Författaren Maryse Conde har gått bort 87 år gammal. Några recensioner till hennes minne:
Med en sällsynt förmåga att göra litteratur av livet
Livet utan masker
Maryse Condé
Övers: Helena Böhme
Leopard förlag
16 år gammal kommer Maryse Condé till Paris för att studera. Hemma på den västindiska ön Guadeloupe tillhörde hon en familj som ansåg sig som ”de fina negrerna”. De var frankofaner, talade vårdad litterär franska, och var stora beundrare av fransk kultur.
Jag hörde för några år sedan på Bokmässan i Göteborg Condé berätta hur hon först i Frankrike upptäcker att hon är svart. Och hon upptäcker dessutom på ett brutalt och smärtsamt sätt att de flesta fransmän inte ser det som något fint alls. 50-talets Frankrike lider av en rabiat rasism.
Maryse Condé är en lysande student men väljer att inte fortsätta sin utbildning vid någon av Frankrikes elituniversitet utan flyttar till Guinea med en skådespelare därifrån som hon lärde känna i Paris.
De får flera barn tillsammans men äktenskapet är ett praktfiasko. Hennes senare relationer med män är inte heller särskilt lyckade, för att uttrycka det snällt. Det är en lång historia av våld, övergrepp, och otrohet.
Flytten till Afrika är ingen tillfällighet, Maryse Condé har ett brinnande intresse för Afrikas förflutna och nutid, i ett sökande efter rötter, och en äkthet i kultur och nya visioner i politik, och hon bor i flera länder, Senegal, Elfenbenskusten och Ghana, men också mötet med Afrika blir en besvikelse. De spirande befrielserörelserna förvandlas snabbt till nya förtryckareliter, de nya länderna präglas av främlingsfientlighet och tribalism som emellanåt exploderar i etniska pogromer. Dessutom finns här en tämligen nedlåtande syn på västindier, som ses som slavättlingar och bastarder.
Hennes liv utspelar sig hela tiden farligt nära rasistiskt och patriarkalt våld. Dessutom plågas hon ständigt av sin otillräcklighet som mor – fäderna är förstås frånvarande – och sina mycket komplexa och skuldfyllda relationer till sina fyra barn.
Hon är på många sätt ett offer, men besitter samtidigt en inre styrka och ett klart intellekt, som får henne att växa som människa.
”Livet utan masker” skildrar hennes år i Afrika och hennes väg till författarskapet. Hon debuterar mycket sent, först vid 42-årsåldern, och läsaren förstår nog mer än väl att hon dessförinnan hade fullt upp med sitt ”plågsamma liv”.
När hon väl börjar skriva på allvar visar det sig att hon har en sällsynt förmåga att göra litteratur av livet. Det kommer en lång rad fantastiska romaner, som ”Segu”, ”Färden genom mangroven” – en favorit! ”Desirada”, och ”Tills vattnet stiger”, och hon nämns numera allt oftare som en kandidat till Nobels litteraturpris.
I ”Livet i masker” framkommer dessvärre att de flesta av Maryse Condés verk är fortfarande inte översatta till svenska. Det är bara att hoppas för de svenska läsarnas del att Leopard förlag fortsätter sin fina utgivning av Condés böcker.
Ett gatlopp genom mänsklighetens galenskap
Tills vattnet stiger
Maryse Condé
Övers: Helena Böhme
Leopard, 2011
Maryse Condés senaste roman är en mäktig berättelse om den mänskliga galenskapens historia. Eller rättare sagt, den manliga galenskapen, för som hon skriver, ”kvinnorna är en bisak i historien”.
Condé gräver sig genom historiens många avlagringar med en obändig berättarglädje, nästan ända ner till ursprunget. Resultatet är inte särskilt uppmuntrande, det är en brutal och bloddrypande historia om hur maktens män utnyttjar människornas behov av tillhörighet och identitet för sin egen ambition och girighet. Det blir som ett gatlopp genom historien, framför allt i Afrika och Västindien.
Två områden som för övrigt hör nära ihop just genom politisk maktkamp och ekonomisk exploatering.
Huvudpersonen Babakar är en klassisk antihjälte. Han är rationalisten som råkar ut för mystiska händelser, den ständige främlingen som längtar efter ett hem, den moderbundne som förlorar sina föräldrar tidigt, den ömhetstörstande som inte ser kärleken mitt framför sig. Han är en märklig kombination av Voltaires Candide och Mika Waltaris Sinuhe.
Kanske mest egyptiern Sinuhe med vilken han har gemensamt att båda är läkare.
Det är i Babakars sällskap läsaren färdas genom det hatets landskap som är mänsklighetens. Resan går genom ett plågat Afrika, via ett hierarkiskt Guadeloupe, till ett av världens fattigaste och kanske även märkligaste ställen – Haiti.
Maryse Condé menar att det är identitetspolitiken som ligger till grund för grymheterna, det är vita mot svarta, kristna mot muslimer, norr mot söder, i en oändlig kedja av konstruerade motsättningar som alltför ofta urartar i bestialiska mordorgier.
Det är också Babakar som står för hoppet mitt i allt detta desillusionerade elände. Han ger uttryck för den jordiska jämmerdalens ljuspunkter, en smula godhet, viljan att hjälpa, lite medkänsla, en aning dignitet, och sist men inte minst kärlekstörst.
En storslagen familjesaga om tre generationer kvinnor
Desirada
Maryse Condé
Övers: Helena Böhme
Leopard, 2009
Desirada var den efterlängtade ön som dök upp i havet inför ögonen på Christofer Columbus och hans sjömän när de äntligen siktade land. Det Desirada som Maryse Condé (Leopard förlag, övers: Helena Böhme) skildrar är däremot ingen hägrande lyckoö. Det är en del av Guadeloupe som folk föraktar ”på grund av de lymlar och spetälskesjuka som skickades dit förr i världen, men också för att ingenting växer där.”
Därifrån kom den illitterata Nina och hennes dotter Reynalda som vid 15-års ålder blir gravid, och hon avslöjar aldrig vem som är fadern. Snart sticker hon till Frankrike, och skickar så småningom efter sin lilla dotter Marie-Noëlle.
Reynalda håller på att göra karriär, hon har också bildat familj, och hon visar sig vara en självupptagen och känslokall människa.
Marie-Noëlle blir helt besatt av att finna ut vem som är hennes far. Vi får följa henne på en resa till USA, bland vilsegångna och misslyckade artister med orealistiska ambitioner, och afroamerikanska intellektuella med en löjeväckande vurm för det ”genuint” afrikanska, till barndomens Guadeloupe med sin misär och hopplöshet, där hon aldrig kan återfinna hemkänslan, och tillbaka till ett iskallt Paris med dess öppna rasism.
Romanen är en storslagen familjesaga om tre generationer kvinnor i en värld som är högst bristfällig, där de flesta saknar förmåga att bry sig, och där upprepningstvånget härskar oinskränkt. Men också att det går att övervinna det.
Maryse Condé är en av vår tids mest angelägna författare.
Därifrån kom den illitterata Nina och hennes dotter Reynalda som vid 15-års ålder blir gravid, och hon avslöjar aldrig vem som är fadern. Snart sticker hon till Frankrike, och skickar så småningom efter sin lilla dotter Marie-Noëlle.
Reynalda håller på att göra karriär, hon har också bildat familj, och hon visar sig vara en självupptagen och känslokall människa.
Marie-Noëlle blir helt besatt av att finna ut vem som är hennes far. Vi får följa henne på en resa till USA, bland vilsegångna och misslyckade artister med orealistiska ambitioner, och afroamerikanska intellektuella med en löjeväckande vurm för det ”genuint” afrikanska, till barndomens Guadeloupe med sin misär och hopplöshet, där hon aldrig kan återfinna hemkänslan, och tillbaka till ett iskallt Paris med dess öppna rasism.
Romanen är en storslagen familjesaga om tre generationer kvinnor i en värld som är högst bristfällig, där de flesta saknar förmåga att bry sig, och där upprepningstvånget härskar oinskränkt. Men också att det går att övervinna det.
Maryse Condé är en av vår tids mest angelägna författare.
