Ett samtal om livet med många röster

 

Kvällens röster
Natalia Ginzburg
Övers: Johanna Hedenberg
Bonniers, 2023

Romanen ”Kvällens röster” skrev Natalia Ginzburg under sin tid i London. Hon levde ganska isolerat, tog knappt någon del av nyheter, men läste allt hon kom över av den engelska författaren Ivy Compton-Burnett, och blev starkt påverkad av hennes romanstil. Compton-Burnetts romaner består nästan enbart av långa dialoger som växlar mellan lätt och svårt.

Ginzburg är emellertid ingen epigon, utan hon utvecklar en egen stil utifrån sin läsning av Compton-Burnett. ”Kvällens röster” är snarare som ett samtal med många inblandade, ibland talar de med varandra, oftare håller de bara monologer för sig själva utan att bry sig det minsta om någon lyssnar.

Ett fascinerande porträttgalleri passerar revy, och det är genom dialog, eller monolog, vi lär känna personerna.

Tiden är decennierna efter andra världskriget, med tillbaka blickar till det förflutna, fascismens styre i Italien, sedan kriget. Nu börjar livet återvända till någon slags normalitet, de socialister som förföljdes av svartskjortorna är åter aktiva på den politiska arenan, de socialister som blev fascister vänder däremot politiken ryggen.

Och någon är till och med kommunist.

Klassamhället lever vidare, även om skranken är kanske inte lika höga och svårgenomträngliga som tidigare. Samhället är mycket öppnare, många reser utomlands och får med sig impulser för livets olika sidor. Gamla traditioner och konventioner försvagas, men försvinner inte helt, långt därifrån.

Och det är just i ytan mellan samhällets förväntningar och det moderna uppgivandet av gamla konventioner som det uppstår konflikter, tillfällen missas medan många trängs in i oönskade relationer och situationer där de kommer att vantrivas för livet.

Ginzburg har en säker psykologisk blick för människornas sammansatta karaktärer, inte minst deras tillkortakommanden. Men hon saknar helt Compton-Burnetts bitande sarkasm, hennes författarskap präglas av en stillsam och vardaglig humanism, och det är just genom de icke-dömande skildringarna som hennes karaktärer får liv och framträder i all sin komplexitet.