna med så mycket som möjligt. Tempot är långsamt, stämningen avspänd och gemytlig. Det beror nog på två saker. Dels är Urkult inte så genomkommersialiserad. Även om en knalle berättade för mig att försäljningsstånden är numera betydligt fler än förr, är de fortfarande ganska få. Mest säljs det hantverk (möjligen) från tredje världen, av varierat kvalitet, och diverse (möjligen) ekologiska och allmänt ”progressiva” produkter. Det är mycket 70-tal över det.

Dels finns här en härlig åldersblandning. Fyra, kanske fem, generationer är representerade. En del ser utan tvekan ut som övervintrade hippies. Många är här med både sina barn och sina föräldrar. En och annan kanske rent av med sina mor- eller farföräldrar. Det finns en stor och fin lekplats för barnen på festivalområdet.
Urkults motto är ”En festival, oändligt mycket kärlek!” Vilket är (ungefär) detsamma som att säga: det finns ingen annan kultur än mångkultur.

Nästa år i Näsåker!

Konstrunda med mångfald i Västra

För andra året i rad bjöd västra Ångermanland på en konst- och konsthantverksrunda med det poetiska namnet ”Där älvarna möts”. Fem olika ställen visade upp konst och hantverk, och bjöd på lokal matkultur lagad på närproducerade råvaror.

I Kläpp strax utanför Näsåker driver paret Karin och Alvaro Rodriguez ett galleri. Dessutom har de catering och ett landsbygdscafé. Alvaro har sina rötter i Uruguay, och har bott i Näsåker i åtta år. Det är därför på sätt och vis lite speciellt för honom att ställa ut konst av Oliver Eriksson Morales, som är visserligen född i Lund men som är konstutbildad i Uruguays huvudstad Montevideo.
Eriksson Morales ställer ut målningar och collage. Hans måleri är kubistiskt influerad, med olika former i djärva färgnyanser. Collagen är i blandtekniker, med bland annat tusch, litografi och graffiti. Han är aktiv inom graffitimåleriet och anknyter ofta till denna erfarenhet i all sin konst.
Både galleriet och galleristen var en mycket angenäm bekantskap. Dessutom såg maten inbjudande ut. Jag rekommenderar särskilt den ekologiska jordgubbsglassen.

I Skogsnäs var det öppet i den gamla gårdssmedjan. Där håller Elna Melin till. Hon tillhör kollektivets ursprungliga invånare från 1973. I smedjan tillverkar hon både bruksföremål och ”fantasifoster”, vilket innebär konst och hantverk, och allt däremellan.

Med från början på Skogsnäs var också Sarah Mårskog. Hon arbetar med design i alla former, men står även för hantverket för de designade produkterna och utrymmena. Sarah har designat hela inredningen i Gröna huset, en fantastisk konferensanläggning i global stil, med detaljer från hela världen, kanske ändå mest orientaliskt inspirerat.
Där kunde också beskådas Sarahs klädkollektioner, även de i en orientaliskt influerad stil.

”Där älvarna möts” är ett fantastiskt initiativ, och jag hoppas verkligen på en fortsättning. Om det ska vara tillåtet att klaga på någonting, bör skyltningen förbättras avsevärt till nästa år. Den är tyvärr under all kritik.

Gränsöverskridande världsmusik

Festivaldöden drabbar inte lilla Näsåker. I dagarna tre pågick 16:e upplagan Urkult, av en del kallad ”Sveriges vackraste festival”. Det är lätt att hålla med. Utsikten över Ångermanälven är betagande, och Nämforsen med sina drygt tre tusen hällristningar ligger tryggt där som en brygga mellan historia och nutid.

Urkult håller sig konsekvent till sin nisch, man försöker inte växa till varje pris, utan anser sig ha hittat det rätta formatet, man satsar på kvalitet och inte nödvändigtvis stora namn.

Näsåker har omkring 500 invånare, och lika många i byarna runt om. Till Urkult kommer det varje år 7000-8000 besökare. Det är som om 15 miljoner turister dundrade in till Stockholm under en helg.

Urkult står för *världsmusik*. Här finns jättefina band från hela världen, också från Sverige. De bästa är ändå de gränsöverskridande.

Iva Nova är en grupp ryska kvinnor från St. Petersburg som blandar punk, heavy metal och folkmusik på ett oemotståndligt lekfullt sätt. Kraa är en grupp kvinnor i tjugoårsålder från Härnösand, med en kraftfull scennärvaro, de spelar jazzbaserad musik blandad med svensk folkmusik, och influenser hämtade lite varstans, och låter som just världsmusik.

Polska Kroke spelar klezmer, som i sig är syntetisk och överskridande, men som här dessutom förfinas genom klassiska inslag.

Mångfald är att föredra framför enfald. Öppenhet är varje kulturs livsluft. Inavel leder bara till fördumning och stagnation. Så enkelt är det.

Den fjärde Gudinneveckan invigdes i helgen

Fjärde Gudinneveckan invigdes i lördags i Näsåker. Årets upplaga kretsar mycket kring dans. Den första programpunkten var ett föredrag av Gunilla Carlson med titeln ”Gudinnans dans”.

Gunilla är från Edsele, och beskriver sig själv som ”diversearbetare”. Hon är författare, lärare, föredragshållare, med mera.

Utgångspunkten för hennes historieuppfattning är att det före vår tids religioner, som hon beskriver som ”patriarkala”, har det funnits matriarkala samhällen där kvinnan var central i gudskulten. Sedan har patriarkatet satt kvinnligheten åt sidan och smutskastat den.

Så här långt är det egentligen ingenting nytt, utan det är tankegods som var ganska vanligt inom delar av feministrörelsen redan på 70-talet., vars mest extrema gren kunde rent av hävda att livmodern var den sanna kunskapskällan.

Men Gunilla Carlson menar också att den kvinnliga kultens främsta uttryck var dansen. Jämte sången och musiken, ska tilläggas. Den fria och ohämmade dansen uttrycker rytmen i kroppen och i världen – från det lilla till det stora, och ger uttryck för våra oförfalskade känslor. Patriarkatet ändrade dansen till något högtidligt, något skiljt från livet i övrigt, dessutom hårt reglerat, hon exemplifierar med ringdansen som ska gå åt höger, vänstersidan hör djävulen och kvinnan till. I extremfallen blir dansen syndig och bör förbjudas.

Gunilla Carlson anser att vi bör sträva efter att ta tillbaka det kvinnliga, driva undan gamla tankemönster, och därigenom hitta det heliga hos både kvinnan och mannen, och i deras inbördes relationer. Detta sker främst genom dansen.

Senare under dagen fick deltagarna en möjlighet att praktiskt utöva Gunilla teorier i en danskurs ledd av Åsa Rockberg, dansare, koreograf och earthheartpedagog.

Gudinneveckan i Näsåker fortsätter till och med onsdag med mera dans, föredrag, workshops, utställning, diskussioner och utflykter.