Världens nästnordligaste synagoga

 

Synagogan i Trondheim är vraken särskilt stor eller anrik, men den är intressant på så många andra sätt. Det är Europas nordligaste synagoga, och världens näst nordligaste, efter Fairbanks i Alaska. Dessutom är det förmodligen världens enda synagoga som har inrättats i en före detta järnvägsstation.

Den judiska invandringen till Norge är av ganska nytt datum, norska myndigheter var länge mycket restriktiva till all icke-kristen inflyttning. Det är först under 1800-talet andra hälft som det kommer en liten ström av judar, de flesta från Polen och Litauen.

Till Trondheim söker sig den judiska invandringen i slutet av seklet, och 1897 invigdes den första synagogan. Redan 1892 började man driva en religiös skola.

1924 köpte man den gamla järnvägsstationen – från Frälsningsarmén! Tala om en byggnad med rik religionshistoria – och 1925 invigdes den nuvarande synagogan, där den ligger än idag.

Huset är en ganska oansenlig nyklassicistisk byggnad i traditionell ljusblå färg, och den ligger i skuggan av den väldiga Nidarosdomen, som en ödmjuk lillebror (eller lillasyster).

Den lilla församlingen som bestod mest av hantverkare, affärsinnehavare och musiker levde ett stilla liv fram till den tyska ockupationen 1940. Tyskarna rekvirerade byggnaden och förvandlade det på nazistiskt vis till en sovsal för soldater.

De tre praktfulla Torarullarna, församlingens stolthet kunde räddas genom att den närbelägna pingstförsamlingen gömde dem. Ett vackert och tyvärr sällsynt prov på ett sant kristet sinnelag.

Huset blev ganska illa åtgånget av ockupanterna, men efter omfattande renoveringsarbeten kunde det återinvigas 1947.

Dagens församling är mycket liten, de få judar som finns i Trondheim är sekulära, synagogan har ingen rabbin, men det hålls regelbundet allmän bön på lördagar. I händelse av särskilda tilldragelser kommer en rabbin från Oslo eller Sverige.

Inte utan stolthet berättar vår guide att nyligen hade man en bar mitzva, en dubbel sådan för tvillingar och med en rabbin från Stockholm.

Huset inrymmer idag också ett judiskt museum, väl värt ett besök, som visar upp det judiska livet i Trondheim under de senaste 100 åren. Dessutom visar man en film om de överlevande från Förintelsen och deras hemkomst från olika koncentrationsläger och exilen i Sverige.

Tyvärr inte sällan ganska sorgliga berättelser. De återvändande möter en hel del fientlighet och ven öppen antisemitism. Många bostäder, affärer och verkstäder har plundrats och viljan att återlämna stöldgodset är obefintlig, inte heller får man myndigheternas stöd.

Trondheimförsamlingens stora projekt i modern tid är fullbordandet av det så kallade ”snubbelsten-projektet”. Det är stenar som utplaceras utanför hus där offer för Förintelsen bodde med deras namn på. Projektet initierades av den tyske konstnären Gunter Demnig 1994, och meningen är förstås att man ska ”snubbla” över historien.

Fram tills idag har det lagts omkring 75 000 sådana snubbelstenar i hela Europa. 670 av dem i Norge, Trondheim står för 65 stycken, vilket påstås vara det enda kompletta i världen, här är alla ihågkomna.

Foto: Grazyna Kaminska Flakierska

I Trondheims famn

En veckas semester i Trondheim. Det är vänligt och trevligt på det där avslappnade norska sättet. Storslagna vyer, trots att staden ligger vid en fjord har man en stark känsla av det väldiga havets närvaro. Majestätiska berg i bakgrunden fulländar bilden.

Utelivet blomstrar här, det är fullt på krogarna vid lunch och från tidig eftermiddag. De ökända norska priserna är inte så skräckinjagande höga längre, det är bara något dyrare än i Sverige, och de flesta krogbesökarna är ändå norrmän – med norska löner.

Dessutom har Trondheim är välrenommerat universitet, och det lär finnas runt 40 000 studenter i staden, och det brukar vara befrämjande för utelivet.

Det norska köket överraskar positivt. Det är gott, vällagat, variationen är stor. För en skaldjursälskare är det ett veritabelt eldorado, det snålas inte med portionerna, så många blåmusslor på en tallrik har jag nog aldrig sett förut.

Förstår bara inte varför alla, ja alla! ställen måste servera hamburgare. En köttbit instoppat i bröd på längden, bredden och höjden. Överallt! Även på italienska eller japanska restauranger. Uppenbarligen Norges nya nationalrätt.

Trondheim har mycket att erbjuda, det finns ett rikt utbud av kultur och sevärdheter av alla de slag. En promenad genom den gamla stadsdelen Bakkland längs med älven, med dess välbevarade och pietetsfullt underhållna träbebyggelse med rötter i 1600 talet, och alla mysiga caféer – missa inte Antikvariatet i Nedre Bakkland! – är en upplevelse av livskvalitet som nästan upphäver tidsdimensionen.

Den största sevärdheten i Trondheim och något som man absolut inte får missa med Nidarosdomen, domkyrkan som invigdes 1070. Jag har besökt åtskilliga kyrkor på flera kontinenter i både väster- och österled, och ändå imponerar Nidarosdomen. Det är trots allt inte särskilt förvånande att finna storslagna kyrkliga byggnader i kristenhetens hjärta som Paris, men det är riktigt överraskande att finna en sådan arkitektonisk pärla här i civilisationens absoluta periferi.

Nidarosdomen överväldigar inte enbart genom sin grandiositet, det är en praktfull och överdådig katedral där man inte hat sparat på utrymme. Men man har också varit generös och noga med detaljer, utsmyckningar, skulpturer, målningar och arkitektoniska finesser.

Och orgeln är ett enastående mästerverk.

Utan att vara speciellt inläst på ämnet förmodar jag att det storartade har sitt ursprung i att kristendomen i Norge kom västerifrån, vilket egentligen är fullt logiskt, vatten förenade förr på ett helt annat sätt än land, som snarare skiljde åt.

Nidarosdomen är en gotisk katedral, med dess spetsbågsstil och strama former, och även om höjden skapar ett överväldigande ljusspel, finns det något strävt och kärvt i formerna, som till exempel inte alls står att finna i Notre-Dame i Paris.

Här tror jag, i god anakronistisk anda, att man kan se en glimt av en framtida protestantisk potential.

Men framför allt är det ett bevis för Norges tidiga inträdde i den kristna civilisationens sfär. Den tätplatsen kom de att tappa under århundraden att komma, men är nu tillbaka i förarsätet igen. Och det är nog inte bara olja det beror på.