De förföljdas livsbejakande musik

 

Än en gång Urkult. Och som vanligt denna härliga, avslappnade, inbjudande stämning. Här finns alla åldrar, många stilar, man får vara som man är, alla är välkomna. Till och med vädrets makter böjer sig kärlekens budskap, det utlovade hällregnet blir till uppehåll och ett blygsamt solsken.

Och så världsmusiken som ljuder överallt. I år saknades de stora namnen, inte helt ovanligt på Urkult, festivalen är bland annat till för att upptäcka nytt och okänt. Allt som glimmar är inte guld, de vackraste blommorna kan växa i undervegetationen.

Största musikupplevelsen för mig personligen var det romska bandet Dikanda från Szczecin i Polen. För övrigt hustruns hemort och som vi besökte så sent som i mars.

De spelar en musik som utgår från den romska traditionen, i varje fall den i Öst- och Centraleuropa, och bygger vidare med influenser från lite varstans. Balkan, Kurdistan, Ryssland, Indien, klezmer…en spännande resan genom världens musikaliska uttryck förenad i en alldeles egen explosiv form.

Skickliga musiker förstås, fiolkille var enastående, blåset också bra, båda sångerskorna är röststarka och karismatiska.

Tempot är bedövande högt, scennärvaron total, kontakten med publiken nära och stämningen magisk. Den trots den tidiga timmen, Dikandas konsert började redan vid 15, då en del festivalbesökare sover förmodligen fortfarande, hyggligt stora publiken gungar till de häftiga rytmerna och dansen blir allt vildare.

En reflektion en stund efter att exaltationen hade svalnat något efter konserten: det är frapperande med den romska musikens obändiga livsenergi, det ohämmade uttrycket för glädje, hur den bejakar och hyllar livet och vill ta hela världen i sin famn.

Hur kommer det sig att just romerna, de alltid och överallt diskriminerade, föraktade och förföljda, bjuder på en sådan upprymd livskänsla i sin musik? Och det finns, åtminstone till en del, ganska stor del dock, en spegling av den attityden hos judarna och deras musik, ett annat förföljt folk.

Verklighetsflykt? Sublimering? Ett sätt att ingjuta livsmod där det behövs som mest? Ett försök att göra smärtan uthärdlig?

Jag jämför med den nordiska musiktraditionen och dess vemod. Nog kan det finns ett övermått av den vara också i romsk och judisk musik, men skillnaden är att den nordiska exploderar aldrig i gränslös upprymdhet på samma sätt.

Något att ta med sig.

Har minst ända till nästa års Urkult att fundera över saken.