Historien tar inte slut eller vart tog friheten vägen

 

Fri. En uppväxt vid historiens slut
Lea Ypi
Övers: Amanda Svensson
Bonniers, 2022

Elvaåriga Lea älskar sitt socialistiska fosterland Albanien. Hon tror på jämlikhet och rättvisa, hon är stolt över att just hennes land är det enda som valt den rätta vägen, och hon väntar otåligt på att övergången till kommunismens frihetsrike ska fullbordas.

Det albanska samhället präglas visserligen av stor enighet, alla är för, ingen emot, men visst kan vuxna fälla märkliga och obegripliga kommentarer ibland, uttala sig misstänkt nostalgiskt om det förflutna, och referera till hemlighetsfulla händelser som det tycks bäst att inte tala högt om utanför hemmets relativt trygga väggar.

Så kommer då år 1990 och systemet börjar rämna. Studenter och andra demonstrerar ute på gatorna och kräver frihet. Plötsligt är halva landet i opposition till de kommunistiska makthavarna, och deras politiska program kan reduceras till ett enda krav: ”Frihet!”

En tid av förvirring inträder då gamla ideal kastas på historiens sophög, och ingen vet riktigt vad som gäller. Utom det enda – frihet.

Inom Leas familj avslöjas nu att det kommunistiska systemet hade farit hårt åt dess medlemmar, inte minst på grund av familjens borgerliga bakgrund och politiska synder i det förflutna. Hur förhåller man sig som elva-tolvåring till sådant? Avslöjanden om systemets blodiga framfart, men också den tidigare så kompakta tystnaden, rädslan och förljugenheten.

Det är sannerligen en övergångstid i många bemärkelser.

Och det här med frihet är inte fullt så enkelt. Det albanska folket är nu visserligen fritt att forma sitt eget öde, men är det i själva verket inte snarare diverse ekonomer och experter från Världsbanken, Valutafonden och andra globala aktörer med sin egen agenda som bestämmer?

Vägen till ”frihet”, som är allt annat än fri, leder till en slakt på landets näringsliv, arbetslöshet, fördjupad misär för många, och en kollapsande offentlig sektor.

Albanerna gör den obehagliga upptäckten att bara för att det finns ett överflöd av varor i butikerna innebär det inte att alla kan ta del av ymnighetshornet, man måste ha råd med det också, vilket få har. Den upptäckten gjordes över hela forna Östeuropa, men i det fattiga Albanien blev det synnerligen kännbart.

Alla är fria att resa vart de vill, men ingen vill ta emot dem. Inte utan bitterhet skriver Ypi: ”Väst hade ägnat decennier åt att kritisera Öst för dess stängda gränser, bekostat insatser för att kräva rörelsefrihet, fördömt det omoraliska hos stater som inte erkände rätten att ge sig av. Exil-albaner hade tagits emot som hjältar. Nu behandlades de som brottslingar.”

Med en välfunnen bild beskriver Ypi Albaniens övergång till kapitalism som en resa genom en lång tunnel där ingen vet vart tunneln leder, om ljuset som lyste upp skulle försvinna och vad som fanns på andra sidan.

Lea Ypi skildrar sin egen och landets dramatiska år på ett levande sätt, med en stillsam humanistisk humor, empati och analytisk skärpa.

Numera bor hon i England, är verksam vid London School of Economics, där hon bland annat undervisar i marxism.